Vinterfrukt

Under senhösten har snart sagt varenda trädgårdsbloggare i landet stolt visat upp sina läckra smultron. Vi ska väl inte vara sämre men medger samtidigt att solen inte längre orkar göra bären lika intensivt röda som på sommaren. Smaken är det däremot inget fel på. Som vi berättat tidigare är det först sent på säsongen som våra annars trista smultron blir riktigt goda. Så här sena bär har vi ingen erfarenhet av, vad vi minns.

Decembersmultron

Men varför stanna där? Det finns ju fortfarande gott om andra kvarsittade frukter i trädgården. Alla kanske inte tjänar på att förtäras förvisso. Den röda hundrovans, Bryonia dioica, bär till exempel. Dem bör man nog passa sig för. Det finns flera mysterier förknippade med denna giftiga medicinalväxt. En av dem är att bären märkligt nog får sitta kvar hos oss hela vintern medan den lika giftiga svarta hundrovans, Bryonica alba, bär äts upp av fåglarna ögona bums. Ett annat mysterium är hur vår enda planta över huvud taget kan få bär eftersom den röda hundrovan till skillnad från den svarta är tvåbyggare med han- och honblommor på skilda plantor?

Giftigt kvarsittande mysterium

Till skillnad från hundrovan är inte bären, eller rättare sagt kottarna, hos idegranen giftiga. Det är faktiskt det enda på hela växten som inte är giftigt. Smaken är dock inget vidare och fröet inne i den röda köttkotten är lika giftig som växten i övrigt så det finns nog skäl att låta dem vara ändå. Och underligheterna fortsätter. Det här är faktiskt första gången vi får frukt på en idegran. Det är hybrididegranen Taxus x media 'Hicksii' som nu blivit tillräckligt stor för detta. Problemet är bara att hybrididegranar lär vara sterila (bland annat just för att slippa locka till förtäring av de vackra frukterna). Varför fattar inte växterna hos oss hur det ska funka? Vi får tydligen sätta in en akut intensivutbildning i blommor och bin här!

Hybrididegrankotte. Hur kom den hit?

Dagens sista bärmysterium är vad detta är? Vi vet inte ens vad för planta det handlar om. Det här är något egenhändigt frösått som vi i stressen och hetsen i år planterat ut i Örtland 6 utan att ägna så mycket uppmärksamhet. Förrän nu då, då vi upptäcker att växten både måste ha blommat och nu har svarta bär. Enligt växtetiketten intill plantan ska det vara en bärhyperikum. men den har vi i sådana fall glömt att föra in i våra digra listor och vi tycker inte att utseendet stämmer. Någon annan bärhyperikum med svarta bär har vi heller aldrig hört talas om. Någon som vet bättre besked?

Förvisso dekorativ med likväl en doldis

Månadsbild 11, 2011

Då återstår bara själva upploppet. Den givna funderingen är givetvis om det
ligger snö på nästa månadsbild? Förmodligen! Att vi ännu inte fått snö den 30

november är visserligen inte unikt, men att vi så här dags inte ens haft

minusgrader dagtid eller kallare än -4 grader någon natt kan vi inte erinra

oss ha hänt tidigare. På det sättet har det varit en mycket bra höst.

Och staketet (skymtande i högerkanten) är äntligen klart!

Adventsblomster

Visst har färgen på kronbladen bleknat en smula, och visst har rådjuren har gått hårt åt bergklintens och grekväddens knoppar - men blommar gör det ändå, här och var.

Vi tillönskar alla en synnerligen trevlig första advent och rekommenderar avsmakning av glöggen för att betvinga mörkret!

Adventskalender 2011

Knopptoppen 2011/2012

Jamen… ska det inte bli någon toppknoppstävling den här vintern? Joodå! Det ska det! Och nu är det dags. Reglerna är desamma som tidigare år. Gå in och rösta i marginalenkäten här intill. Det går bra att rösta en eller flera gånger fram till Lucia. Passa samtidigt på att ge dig till känna på något sätt (varför inte genom en kommentar på någon av månadens texter) så deltar du även i utlottningen av ett fint pris. Här är kandidaterna:

No 1  Magnolia loebneri 'Leonard messel'

No 2 Wilsonrabarberpoppel

No 3 Vanlig hästkastanj

No 4 Alnus sp. ?

Årets startfält är således en blandning av gamla favoriter som varit med förr och nya stjärnskott.

