Happy Halloween!

Tillönskar arboarkticerna alla läsare och andra
trädgårdsvänner runt om i världen!

Månadsbild 10, 2011

Den minnesgode och skarpögde har måhända noterat att solen strålat från
en blå himmel över Arboarkticum den sista i varje månad hittills i år. Så lär
den visst ska göra idag också, men eftersom den inte är uppe tillräckligt länge

för att vi ska få se den fuskade vi och tog månadsbilden igår och då var det mul.
Tja vad finns mer att säga... höst, höst, höst (om än mild sådan) och hönsnäten
är som synes redan på plats.

Moderna trädgårdsmysterier: Snöbär, här?

Det har kommit in en katt ibland hermelinerna! Å nu syftar vi inte på det rara gamla värdparet i vår senaste text utan på medicinalväxten blåbärstry, Lonicera caerulea kamtschatica, vilken vi berättade om i våras. Utan att vi märkt hur det gått till har den av oss lovordade bärbusken plötsligt närt en gökunge vid sin barm - en odåga som vi inte kan tolka på annat sätt än att det är det fruktade ogräset snöbär, Symphoricarpus rivularis.

Visst måste väl det här vara snöbär?
Men hur sjutton kom det hit?

Arboarkticerna brukar påstå att de älskar alla växter, särskilt träd och buskar, men till och med vi har hittills dragit oss för att introducera detta påstått oerhört invasiva ogräs i trädgården. Det närmsta vi kommit är en liten rosabärig släkting från Lidl som vi planterat mitt på Pelousen för att kunna bekämpa med gräsklipparen ifall den skulle bli för stursk. Än så länge är den dock bara en tvärhand hög och har aldrig blommat så mysteriet kvarstår. Var sjutton kommer snöbäret mitt i blåbärstryet ifrån?

En ny granne

Det händer ibland, men inte särskilt ofta, att arboarkticerna får nya grannar. Nu är ett sådant tillfälle. Till vår stora glädje har någon flyttat in i ett hål i vår slarvigt ihoprafsade mur mellan Sipplunden och Nedre pinetet.

Kanske dags att sätta upp en liten brevlåda utanför
ingångshålet mellan tegelstenarna?

Nu på söndagen, i samband med staketmåleri på platsen, fick vi för första gången träffa denna någon. Det visade sig vara ingen mindre än unga fröken Vera småvessla - en levnadsglad nippertippa som kanske inte är den mest vittra i omgivningen, men som ändå kommer långt med sin flickaktiga charm.

Tyvärr hann vi inte få någon bild på Vera, som hade rysligt bråttom då hon skulle på te hos herr och fru Melin. Därför har vi lånat en bild på Veras estländska kusin Hilja, som villigt poserar på en utbildningssajt på nätet:

Småvessla (Mustela nivalis nivalis)

Jamen, släck då!

Men det är inte bara solrosorna som envisas med att förneka hösten.Vad är det här för präktig solgul höstblomma då?

Jamen, är det inte...?

Jovisst, är det det grekiska silverkungsljuset vi redan skrivit om så många gånger. Det som först tog nio år på sig att blomma och som sedan hotades av det nya vedbodbygget. Men här står det nu fortfarande i slutet av oktober och blommar rikligare än någonsin.

Galet blommande silverkungsljus, strax före halloween

Nu har den fantastiska plantan blommat överdådigt sedan midsommar och helt utan att bekommas av säsongens allt tätare nattfrostsangrepp. Det här är nästan löjligt. Nu måste det väl ändå snart vara dags att släcka ljuset. Det finns faktiskt de som vill sova här!!!

Soldyrkare

Höst! De säger Höst!

Höst? Vi vägrar lyssna. I Arboarkticum strävar solrosorna fortfarande mot himmelen och oktobersolen värmer både kropp och själ.

I Arboarkticum kommer inte årets höst förrän
solrosorna hunnit både blomma och vissna. Sådeså.

Idag myntar Tant Grön uttrycket "Oktober är det nya augusti". Underbart! Vi kunde inte kommit på något bättre för att beskriva denna synnerligen välvilliga höst (OK, -2 grader har vi haft en morgon denna vecka, men inte längre stund än att våra blomster som synes oförtröttligt strävar på).

Dickson flyttar in

Så kom då frosten även till Arboarkticum och vi fann det för bäst att flytta in flertalet av de lite mer kinkiga vännerna i farstun. Till dessa hör Dickson. Kommer ni ihåg honom? Trädormbuken (Dicksonia antarctica) som vi köpte av lokalbefolkningen utmed en levada på Madeira för fyra euro i mars och som vi först trodde var stendöd.

