Playa de las Arboarkticas

Dripp. Dropp. DRIPP! DROPP!

Vilket underbart ljud som når våra trumhinnor! Det droppar från taken!

Och genast är badsäsongen ett faktum.

!!!

Nej, inte är det vi som tar oss ett dopp i en isvak i den närbelägna sjön. Men herr och fru blåmes, nyförälskade och blinda för närgångna papparazzi-arboarkticer, plaskar lyckligt i den lilla pölen nedanför stuprännan vid vedboden.

- Gyttjebad är bra för hyn har vi hört

Vad kan man mer begära för att smälta vinterisen inombords? Kanske åsynen av den förtjusande lilla gråsiskan som somnat på en vissnad flox-gren i årets allra första vår(-lika) solstrålar?

- Zzzzzzzz

Tjohej, vintern lär visst komma åter innan det är dags för vår på riktigt, men efter dagens vårväder har vi fått kraft nog att uthärda ännu några kalla veckor.

Att förlora sig i en flora

Arboarkticerna brukar under stundom tipsa om kuriös litteratur. Tyvärr är denna oftast i princip omöjlig att uppbringa (utom på lika kuriösa antikvariat), då arboarkticernas smak har mer gemensamt med de litterära ideal som gick i graven ungefär samtidigt med Ernst Rolf än med mer moderna alster. Nu har vi en god nyhet för alla som tröttnat på våra vanligtvis hopplösa boktips. Idag ska vi göra reklam för en publikation som bara har något år på nacken och som i allra högsta grad fortfararande finns till försäljning.

Vad är då haken, för det måste det väl ändå finnas någon sådan när vi är i farten? Jodå, möjligen är det så att denna bok ändå inte intresserar merparten av våra läsare, ety den är en smula provinsiell. Men för dem av er som likt vi älskar växter och har någon slags koppling till Östra Svealand måste denna framställning vara något av en plaskblöt dröm. Ja, just nu funderar vi i termerna av att detta måste vara den bästa bok vi någonsin läst och vi har slagits om den ända sedan vi köpte den i julklapp till oss själva.

Vad vi talar om är förstås den fantastiska forskargärningen Upplands flora från 2010. Under tio år har ett drygt 60-tal inventerare dammsugit varenda kartbladskvadrant av Sveriges yngsta landskap i jakt på skatter från Floras rike. På nästan 900 sidor presenteras Upplands nära 2000 vilda växter med vackra bilder och detaljerade beskrivningar och utbredningskartor. Kan det bli bättre?

Köp, köp, köp!!!

Ja, det kan det faktisk. Åtminstone om man är arboarkticer och brukar skämta om att traktens flora måste skrivas om efter alla rymlingar som numera smitit ut från vår trädgård. Högst sannolikt har vi nämligen blivit sannspådda. I Upplands flora beskrivs ett flertal sådana växter som vi på goda grunder antar har oss att tacka för sin existens, då de beskrivs ha sin nordligaste utbredning exakt på den plats där vi spänt upp våra bopålar. Plötsligt känner man för ett ögonblick historiens vingslag och uppfylls av en känsla av att faktiskt ha åstadkommit någonting i detta jordeliv. Nåja, den känslan går säkert över inom kort, men denna bok kommer vi nog alltid att älska.

En oumbärlig guldgruva för växtintreserade upplänningar

Vräkning

Den gamla vildapeln på Framsidan har vi berättat om vid ett otal tillfällen. Senast beskrev vi hur det ständigt expanderande pilfinkskollektivet nu lagt beslag på skatorna Kevins och Jeanettes kapsejsade byggprojekt i toppen av nyss nämnda träd och omformat det till fritidsgård, behändigt nära fågelmattningen strax nedanför.

Före detta skatbo

Som ni ser kan svartbygget näppeligen påstås försköna det redan tidigare tveksamt dekorativa trädet. Denna soliga söndag bestämde vi att måttet var rågat. Den förfulande trädtoppen måste bort! Så skred vi till verket!  Fram med motorsågen och väck med allt som inte befanns absolut oumbärligt då högstubben även framgent måste kunna fungera som utfodringsstation för hungriga Dennisar.