Magnoliastallet har inte deltagit på flera år, främst beroende på interna motsättningar om vem som varit mest lämpad att skickas fram som kandidat. I år lyckades man efter mycket hårda ordväxlingar enas om atleten Leonard Messel. Om han mot förmodan inte skulle sopa banan med de andra mindre ädla lignoserna kan man nog räkna med att teamet får en ny coach till nästa år. Om det ens finns kvar då. Från trädrotsnivå mullrar rykten om att både praktmagnoliorna och stjärnmagnolierna vill bryta sig loss från det nuvarande stallet inför kommande säsonger.

Wilsonrabarberpoppeln (Populus wilsonii) är en ung, viril nykomling som redan hänfört sin publik med fantastiska knoppar under hela försäsongen. Vi får väl se om premiärnerverna sviktar nu när det är upp till bevis i skarpt läge. Lycka till Wille, säger vi.

Pollux, vår ofta omskrivna hästkastanj från Kungliga Djurgården i Stockholm, är en veteran i toppknoppssammanhang. Normalt brukar han försöka blända juryn med sin klibbiga, svällande toppknopp (ja vad ska man annars kalla den största knoppen i mitten högst upp?). En enda gång har det räckt ända fram. Sedan har den kräsna juryn krävt nya konststycken. Därför försöker Pollux i år med en vassare men lika spektakulär sidoknopp. Vi får se om den ärrade mästaren lyckas få en efterlängtad revansch på ålderns höst.

Årets sista kandidat är en riktig outsider. Aldrig tidigare har Al-stallet vaskat fram en finalist. Nu har man lyckats med det. Ett problem i sammanhanget är bara att kandidatens identitet är höljd i dunkel. Vissa elaka tungor hävdar att han inte ens är en al, men blad och växtsätt är, som vi tidigare uppmärksammat, onekligen mycket al-lika. Att alar kan ha så här läckert matta, röda, skaftförsedda, klubbliknande knoppar finns dock inte dokumenterat från annat håll. Hybrid, bastard eller bara ovanligt klädsam byracka med okänt ursprung? - Oavsett vilket är det ingen anledning att neka kandidaten ett deltagande (även om Magnoliastallet redan lämnat in en protest där man vill se alens stamtavla). Vi ska inte sticka under stol med att vi håller en extra tumme för denna underdog i år.

Kulturkrockar

De norduppländska vallonbrukens julmarknader står som spön i backen och på söndag är det visst första advent. Den första saffransexcessen har redan peakat och sju sorters glögg är redan provpimplade. Kort sagt: julstämningen är på topp! ...eller kanske inte? Den behagligt ljumma hösten har nämligen lagt lite sordin på denna då den skapat kulturkrockar mellan sommar och vinter som sällan annars äger rum.

Den lilla röda ljuslyktan som brukar lysa upp snön på farstubron är inte
helt nöjd med konkurrensen om uppmärksamheten i år.

Intill ytterdörren står fortfarande olivträdet kvar i väntan på vinterförvaring.
Vem får komma in först? Hon eller årets julgran som redan väntar just intill?

Likadant är läget för den kaukasiska bäralmen (Celtis caucasica), som
också vill vara inomhus denna vinter (i fjol strök en kompis till honom med
i kylan utomhus). I väntan på att han ska tappa bladen får han snällt sällskapa
med årets jultall utomhus, ett stort och präktigt gulbarrigt exemplar. 

På farstubron står också brödgranen Apis och gnolar obekymrat.
Han är hemskt stolt över sina två krukor med höstljung som han bevakar
nogsamt. Blir det inte vinter snart och han får flytta in har vi hotat

med att hänga små julgranskulor på hans vassa tassar. Det är tveksamt om
Apis kommer att kunna ta det med med bevarad stolthet.

Budskap från rymden?

Arboarkticum kommer alltid att förbli en magisk plats fylld av fördolda hemligheter. Men det är sällan det övernaturliga tar sig så här konkreta uttryck. För visst måste väl det här vara en hälsning från en fjärran galax som materialiserat sig, i Norduppland av alla ställen?

-Var hälsad jordling! Titta upp mot himlen i kväll!

Och tro nu inte att det här är någon ödets nyck eller tillfälligheternas spel. Det finns massor av dem. Här är en till:

- Vi kommer i fredliga syften! Ta oss till er ledare!

Fast man undrar ju en smula varför utomjordingarna valde att använda sig av vår manchuriska valnöt Valfrid som kommunikationsmedel. Kanske är detta träd heligt på andra planeter? Kanske är det heller inte alls valnötter som växer på trädet? Kanske är det förpuppade embryon från en stjärnhop några miljoner ljusår härifrån? Kanske har de kommit för att vägleda oss? Kanske inte?