Dickson undrar vad som hände!?

Men död var han som bekant inte utan vaknade till liv lagom till försommaren och har sedan dess stått ute i trädgården och mått förträfligt. Ja, kanske har vi rent av fått ett nytt problem på halsen.

Nyss hade han det luftigt och mysigt utomhus.
Nu plötsligt befinner han sig i en trång farstu.

Dickson tycks ha trivts lite för bra och har på blott några ynka sommarmånader växt sig groteskt stor. Nu vet vi inte riktigt var vi ska göra av honom. Han är redan för stor för att få upp för den smala trappan till vinterförvaringen så risken är att han blir grinigt stående i farstun hela vintern - och den skulle vi behöva för andra ändamål. Vinterkläder till exempel. Aldrig får man vara riktigt nöjd. Våren, kom fort!!!

Vi undrar också hur det här gick till.
Har någon gett Dickson anabola steroider när vi tittade bort?
Bilden ljuger. Han är betydligt större än vad det ser ut som här.

Redan över metern hög och drygt 1,5 m i omkrets

Ännu en frostfrist...

OK då. Det är väl höst nu. Åtminstone visar dagarnas längd tydligt vartåt det barkar, även om vi även föregående natt klarade oss från de högljudda hoten om frost. Vi har varit gynnade i år - ännu inga minusgrader, och det blommar grannare än något tidigare år i oktober. Igår kväll, precis innan mörkret föll och det kändes isande kallt i luften, tog vi in en hel famn rosenskäror, lejongap och luktärtor för att rädda blomsterprakten från den frost som uteblev - så nu blommar det grant även inomhus i Arboarkticum. Men blomsterprakt i vas i all ära - det var med ett stort leende och lätta kliv vi hälsade våra kära vänner utomhus godmorgon ännu en solig oktobergryning.

Rar liten frösådd toffelblomma - Calceolaria sp. När den vissnat ligger toffeln kvar flera dagar på marken under - det ser ut som att någon mycket liten varelse, kanske en skalbagge,  tappat sina tofflor i brådska...

Körsbärsbenvedens frukt är visserligen ingen riktig blomma, men vacker som en sådan.

Cigarrblomman är en förtjusande ettåring. Var den här kommer ifrån vete sjutton. Det verkar som att förra årets planta frösått sig i barktäckningen runt pallkragarna. Är det verkligen möjligt?

Underbara, underbara höstsilveraxet. Det är inte alla år den hinner blomma innan frosten tar den, men i år sprider den sin väldoft över hela gårdsplanen.

Blåklocksklematisen har lagt sig över hortensian. Den har aldrig blommat så överdådigt som i år och man slutar aldrig förundras över blommans alldeles egna textur. Som tjock marsipan!

Den kära grekiska vädden. Hur kan något grekiskt vara så otroligt köldtåligt???

Grewian, fortfarande översållad med sina rosalila blommor - nästan som små magnoliablommor. Snart ska den in för övervintring.

Den här plantan, då med skylten Calceolaria, köpte den toffelälskande arboarkticern på en växtmarknad. Plantan växte och växte och växte och... kom slutligen ut såsom nattljus.

Pelargonium sidoides bor fortfarande utomhus och verkar icke misstycka.

 

På Gotland sägs rosorna blomma minst fram till jul. Vi vågar väl knappast hoppas att Stanwell Perpetual förmår göra detsamma - men vem vet..?

Vit ölandstok - blommar som en ... ja, tok.

Och till sist: vårlöften. Hjärtat smälter vid åsynen av magnolians lovikavantar (men hallå, LITE tidigt för vantar va???)

Straffarbete?

En taktlös besökare har klantigt upplyst oss om att vårt nya zornstaket ger associationer till fängelsestängsel.

View through a fence

Och visst måste vi medge att det för närvarande känns lite som ett straffarbete att vika höstens vackraste tid till att slava med det här byggprojektet. Men nöden har ingen lag. Innan vintern kommer måste vi göra vad kan för att få slitgörat gjort. Annars kommer vi att ha korsdrag av råbockar här.

 

Sisyfosarbete i stekande sol

Men varför varnade ingen oss för hur jobbigt det skulle vara att dunka jordankare i styv lerjord eller hamra sextumsspikar genom fjädrande stör och regel? En av arboarkticerna kan nu addera smärtande tennisarmbåge till sina redan klena handleder.