Så var det slut på den oönskade fallfrukten

Allt gick som planerat och inga incidenter inträffade. Ja, man kan säga att allting var frid och fröjd... ända tills vi röjt bort det forna skatboets alla omsorgsfullt ihopflätade kvistar. Då slog plötsligt det dåliga samvetet till! Stackars, stackars skatpar! Inte nog med att de blev bortkörda av ett ligistgäng pilfinkar, tänk på allt jobb de måste ha haft för att mura denna utsökta lerkonstruktion som återfanns i botten av boet.

Lerklinat bulverk à la Kevin & Jeanette

Skuldkänslorna kändes som ett tungt lastat ok på våra axlar. Vi överväger nu allvarligt att försiktigt lossa den delikata boplattan och fastgöra den i något annat träd som borde förskönas med ett skatbo. Varför inte hos våra försvarslösa sommargrannar till exempel? Strålande idé! Till handling!

Uppdaterad rapport från vinterförvaringen 1

Jodå, nu har vintern verkligen kommit även till Arboarkticum. Och då menar vi inte bara att vi fått ett litet tvärhand högt snötäcke och att temperaturen konstant håller sig under nollstrecket. Nä, vår deffinition handlar om när växterna på övervåningens vinterförvaring sluttar bälja i sig vatten. Nu har detta äntligen skett. Nu räcker det med att ge dem en symbolisk vattenslurk varannan vecka.

Nå, det gäller inte riktigt alla växter förstås. Vår kalifornska korkek Kirk har uppenbarligen ingen lust att ta vintersiesta. Tvärtom, han som för bara ett par år sedan var ett sött litet ekollon har nu förvandlats till en gänglig, mer än meterhög trilskande yngling med en glupande aptit.

Kirk säger att han kan sluta dricka precis när han vill...
men just nu har han ingen lust!

Den söta buxbomen

I en text i somras nämnde vi i förbigående att vi hade införskaffat en sötbuxbom (Sarcococca hookeriana ’Purple stem’ av den numera saligen insomnade plantskolan Blue Sage i Lund. Denna långsamväxande buske var då en komplett ny bekantskap för oss och i ärlighetens namn så visste väl inte plantskolan så mycket heller, mer än att den var trevlig i samplanteringar med glansbambu och som vanligt nog inte var härdig hos oss i Norduppland.

Åtminstone det sista stämmer säkert. Vidare efterforskningar tyder på att den trots sitt himalajanska ursprung inte gillar temperaturen på under -15. Den här vintern har visserligen arboarktiska utetermometern inte visat värre än -13,9 (nu i morse), men vi vet vad februari, som lurar runt hörnet, brukar kunna erbjuda av den varan. Därför är nog vår sötbuxbom för evigt dömd till att bli krukväxt.

Sötboxbomen, just nu översållad av...

Nu gör det inte så mycket. Den städsegröna busken är en riktig prydnad i gästrumsfönstret och just nu har den avslöjat en annan mycket angenäm överraskning. Sötbuxbom blommar tydligen på vintern, blommorna är visserligen små och föga iögonfallande – men de doftar! Aldrig tidigare har vi stött på en växt som doftar så starkt och gott. Från sin lilla undanskymda vrå fyller den just nu precis hela huset med sin söta arom. Mums!

...sådana här små underbart doftande blommor

Håll ögonen öppna efter denna fantastiska växt!

Ryssvinter

Nja, det är väl knappast så att arboarkticerna är mer insnöade nu än annars. Det var inte så vi menade med rubriken. Snarare har väl snöbristen gjort att vi fått gå under jorden på sistone. Vi tog helt enkelt en ny tripp i österled för att möta vintern och få damma av skolryskan. Nu är vi hemma igen och här är några av fynden vi fann. Dags att ta fram såtrågen och hoppas på tre månaders stratiferande vinter även här således.

