Moderna trädgårdsmysterier 6: Piongrodd i raketfart?

Det är hög tid att tala om pioner.

Arboarkticer älskar pioner. Förvånande, kanske många tycker, som fått intryck av att vi bara håller på med omöjliga exoter och flikbladiga, trikolorfärgade avarter... För att försvara vår image litegrann får man ju erkänna att ovanliga pioner, gärna vildarter och primärhybrider, står allra högst i kurs, men även vanliga doftpioner har sin plats - fastän de flesta bara är... vackra! Men det är de ju å andra sidan från första sekund de visar sina gristrynen i vårsolen.

Här är det doftpionen fru Christina
(Paeonia lactiflora 'Christina'), som showar

Vi hyser även en faibless för att dra upp pioner från frö. Och det är här trädgårdsmysteriet kommer in i bilden. Alla (nåja) vet ju att det tar två år innan man ser något livstecken ovan jord efter att man sått ett pionfrö. Det första året bildas roten, och år två skjuter skottet upp.

Kan då någon förklara hur denna lilla raring, P. Delavayi var lutea, kan se ut så här, endast ett år efter sådd???

Lutea 'express'?

Denna buskpion ska för övrigt enligt vissa böcker endast kunna blomma i mycket milt klimat. Det tror vi inte ett dugg på. Men den som lever får se, om sisådär sju-åtta år.