Så där ja - en av 66 sektioner färdig.

Och då återstår fortfarande 40 sektioner, d.v.s. 80 meter eller 400 gärdsgårdsstörar att hamra. Ännu fler återstår att måla, knappa två löpkilometer närmare bestämt. Det mesta tyder nog på att vi tagit oss vatten över huvudet och får kalla på extern hjälp den här gången.

För att inte tala om hur tröstlöst det är att måla - de här störarana vid
ingången till Nedre pinetet lär knappast få färg i år.

Månadsbild 9, 2011

Fortfarande ingen nattfrost och just nu har dagstemperaturen överstigit
20-gradersstrecket med råge i två dagar. Likväl går det inte att blunda för
att hösten är här. De flesta träd har redan fått höstfärger och löven far
i luften. På arboarkticerna går det dock ingen större nöd. De är lediga
från jobbet och gör allt sådant som inte hanns med i somras, som att spika
staket och plantera horder med lignoser.

Detta är slutet

Arboarkticerna längtar ständigt till södern, men längre söderut än så här lär vi aldrig komma. Här tar nämligen trädgården slut, vi har, som man säger, nått vägs ände. Nu finns det inte längre mer odlingsbar mark att exploatera utmed tomtgränsen. Åtminstone inte åt det här hållet.

Ultima australis arboarktica

För den som noga studerat den arboarktiska kartan på hemsidan befinner vi oss på den del av tomten som fram tills nu gått under namnet Ängen. Det är väl lika bra att medge att denna experimentverksamhet blivit ett gravt misslyckande. Så gott som samtliga växter vi på ren chans planterat direkt i den obearbetade och usla jorden har strukit med under årens lopp, antingen uppätna av ondsinta gnagare eller kvävda av det höga gräset. Endast tre lignoser på platsen kan ännu sägas vara vid god vigör, vår blågran, en slånbärsbuske och en vanlig fläder.

Nu när halva ängen för första gången klippts ner till grämattenivå (se bilden ovan) påträffades två överlevare till, en liten grönpil och en tysklönn som mirakulöst klarat sig. Som belöning för sin tapperhet har de nu befriats från ogräs och fått en rejäl tilldelning god plantjord och täckbark. Dessutom har de begåvats med en nyplanterad granne - en koreansk stickgran (Picea koraiensis), inte att förväxla med de betydligt vanligare koreagranen Abies koreana.

En sörmländsk fostergran i exil

Utöver att kanske bli det sydligaste träd vi någonsin kommer att plantera har den lilla granen en egen historia värd att berätta. Vi har nämligen fått den av en plantskoleinnehavare i Sörmland, som var besviken på den. Hon tyckte nämligen att de koreanska granarna, av vilka hon hade massor eftersom de hade grott mangrannt, var alldeles för lika vanliga svenska skogsgranar för att kunna säljas. Möjligen hade hon till och med blivit lurad och fått fel frön av fröfirman, trodde hon. Vi fick granen för att kunna jämföra med de två andra exemplar som vi redan hade av samma träd, men köpt på annat håll.

Eva, om du kan läsa det här så kan vi meddela att alla tre granarna är mycket lika, vilket väl ökar sannolikheten att du har fått rätt frö. Med tanke på hur små de fortfarande är tycker vi också att de är betydligt kraftigare och tätare än vanliga granplantor. Det ska nog bli fason på de här små asiaterna också ska du se.

 
Så här ska förresten granen se ut som lite större, schysst va?

Revansch!

Ståtligt substitut

Vår fordom så ståtliga silverlönn Long John, som av beklagansvärda skäl blivit något av en följetong den gångna sommaren, är nu hämnad. På Johns plats har nu i stället planterats det högsta och mest iögonfallande träd vi hade till hands - en hängbok. Måtte detta sticka ordentligt i ögonen på alla som uttryckt att de skarpt ogillar alla former av planteringar högre än gräset i gräsmattan.

Detta är toppen tycker vi

Väx nu fort och duktigt lilla vän och bli groteskt hög och skrymmande! Vi har till och med för avsikt att rucka på våra principer och ge dig några skopor gödsel till våren för att skynda på detta. No more Mr Nice Guy!

Griniga gröna tomater

Alla växter har inte förstått att utnyttja årets ovanligt långa, torra och varma sommar lika bra som yuccapalmen i gårdagens text. Tomaterna till exemel.