Ja ne panemajo, ja svet! (ovanligt klickbar bild)

Solvarvet fullbordat

Nä, det blev inte snö den här månadsbilden heller. I fjol låg snön tjock redan
den 31 oktober. Så här ser Arboarkticum ut 31 december 2011.

31 januari

28 februari

31 mars

30 april

31 maj

30 juni

31 juli

31 augusti

30 september

29 oktober

30 november

Återstår bara att önska er alla ett verkligt Gott Nytt Trädgårdsår!

Julklapparnas julklapp

Vissa arboarkticer har uppenbarligen, mot alla naturlagar, varit otroligt snälla under 2011. Ni anar inte vad som låg under granen i år...

Här är presenten som gör att vi inte förstår hur vi överhuvudtaget har kunnat existera tidigare - än mindre kalla oss trädgårdsnördar: En Gardening Box från brittiska Moleskine!

Vad döljer sig i detta vackra omslag månntro..?

Flås, detta börjar se mycket lovande ut!

Vackert inbundna häften?
Det står Gardening Pockets på den ena! Nu dånar vi snart!

Och det är precis vad det är! Ett fröarkiv med tillhörande fröpåsar
(här får nog bara våra allra mest exklusiva fröskatter förvaras).

Den andra volymen är en anteckningsbok - en Gardening diary,
med förtryckta kapitel för Plants, Design, Visits, Garden Log etc.
Blimey, this is adorable!

Och sist i häftet plats för egna kapitel
- med förtryckta klistermärken att fästa på flikarna.
Den lyckliga ägaren är övertygad om att denna tingest är
förutsättningen för ett lyckat trädgårdsår 2012.

Är någon en liten smula avundsjuk, så säg? :-)

Julkotten

Den minnesgode läsaren vet att arboarkticerna gärna slaktar sin julparafernalia i form av oönskade julgrupper, nötskålar och fruktkorgar och i stället använder innehållet som utsäde. Julen 2011 utgör därvidlag inget undantag. Med en nattemperatur på +10 grader natten mellan annandag och tredjedag jul tyckte vi att turen äntligen var kommen till den kottelika rosettfrukten - vi syftar förstås på ananasen, Ananas comosus.

Julblomma 2011

Om man bortser från det faktum att denna växt helst vill bo fuktigt i sydamerikanska tropiker är det faktiskt ganska lätt att odla den. Det är bara att skära av toppen på frukten och sätta den i såjord så rotar den sig snart och börjar producera nya blad. Efter tre år kommer i ideala fall en ny frukt och plantan dör - men då är det ju bara att börja om igen. Snacka om att både äta kakan och ha den kvar (arboarkticerna äter ju som bekant inte så gärna frukt men äger förvisso en flaska ananassprit från Christmas Island, vilken ger inspiration till nya användningsområden :-=).

Vad få tycks känna till är att ananasen, trots sitt tropiska ursprung, tål en hel del stryk i form av kyla och frost. Det gör att den rimligen skulle kunna gå att plantera ut på friland i de mildaste delarna av landet. Att under dessa förhållanden räkna med att få frukt är dock tämligen utsiktslös. Till och med i England är detta så ovanligt att det omskrivs i tidningarna när detta sker.

Tajgan kommer?

Som vi berättar på vår hemsida (i beskrivnngen av Pinetet) finns det ingenstans några naturliga barrträd i Arboarkticum. Samtliga koniferer, och de börjar bli ganska många nu, är egenhändigt planterade och de påträffas numera lite överallt i trädgården, alltså inte bara i de tre pineta som ursprungligen var tänkta för detta. Just blandningen av lövträd och barr i olika färg och form har vi numera kommit till insikt om är det som skapar verklig dynamik i en park.

Däremot stämmer inte längre påståendet om att det inte finns några naturliga barrträd hos oss. Vi har ganska nyligen varseblivit att både gran och tall självsått sig i pallkragarna, där myntornas krig sedan många år rasar i Körsbärslunden.

