tisdag 15 juni 2010

Snömannens grymma öde

Yeti in memoriam

Döden genom strypning är knappast något man önskar sina växter. Detta är dock det grymma öde som just drabbat en helt igenom oskyldig växt i Arboarkticum.

Yeti, den förfärliga snömannen, är vad vi kärvänligt brukade kalla vår himalaya-tall, Pinus wallichiana. Yeti var ännu en av de där växterna som påstås vara ohärdig, men hos oss glatt trallade sig igenom vinter efter vinter, med ett sorglöst leende på läpparna. Yeti var ett praktexemplar, med en unik och speciell personlighet och det kändes som att han gynnat just oss, särskilt, med sin vänskap. Yeti var vacker, Yeti var stolt och Yeti var tuff. När höststormen drog genom hans långa barrpäls såg han ut som att han njöt av vinddraget, och när vi avtäckte honom från den skyddande fiberduken på vårarna var det som att han sträckte på sig i solen.

Så var det då, men inte längre.

I våras när Yetis fibertäcke föll fanns endast ett rasslande skelett kvar. När chocken lagt sig strök vi bort tåren i ögonvrån, skar tänder och förbannade ännu en gång den föregående vinterns osannolika grymhet. Sedan böjde vi trött våra ryggar, lyfte Yeti från sin plats till komposten och tänkte att ”jaja, så här går det väl då, när man försöker odla det som inte är menat för de arboarktiska breddgraderna”.

Häromdagen var det dags att gräva rent Yetis gamla planteringsgrop och göra plats för något nytt, tåligare. Döm om vår förvåning, chock och ILSKA när detta är vad som hamnade på spadens blad:

Bevismaterial 1A

Yeti dog inte alls av den långa vinterns kyla. Yeti blev STRYPT. Efter flera års tappert kämpande i nätets garn fick vår tappre snöman till slut stryka på foten och ge upp. Och som vi förbannar både vår egen ouppmärksamhet som inte sett nätet som varit begravt i jordklumpen, men allra mest försäljare som saluför växter som djupt ner i krukan inte bara döljer rötter, utan även grymma, dödliga strypsnaror.

Naturligtvis är det nu bara en tidsfråga innan Arboarkticum förses med en ny Pinus wallichiana. Frågan är bara om vi någonsin hittar någon som kan axla Yetis tunga mantel.

5 kommentarer:

  1. Oh, ilskan stiger även i mig! Har varit med om samma sak fast med en
    Tsuga canadensis 'pendula'som tyvärr oxå sakta men säkert blev strypt!
    Men det är bara att ta nya tag, köpa en ny och granska rotklumpen så det inte händer igen...
    Tycker absolut att ni ska skaffa er en ny 'yeti', för den är så himla fin! Jag har en och kan aldrig låta bli att 'dra fingrarna' igenom barren när jag går förbi!
    Ha det gott! Kram Ullis

    SvaraRadera
  2. Det ante oss att du har en också Ullis! ;-)

    SvaraRadera
  3. Har också råkat ut för detta ofog och blir vansinnigt arg när jag tänker på det. Krafsar numera alltid djupt in i mina krukodlade inköp.
    Hoppas Yeti II kan uppfylla era förväntningar.

    SvaraRadera
  4. Nej, vad trist :=(
    Har lärt mig av sådana misstag och tvättar numera bort all jord/torv från alla träd och buskar innan plantering, men vet aldrig vad man finner i mitten av jordklumpen.
    Håller tummarna för att du/ni ska hitta en ny Yeti.

    SvaraRadera
  5. Jag gnisslar tänder och och känner med er. Vilket lurendrejeri, säger jag bara! Grr... gnissel, gnissel!
    C.

    SvaraRadera