Massor med tomater...

Visserligen har vi aldrig någonsin fått lika många tomater. Det fullkomligt dräller av dem i stora klasar. Och visserligen har vi aldrig fått så stora och vackra tomater som i år. Men vad hjälper det?

...och rekordstora.

Inte en enda av de mångtaliga, granna och gigantiska frukterna har den gynsamma sommaren till trots haft lust att mogna. Tomaterna lyser fortfarande i september grönare än gräsmattan. Vad kan vi ha gjort för att förtjäna detta??

Yuccan blommar

Tänk, för bara några år sedan visste vi inte ens att det gick att odla yuccapalmer på friland i Norduppland. Än mindre att man kunde få dem att blomma. Men sådant är fallet just i detta nu. En av våra yuccor (Yucca filamentosa), en gulbrättad sådan, har i smyg utvecklat en lång stängel som nyligen har börjat blomma för fullt.

Gulbrättad palmlilja i Sydrabatten...

Vissa växter har verkligen förstått att utnyttja den långa och torra sommaren, som dock sjunger på sista versen nu. Hoppas hösten fortsätter på samma vis.

...blommar nu för fullt

Månadsbild 8, 2011

Arboarcticerna har just gått tillbaka till grottekvarnen men klagar inte

allt för högljutt ändå. T.ex. har det, kors i taket, regnat på sistone. Nu har

vi nästan fått 100 mm sedan 1 maj - inte så illa med norduppländska mått.

Detta betyder att gräset är grönare och växtligheten är frodigare än någonsin

tidigare i år. Och här och där börjar det till och med dyka upp enstaka svampar.

Västgötskt husmorstips

Det har varit en konstig sommar med alldeles för stort fokus på dålig grannsämja och friska träd som plötsligt dör. Fortfarande tyder dock ingenting på att de senaste dunkfynden kan knytas till något sabotage. Kanske är det, som en av våra läsare var inne på, bara frågan om ett fånigt hot. Avlägsnandet av träd är likväl temat för dagen. Igår var det nämligen Hans-dagen och enligt en folklig uppfattning från Västergötland är det just den 29 augusti som man ska fälla aspar för att slippa telningar.

Nere i det hörn vid infarten som vi sällan visar, i den ännu så länge oröjda delen av Nedre pinetet, växte fram till igår fyra hyfsat stora aspar. Efter flera års misslyckanden med att ringbarka bort dessa aspar var vi beredda att testa denna västsvenska visdom. Tidpunkten var också ovanligt väl vald medan träden fortfarande kunde falla ut på den obrukade åkern, innan det nya staketet slutgiltigt är på plats.

Ett sällan visat ovårdat hörn av Nedre pinetet (Lunden i bakgrunden)

Närmare titt på högstubben mitt på förra bilden

Annan högstubbe sedd från andra hållet (med Skogen i bakgrunden)

Nu är de bångstyriga asparna alltså väck och kvar är i stället bara tre högstubbar, tänkta att kläs in i vildvin och murgröna. Om husmorsknepet verkligen fungerar återstår dock att se. Nu ska här röjas och göras plats för ännu fler konstiga granar som försurar och fördunklar tillvaron för alla som hatar träd.

!!!

När vi anlände Arboarkticum på fredagskvällen fick vi en obehaglig välkomsthälsning. Någon hade lämnat kvar tre stycken tomma 20-litersdunkar Roundup just intill uppfarten! Det är inte utan att man undrar VEM som hällt ut dem och, kanske framför allt, VAR detta har skett? Sedan gick helgen. Vi är fortfarande inte människor.

60 liter dödligt gift, t.ex. för ett arboretum

Om Ulrik och Minipinetet

Det väntar omvälvande nydaningar i Minipinetet. Och då syftar vi inte bara på att den närbelägna gärdsgården snart ska elimineras. Nej, till våren vankas det betydligt tuffare tag i grannskapet. Det vi befarade har nu nämligen hänt: några av de små odygdspåsarna i den omgärdade och stenbelagda barrplanteringen har trivts lite för bra och därför ränt i höjden. Det gäller bland annat den käckt gulgrönrandiga Taxus Baccata 'Adpressa Aurea' och den förtjusande sirliga Chamaecyparis 'Fairview'. Även Tsuga Diversifolia 'Minikin' har drabbats av storhetsvansinne och kommer därmed att utlokaliseras till den grymma oskyddade verkligheten utanför Minipinetet.