Små självsådda granar ertappade i en av myntalanden

Vi antar att det här betyder att vi nu borde ansluta oss till alla som fruktar för att det försurande barrskogsbältet ska breda ut sig än mer över den fennoskandiska halvön. Fast... kanske inte ändå? Särskilt inte som jordlagret i pallkragarna inte är mer än någon decimeter. Än dröjer det nog innan vi är självförsörjande av julgran. Var välkomna kära vänner!

 

God Jul alla läsare! önskar arboarkticerna med en bild på granen Carema
(just granen som står på denna plats uppkallas alltid efter någon känd skurk).

En hälsning från södern

Dagens text var ämnad att handla om julgranar. Och det kommer den väl att göra också, om än inte på det sätt som det var tänkt. Den texten får vi ta på julafton i stället.

Arboarkticerna håller sig med många julträd av allehanda slag. Vad ska man annars göra med allt ärvt gammalt julpynt? Dessutom behöver vi alla avfallna barr vi kan få för att kunna jordförbättra det så kallade Surtorget i Lunden. Endast ett av julträden är dock korat till att bli årets huvudgran. I år blev den en präktig kungsgran som lystrar till namnet Smisk-Olle, efter den kände Reeperbahnsångaren med samma namn.

Smisk-Olle - årets huvudgran

Kungsgran kanske låter svenskt men det är det ju som bekant inte. Nordmansgran, som trädet också kallas, härstammar från sydöstra Europa och framför allt Turkiet. Och även om det med fördel skulle gå att odla dem på julgransplantager även i vårt land görs det inte i någon högre utsträckning. Som vanligt är det Danmark som står för merparten av granexporten hit - vilket känns lika logiskt som att Sverige är en stor exportör av tulpaner till Holland, sand till Saudiarabien och wienerbröd till, just det, Danmark.

Vi har ingen större anledning att ifrågasätta huruvida även Smisk-Olle vuxit upp på en dansk plantage. I vart fall är det som vi tidigare berättat ovanligt med naverlönnskogar i vårt land och denna lilla hälsning från sydligare breddgrader seglade ner på salsgolvet när vi klädde Olle igår kväll:

En hälsning från en julgransplantage längre söderut,

uppenbarligen belägen i en naverlönnskog



Mossoffer

Julen står för dörren och på själva dörren hänger som brukligt årets krans. I år blev det visst en i mossa.

Mosskrans från Tobo julmarknad

Men ser inte kransen lite sliten ut redan? Vad är det som har hänt?

Nja, så här ska det inte se efter bara ett par veckor!

Det har bestämt varit tjuvar i farten och vi tror oss ana vilka de är. Otacksamma snyltgäster! Och er plöjer vi ner en förmögenhet motsvarande BNP i en liten bananrepublik på att utfordra året runt! Bah! Nu blir det ingen kokosnöt till jul. Så det så!

Samtidigt i en närbelägen fågelholk

Knopptoppen avgjord!

Jovisst blev det favoriten Leonard Messel som sopade hem Knopptoppen 2011/2012. En djuplodande segerintervju kommer inom kort på en blogg nära er. Men nu ska vi i stället koncentrera oss på de tappra som hjälpte till att kora en mästare i år. Eftersom ni var så få gör vi det lite roligare än att bara lotta ut priset till en av er. Vi kör lite tärningsdueller i stället. Regler är enkla. Försten till två segrar (lika slag går om) går vidare till nästa nivå. Förloraren får komma igen nästa år i stället.

Lotten har fått avgöra vem som möter vem:

1. Annika Christensen

2. Anna-Karin, Landet Krokus

3. Madame C

4. Nilla|utanpunkt

5. Hans i Brännberg

6. Helens trädgård

7. Eva

8.Mimmi

---



Okej då kör vi!

Dags för kvartsfinal 1 mellan Annika Christensen och Anna-Karin, Landet Krokus.

6-1, 2-5, 6-3

Annika till semifinal 1

Kvartsfinal 2 mellan Madame C och Nilla|utanpunkt.

5-1, 3-6, 1-1, 1-1, 6-4

Jämnt och hårt men småländsk sisu slog brittisk charm den här gången.