- Ursäkta men vi har kört lite fel... Är det här möjligen vägen till Andromeda?

Senapssurr

När vi nu genom vårt nya staket expanderat ägorna till det som tidigare orättfärdigt brukats som åker fick vi också en hel hoper åkerogräs med örtstatus på köpet. Det kanske mest iögonfallande av dem, åtminstone just nu, är den här förtalade nyttoväxten: åkersenap, sinapis arvensis.

Nybliven arboarkticer - nu på rätt sida staketet

Som förstås av det vetenskapliga namnet är åkersenapen en nära släkting till vanlig svart och vit senap och har också i nödfall nyttjats av den svenska allmogen på ett liknande sätt. Något verkligt gillande har växten dock aldrig vunnit. Vissa källor menar att det beror på att åkersenap inte är lika högavkastande som vanlig senap. Andra källor menar att smaken är betydligt sämre. Mer besk, men mindre skarp.

Åkersenap i full blom trots den sena årstiden

Budskapet att åkersenap skulle vara mindre välsmakande har dock inte nått den illasinnade råbocken Iddi, som redan nästlat sig in på fel sida staketet och näst intill eliminerat samtliga blommande plantor av detta slag. Senapsspäckad rådjurssadel, anyone?

Ett av Iddis många illdåd

Underträdet

Underträd är det, inte speciellt ofta längre brukade, svenska namnet på ricinbusken (Ricinus communis). Det är inte utan att man undrar på vilket sätt denna idag så vanliga offentliga utplanteringsväxt ansågs så underbar förr i tiden? Fast det är väl som vanligt det där med att extremt giftiga plantor ansetts bota de flesta upptänkliga krämpor och åkommor. För att bara nämna något exempel i mängden är ricin en av de två växter som nyttjas till så kallad munkpeppar - ett elixir för att främja avhållsamhet. (Den andra växten är kyskhetsträdet, Vitex agnus castus, som vi lär återkomma till eftersom det är en av våra favoriter.)

Själva odlar vi numera underträd...

Giftet ja, möjligen är underträdet den farligaste växten vi har i trädgården. Giftet är dödligt redan i mycket små doser och det finns inget botemedel. Säkert var detta avgörande för KGB när man valde ricin för att i värsta agentklyschiga stil ta avhoppare av daga med förgiftade paraplyspetsar.  Den vedervärdiga ricinolja som tidigare generationer tvingat i sina barn har dock inget av giftet i sig. Detta är avlägsnat vid framställningsprocessen. Den laxerande effekten härrör istället från själva oljeämnena, vilka idag oftare används som smörjolja än som tortyrliknande uppfostringsmetod.

...inte i Örtagården som tidigare, utan i nära infarten vid Nedre pinetet...

I vårt land odlas underträdet nästan alltid som ettåring. Fröna gror lätt och växer fort till ansenlig höjd om man ger dem vatten och näring, så varför ägna sig åt besvärlig övervintring? Plantan är dock flerårig och blir i rätt klimat med tiden ett stort träd och eftersom hösten varit mild överväger vi att låta våra tre små riciner komma in i värmen för att överleva vintern. Mest för att det går och för att vi är på för årstiden ovanligt bra humör.

...och detta i en trasig gammal trefoting, som vi
hittat i skogen i samband med svampplockning

Godnatt jord!

Den milda hösten till trots råder det inte längre någon tvekan om att odlingssäsongen nu sjunger på sista versen. Detta bekräftas av ett litet strövtåg i höstträdgården.

Natten mellan lördag och söndag släppte plötsligt, och i våra ögon en smula omotiverat, den japanska blodlönnen (Acer palmatum artropurpureum) alla sina vackra höstlöv.

Höstglöd?

I Sänkan, brevid den vita bänken, har nästan samtliga örtartade växter lagt sig platt på marken. Det enda undantaget är jätteramsen, som fortfarande står i stram givakt.

Jätteramsen i Sänkan kämpar på.
Ormbunkarna i bakgrunden räknas till Lundens flora.

I fjol strök en av våra små kaktusar med under vintern. Knappast på grund av kylan eftersom hela gänget var täckta av snö från oktober till april, men troligen blev fukten till sist alltför besvärande. När våren väl kom såg den stackars kaktusen bara ut som grönt snor. För att förhindra detta har vi nu byggt ett litet kaktushus av några tegelpannor. Där har vi nu nattat de små taggbollarna för säsongen.

