lördag 9 juni 2012

Vår (in)hemska pipranka

Tänk att det finns en vildväxande pipranka i Sverige. Riktigt läcker är den också, även om den inte blir så hög och attraktivt klättrande som sina exotiska släktingar. Den giftiga hålroten, Aristolochia clematitis, eller hålört som den också kallas i äldre källor, ansågs dessutom mycket användbar i det medeltida husapoteket. Som vanligt är det ingen hejd på vilka åkommor som örten påstås bota, bland annat är den en av huvudingredienserna i så kallat pestpulver. Till de mer udda användningsområdena är värt att nämna att avkok på hålrot anses bra som avlusningsmedel för skabbiga jaktfalkar. Tja, vad mer finns att önska?


Vacker och intressant nyttoväxt...

Naturligtvis måste en så dekorativ och oumbärlig medicinalväxt ha sin givna plats i den arboarktiska Örtagården. Och jodå, som närmsta granne med den danska munkhättan har den under flera år prytt sin plats i Örtland 3. Gott så och här kunde historien ha slutat lyckligt. Men icke. Vad örtalitteraturen glömde att förtälja var att man inte ska vända ryggen till om man har oklokheten att inhysa hålrot i sina odlingar. Eller för att citera A. J. Retzius Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ (1806) "I Trägårdar är den förtretlig, och kan knapt utrotas, då den går så djupt med sine rötter."


...trivs bra i Örtagården

Och vände ryggen till var onekligen vad vi gjorde i fjol när vi snickrade hela sommaren och därmed gravt försummade underhållet av trädgårdens planteringar. Priset för detta får vi betala nu. Hålroten är tvivelsutan den ögontjänare som bäst förstått att utnyttja situationen, ety nu har den svårutrotade odågan i sin strävan efter världsherravälde inte bara brett ut sig gravt hemma i Örtland 3 utan även tagit sig under gräsgångarna och invaderat de intilliggande örtlanden. 

Väldig bra!


Alldeles för bra!

Nöden har ingen lag, Örtagården måste nu saneras gravt. På fredagen inleddes restaureringsarbetet. Vi började med det relativt lilla och behändiga Örtland 2, som just nu inte existerar. Samtliga örter, främst allium-sorter, har evakuerats och all jord måste bytas ut innan de återplanteras. Sedan väntar fler och större örtland. Får vi föreslå en namnbyte? Vad sägs om alternativet hin hålerot?


Örtland 2 bor inte här längre.

4 kommentarer:

  1. Odåga var ordet. Den kryper omkring överallt i murarna i vår ladugårdsruin. Och giftig-ja kanske det, men inte för mördarsniglarna i alla fall. De tuggar glatt i sig bladen utan att ta någon som helst skada.

    SvaraRadera
  2. Näst kirskål är väl mördarsniglar det enda sattyg vi är förskonade ifrån - ännu. Du har rätt i att sniglarna tyck gilla hålrot. Och inte minst vinbergssnäckorna som är som galna i den.

    SvaraRadera
  3. Ja vem har inte en skabbig jaktfalk i byrålådan. Men framförallt hade jag tänkt att utbrista en ström av beundran inför ert idoga jobb att BYTA jorden innan återplantering i örtland 2. Sådan ambitionshöjd ingår inte i vår föreställningsvärld, söndgasodlare som vi är. Redan att vattna med kanna (eftersom det råder slangförbud på grund av torka här) tycker vi är att ta i, men vi gör det sammanbitet och med värkande ryggar.

    SvaraRadera
  4. Tack och bock för lent smicker.
    Men vafalls? Torka? I England?
    Är det ni som knyckt vårt norduppländska traditionella försommarväder (maj-juni 2011 5 mm regn, maj-juni 2010 O mm regn)? Maj-juni i år har det hittills säkert kommit minst 100 mm nederbörd och allt är grönt som på Västkusten (eller England), men med en viktig skillnad - mygg! En fullkomlig mygginvasion råder som inte ens vår myggslukerska Siouxie biter på.

    SvaraRadera