Madame C till semifinal 1

Dags att vända blickarna mot den nedre planhalvan.

Först ut ett norrländskt lokalderby:

Kvartsfinal 3 mellan Hans i Brännberg och Helens Trädgård.

1-4, 1-6

Snabb seger till Piteå!

Helens Trädgård till semifinal 2

Dags för dagens sista kvartsfinal,

två damer som kallar sig Eva och Mimmi.

1-3, 4-2, 4-4, 6-1

Eva till semifinal 2

---

Då är det redan dags för semifinal 1,

mellan Annika Christensen och Madame C.

4-5, 1-4

Näe Annika, tyvärr gick det inte den här gången heller :-(

Madame C till final!

Dags för semifinal 2,

mellan Helens Trädgård och Eva.

3-2, 4-4, 4-5, 2-1

Eva vann en rafflande duell igen och går till final.

---

Tatta-taaaa!!!

Finaldags.

Till vänster Madame C, till höger Eva.

1-1, 4-4, 1-6, 1-5!!!

Grattis Eva!

Nu återstår bara att ta reda på vem du egentligen är. Den enda Eva vi känner till som brukar läsa vår blogg är Eva, som driver plantskolan Odlargädjen utanför Eskilstuna. Är det du som varit inne och röstat på Knopptoppen? Du kan väl höra av dig och bekräfta. Svara här eller skriv till kontakt@arboarkticum.se så ska du se att tomten nog ska klara av att leverera ett arboarktiskt vinpaket ända hem till en brevlåda nära dig.

Dammiga prispavor på väg

Återigen stort grattis till Eva och tack även till alla andra som deltagit i omröstningen och orkat läsa ända hit!

Viktigt meddelande!

I morgon är det redan Lucia. Det betyder också att det är sista dagen att rösta på årets Toppknopp. Intresset för tävlingen har väl inte varit sådär överväldigande i år. Endast elva röster har inkommit (av vilka en är vi själva), och alla av dessa har inte ens gett sig till känna. Synd, tycker vi, eftersom det står ett tungt paket här och väntar på att bli utlottat. Aldrig har det varit lättare att vinna Arboarkticernas erkänt fina Toppknoppspris!  Så sätt fart nu!

Mika-El says

En försmak om vad som komma skall

Natten till lördagen kom den första snön nedseglande över Arboarkticum.

Nånting vitt och blött har dråsat ner från himlen...

Visserligen täcker den knappt det klippta gräset, men likväl finns den där. Åtminstone än så länge. Redan nästa vecka lär det visst bli rejält blidväder igen och vi kan åter få njuta av en grön Lucia. Kanoners!

...men det har redan börjat smälta

Låter vi en smula tykna kan det bero på att vi faktisk skulle kunna tänka oss att uthärda en smula snö för närvarande. Eftersom nattemperaturen redan varit nere på nio minusgrader i veckan skulle ett skyddande täcke faktiskt vara mer än välkommet. Alla våra växter begriper som vanligt inte sitt eget bästa. Nektarinen till exempel när inga som helst planer på att göra sig av med sina helt opåverkade gröna blad. Vi har varnat henne, men hon har valt att inte lyssna på det örat.

Fröken nektarin är kanske väl stursk efter att ha klarat den senaste
vargavintern galant. Att detta kan ha berott på snötäcket vill hon inte
riktigt tro på.

Borta på vinden

Vi har erkänt det tidigare så det är väl lika bra att stå fast vid den bittra sanningen - Arboarkticerna fuskar! En hel hoper av våra kinkigare växter slipper övervintra utomhus i den bistra zon 4-kylan. Det gäller framför allt lite mindre lignoser som vi inte riktigt tycker är mogna att flytta ut från hemmets trygga vrå ännu. Några andra av växterna, som olivträd, nerium och bougainvillea, lär det väl aldrig bli aktuellt att plantera ut pemanent (såvida vi inte köper en trevlig liten herrgård med skyddat läge i zon 0 inom kort (nä skulle inte tro det va?)).