Kaktushus, till skydd från fukt och masochistiskt lagda råbockar

Hej matematik!

Den här hösten har arboarkticerna lärt sig räkna. Vi har lärt oss att räkna så långt som till... sex!

För att åstadkomma detta tog läroplanen till botaniska hjälpmedel, så på köpet har vi även lärt oss identifiera de svårskiljbara tidlösa och höstkrokus.

Ett, två, TRE ståndare! Här har vi en höstkrokus!

Examination: Ett, två, tre, fyra, fem, SEX ståndare! Och alltså en tidlösa!

Happy Halloween!

Tillönskar arboarkticerna alla läsare och andra
trädgårdsvänner runt om i världen!

Månadsbild 10, 2011

Den minnesgode och skarpögde har måhända noterat att solen strålat från
en blå himmel över Arboarkticum den sista i varje månad hittills i år. Så lär
den visst ska göra idag också, men eftersom den inte är uppe tillräckligt länge

för att vi ska få se den fuskade vi och tog månadsbilden igår och då var det mul.
Tja vad finns mer att säga... höst, höst, höst (om än mild sådan) och hönsnäten
är som synes redan på plats.

Moderna trädgårdsmysterier: Snöbär, här?

Det har kommit in en katt ibland hermelinerna! Å nu syftar vi inte på det rara gamla värdparet i vår senaste text utan på medicinalväxten blåbärstry, Lonicera caerulea kamtschatica, vilken vi berättade om i våras. Utan att vi märkt hur det gått till har den av oss lovordade bärbusken plötsligt närt en gökunge vid sin barm - en odåga som vi inte kan tolka på annat sätt än att det är det fruktade ogräset snöbär, Symphoricarpus rivularis.

Visst måste väl det här vara snöbär?
Men hur sjutton kom det hit?

Arboarkticerna brukar påstå att de älskar alla växter, särskilt träd och buskar, men till och med vi har hittills dragit oss för att introducera detta påstått oerhört invasiva ogräs i trädgården. Det närmsta vi kommit är en liten rosabärig släkting från Lidl som vi planterat mitt på Pelousen för att kunna bekämpa med gräsklipparen ifall den skulle bli för stursk. Än så länge är den dock bara en tvärhand hög och har aldrig blommat så mysteriet kvarstår. Var sjutton kommer snöbäret mitt i blåbärstryet ifrån?

En ny granne

Det händer ibland, men inte särskilt ofta, att arboarkticerna får nya grannar. Nu är ett sådant tillfälle. Till vår stora glädje har någon flyttat in i ett hål i vår slarvigt ihoprafsade mur mellan Sipplunden och Nedre pinetet.

Kanske dags att sätta upp en liten brevlåda utanför
ingångshålet mellan tegelstenarna?

Nu på söndagen, i samband med staketmåleri på platsen, fick vi för första gången träffa denna någon. Det visade sig vara ingen mindre än unga fröken Vera småvessla - en levnadsglad nippertippa som kanske inte är den mest vittra i omgivningen, men som ändå kommer långt med sin flickaktiga charm.

Tyvärr hann vi inte få någon bild på Vera, som hade rysligt bråttom då hon skulle på te hos herr och fru Melin. Därför har vi lånat en bild på Veras estländska kusin Hilja, som villigt poserar på en utbildningssajt på nätet:

Småvessla (Mustela nivalis nivalis)

Jamen, släck då!

Men det är inte bara solrosorna som envisas med att förneka hösten.Vad är det här för präktig solgul höstblomma då?

Jamen, är det inte...?

Jovisst, är det det grekiska silverkungsljuset vi redan skrivit om så många gånger. Det som först tog nio år på sig att blomma och som sedan hotades av det nya vedbodbygget. Men här står det nu fortfarande i slutet av oktober och blommar rikligare än någonsin.

Galet blommande silverkungsljus, strax före halloween

Nu har den fantastiska plantan blommat överdådigt sedan midsommar och helt utan att bekommas av säsongens allt tätare nattfrostsangrepp. Det här är nästan löjligt. Nu måste det väl ändå snart vara dags att släcka ljuset. Det finns faktiskt de som vill sova här!!!

Soldyrkare

Höst! De säger Höst!

Höst? Vi vägrar lyssna. I Arboarkticum strävar solrosorna fortfarande mot himmelen och oktobersolen värmer både kropp och själ.