Minipinetet av anno 2011

För att göra utgallringen mer lätthanterlig och om möjligt hålla pli på barrflocken under tiden har en ny särskild väktare över platsen införskaffats. Han heter Ulrik och är naturligtvis en avlägsen släkting till de båda andra demonerna i Lunden, Gergils och Mika-El. Ulrik har redan tagit plats på en hörnsten i Minipinetet, därifrån han drillar de små illbattingarna till att uppföra sig bättre.

Ulrik - Minipinetets nye väktare

Tulipanaros

Det känns som om det var länge sedan vi koncentrerade oss på växterna i trädgården. Dags att göra bot och bättring. Här är en av våra nya favoriter, som dock till följd av vår svåra sommartorka redan antagit en höstlik ton.

Inte helt olikt stora ovanligt klarröda rönnbär

Att säga tulipanaros är inte svårt, men försök att göra en. Det här är någonting i samma härad. De inte särskilt nära släktingarna oxbär (cotoneaster) och vanlig rönn (sorbus) har spontant korsat sig i Sibirien och resulterat i verkligt läcker och dessutom fertil avkomma, som på svenska fått namnet rönnoxbär (Sorbocotoneaster pozdnjakovii). Lite som om man skulle lyckas skapa hundbjörnar genom att korsa vovvar med nallar. Naturen är i sanning märklig.

...men bladen har lika mycket drag av oxbär

Det allra bästa är att det dekorativa men ännu inte särskilt kända rönnoxbäret är härdigt i hela landet, eller åtminstone till och med zon 7.

Hotande silverfynd

Knappt hade färgen på den nya vedboden torkat förrän vi tog oss an nästa stora byggprojekt – att färdigställa det 130 meter långa zornstaketet vi redan berättat om. När vi kommit knappt halvvägs med stolphamrandet började det trilskas. Ett jordankare vägrade att se sig nedslaget på grund av en stor underjordisk sten. Det blev bara att ta fram spaden för att gräva upp ankaret igen. Då gjorde vi samtidigt ett fynd som fyllde oss med skräckblandad förtjusning.

Eftersom vi bor på en plats som varit bebodd i tusentals år händer det ganska ofta att vi får små hälsningar från svunna tider när vi sätter spaden i marken. Vanligen handlar det om diverse järnskrot som vi hänger upp i grenarna i plommonlunden. Någonting som liknar detta har vi dock aldrig stött på tidigare.

Fyndet, som synes, i hyfsat naturlig storlek

Ganska snabbt insåg vi att det förmodat antika föremålet var av silver och bar spår av förgyllning. Lika upprymda som vi blev, lika oroliga blev vi över vad länsantikvarien skulle vilja göra med vår trädgård och vårt nya staket nu när vi troligen grävt oss ner i ett gravfält.

Ornerad perfekt välvd ram av silver...

Det var därför med viss bävan vi tog kontakt med den arkeologiska expertisen i Uppsala i morse. Det lugnande beskedet vi fick därifrån var dock att fyndet troligen rör sig om ett skospänne från 1700-talet och således inte klassas som något fornfynd. Dubbelbingo! Vi får alltså inte bara behålla det förgyllda silverfyndet. Vi slipper dessutom andra än vi själva och sorkarna som gräver hål i rabatterna.

...fortfarande med spår av förgyllning

Den stora funderingen nu är istället vem som klampat omkring på vår leråker för 300 år sedan och var så förmögen att han inte ens bemödade sig med att ta upp sitt tappade ädla skospänne?

Sågbocken

Under ymnigt överinseende av den här snickeriintresserade insekten, av oss betitlad som sågbock, är sommarens mest akuta byggprojekt, den nya vedboden, nu nästan i hamn. Återstår gör bara hängrännor, dropplister etc. Och så en schysst exotrabatt intill söderväggen förstås.

Vår frekvente gäst sågbocken Alf

I begynnelsen var inte mycket...

...sedan blev det lite mer...

...och så var det nästan färdigt! Målat i de traditionella lokala färgerna.

Notera hur vi återigen lyckats freda vårt stolta silverkungsljus, som blommat konstant i över en månad nu. Vi kommer onekligen att sakna honom när han slutligen lämnar in. Men tänk ändå vad han fick uppleva under den här tiden! Ja faktiskt blev det ju han som slutligen bestämde var boden skulle få stå. En värdig avslutning efter nio års väntan på att blomma. Självklart ska vi ta tillvara på fröna!