Inomhusövervintringen säsongen 2011/2012

I år så fuskar vi mer än vanligt! Normalt nöjer vi oss med att tränga vi ihop alla ljuskrävande växter i två bokhyllor framför det enda fönstret i övervåningens ouppvärmda del. Nu har vi i stället monterat upp två starka lysrörsarmaturer i taket som gör att flertalet växter i stället kan övervintra betydligt mindre trångt och betydligt ljusare på något av de två extrabord vi satt upp i lampljuset. Fram tills nu har det normalt strukit med fler växter inomhus varje vinter än det gjort utomhus trots klimatet och de elaka skadedjuren. Det är den trenden vi hoppas sätta stopp för på det här lite ohederliga sättet.

Tänt vare här!

Och visst märks det att växterna förstår att uppskatta de nya arrangemanget. Det är ett liv och ett kiv av sällan skådat slag. Rena karnevalsyran eller åtminstone orangeristämningen råder. De enda dubierna vi har är hur det ska gå för några av växterna som vi antar skulle må bäst av att sova så här dags. Det finns väl en uppenbar risk att de blir gnälliga och kinkiga i vår i stället när det är dags att masa sig ut i trädgården igen.

"...rumba i engelska parken... lalalaa...'

Vinterfrukt

Under senhösten har snart sagt varenda trädgårdsbloggare i landet stolt visat upp sina läckra smultron. Vi ska väl inte vara sämre men medger samtidigt att solen inte längre orkar göra bären lika intensivt röda som på sommaren. Smaken är det däremot inget fel på. Som vi berättat tidigare är det först sent på säsongen som våra annars trista smultron blir riktigt goda. Så här sena bär har vi ingen erfarenhet av, vad vi minns.

Decembersmultron

Men varför stanna där? Det finns ju fortfarande gott om andra kvarsittade frukter i trädgården. Alla kanske inte tjänar på att förtäras förvisso. Den röda hundrovans, Bryonia dioica, bär till exempel. Dem bör man nog passa sig för. Det finns flera mysterier förknippade med denna giftiga medicinalväxt. En av dem är att bären märkligt nog får sitta kvar hos oss hela vintern medan den lika giftiga svarta hundrovans, Bryonica alba, bär äts upp av fåglarna ögona bums. Ett annat mysterium är hur vår enda planta över huvud taget kan få bär eftersom den röda hundrovan till skillnad från den svarta är tvåbyggare med han- och honblommor på skilda plantor?

Giftigt kvarsittande mysterium

Till skillnad från hundrovan är inte bären, eller rättare sagt kottarna, hos idegranen giftiga. Det är faktiskt det enda på hela växten som inte är giftigt. Smaken är dock inget vidare och fröet inne i den röda köttkotten är lika giftig som växten i övrigt så det finns nog skäl att låta dem vara ändå. Och underligheterna fortsätter. Det här är faktiskt första gången vi får frukt på en idegran. Det är hybrididegranen Taxus x media 'Hicksii' som nu blivit tillräckligt stor för detta. Problemet är bara att hybrididegranar lär vara sterila (bland annat just för att slippa locka till förtäring av de vackra frukterna). Varför fattar inte växterna hos oss hur det ska funka? Vi får tydligen sätta in en akut intensivutbildning i blommor och bin här!

Hybrididegrankotte. Hur kom den hit?

Dagens sista bärmysterium är vad detta är? Vi vet inte ens vad för planta det handlar om. Det här är något egenhändigt frösått som vi i stressen och hetsen i år planterat ut i Örtland 6 utan att ägna så mycket uppmärksamhet. Förrän nu då, då vi upptäcker att växten både måste ha blommat och nu har svarta bär. Enligt växtetiketten intill plantan ska det vara en bärhyperikum. men den har vi i sådana fall glömt att föra in i våra digra listor och vi tycker inte att utseendet stämmer. Någon annan bärhyperikum med svarta bär har vi heller aldrig hört talas om. Någon som vet bättre besked?

Förvisso dekorativ med likväl en doldis