I Arboarkticum kommer inte årets höst förrän
solrosorna hunnit både blomma och vissna. Sådeså.

Idag myntar Tant Grön uttrycket "Oktober är det nya augusti". Underbart! Vi kunde inte kommit på något bättre för att beskriva denna synnerligen välvilliga höst (OK, -2 grader har vi haft en morgon denna vecka, men inte längre stund än att våra blomster som synes oförtröttligt strävar på).

Dickson flyttar in

Så kom då frosten även till Arboarkticum och vi fann det för bäst att flytta in flertalet av de lite mer kinkiga vännerna i farstun. Till dessa hör Dickson. Kommer ni ihåg honom? Trädormbuken (Dicksonia antarctica) som vi köpte av lokalbefolkningen utmed en levada på Madeira för fyra euro i mars och som vi först trodde var stendöd.

Dickson undrar vad som hände!?

Men död var han som bekant inte utan vaknade till liv lagom till försommaren och har sedan dess stått ute i trädgården och mått förträfligt. Ja, kanske har vi rent av fått ett nytt problem på halsen.

Nyss hade han det luftigt och mysigt utomhus.
Nu plötsligt befinner han sig i en trång farstu.

Dickson tycks ha trivts lite för bra och har på blott några ynka sommarmånader växt sig groteskt stor. Nu vet vi inte riktigt var vi ska göra av honom. Han är redan för stor för att få upp för den smala trappan till vinterförvaringen så risken är att han blir grinigt stående i farstun hela vintern - och den skulle vi behöva för andra ändamål. Vinterkläder till exempel. Aldrig får man vara riktigt nöjd. Våren, kom fort!!!

Vi undrar också hur det här gick till.
Har någon gett Dickson anabola steroider när vi tittade bort?
Bilden ljuger. Han är betydligt större än vad det ser ut som här.

Redan över metern hög och drygt 1,5 m i omkrets

Ännu en frostfrist...

OK då. Det är väl höst nu. Åtminstone visar dagarnas längd tydligt vartåt det barkar, även om vi även föregående natt klarade oss från de högljudda hoten om frost. Vi har varit gynnade i år - ännu inga minusgrader, och det blommar grannare än något tidigare år i oktober. Igår kväll, precis innan mörkret föll och det kändes isande kallt i luften, tog vi in en hel famn rosenskäror, lejongap och luktärtor för att rädda blomsterprakten från den frost som uteblev - så nu blommar det grant även inomhus i Arboarkticum. Men blomsterprakt i vas i all ära - det var med ett stort leende och lätta kliv vi hälsade våra kära vänner utomhus godmorgon ännu en solig oktobergryning.

Rar liten frösådd toffelblomma - Calceolaria sp. När den vissnat ligger toffeln kvar flera dagar på marken under - det ser ut som att någon mycket liten varelse, kanske en skalbagge,  tappat sina tofflor i brådska...

Körsbärsbenvedens frukt är visserligen ingen riktig blomma, men vacker som en sådan.

Cigarrblomman är en förtjusande ettåring. Var den här kommer ifrån vete sjutton. Det verkar som att förra årets planta frösått sig i barktäckningen runt pallkragarna. Är det verkligen möjligt?

Underbara, underbara höstsilveraxet. Det är inte alla år den hinner blomma innan frosten tar den, men i år sprider den sin väldoft över hela gårdsplanen.

Blåklocksklematisen har lagt sig över hortensian. Den har aldrig blommat så överdådigt som i år och man slutar aldrig förundras över blommans alldeles egna textur. Som tjock marsipan!

Den kära grekiska vädden. Hur kan något grekiskt vara så otroligt köldtåligt???

Grewian, fortfarande översållad med sina rosalila blommor - nästan som små magnoliablommor. Snart ska den in för övervintring.

Den här plantan, då med skylten Calceolaria, köpte den toffelälskande arboarkticern på en växtmarknad. Plantan växte och växte och växte och... kom slutligen ut såsom nattljus.

Pelargonium sidoides bor fortfarande utomhus och verkar icke misstycka.

 

På Gotland sägs rosorna blomma minst fram till jul. Vi vågar väl knappast hoppas att Stanwell Perpetual förmår göra detsamma - men vem vet..?

Vit ölandstok - blommar som en ... ja, tok.

Och till sist: vårlöften. Hjärtat smälter vid åsynen av magnolians lovikavantar (men hallå, LITE tidigt för vantar va???)