Kapfacklor och nödföda

Då har det blivit dags för säsongens första besök på övervintringen inomhus för att se vad småttingar och andra ömfotingar har för sig. Och jodå, trots att det fortfarande bara är januari har vissa otåliga växter redan börjat röra på sig. (I några  fall alldeles för tidigt, men dessa odygdspåsar koncentrerar vi oss på en annan gång.)

Mest grönskande av allt just ju är den sydafrikanska hybridkapfacklan, Phygelius x rectus 'African Queen'. Det är nu inte så konstigt eftersom denna manshöga buske är släkt med fuchsiorna, som ju också ligger i startgroparna för att veckla ut bladen, i den mån de tappat dem (flera av fuchsiorna har faktiskt blommat hela vintern). På grund av sina blommor kallas hybridkapsfacklan också just för kapfuchsia. Bladen ser dock mer ut som hos en vanlig svensk flenört, vilken den faktiskt också är släkt med.

Flenörtsblad i väntan på fuchsiablommor

Även i eupteleans kruka har det sedan en god stund pågått någon slags oväntat aktivitet. Euptelea pleiosperma, är ett medelstort anspråkslöst träd som vilt växer i ett band från norra Indien till Japan. Riktigt hur medelstort det blir går uppgifterna isär om, liksom om det alls går att odla på friland hos oss. Förmodligen inte, men vi ämnar i alla fall göra ett försök. I ursprungsområdet har bladen ibland tillagats och fått fungera som nödföda. Också i västerlandet uppskattas bladen, men mer för sina utsökt estetiska kvaliteter. Även om det som just nu kommer upp från roten i krukan är trevligt att titta på så är en sak säker – det är inga eupteleablad. Dessa sover fortfarande sött. Vi får väl se så småningom vad det här andra ska bli för något. En gissning i nuläget är rallarros – och den kan man ju förvisso också äta i nödfall.

Medan euptelean snussar passar någon annan på att härja fritt