Jolstret Göran och Anitras dans

Arboarkticum är inget stort arboretum. Vi har trots allt bara 5000 kvm att bruka och merparten av våra över tusen träd och andra vedartade växter är därför antingen dvärgformer eller får finna sig i att bli det. Men vi brukar hävda att vi åtminstone har alla inhemska lignoser representerade i samlingarna.

Detta är dock inte sant. Framför allt har samlingen uppenbara brister när det gäller det stora släktet salix – alltså pilar och viden. Problemet är att redan grundformerna av alla dess inhemska representanter, cirka 25 stycken, är nästan omöjliga att skilja åt. När man sedan känner till att de kors-, trippel- och till och med kvadrupelkorsar sig hämningslöst med varandra inser man snart att det krävs ett eget DNA-labb för att få klarhet i vilka de olika buskarna är.

Förutom det ursprungliga gråvidet på Vallen och de rena arter vi kommit över i handeln har vi därför främst koncentrerat oss på de mer trädlika pilarna. På en lite fuktigare plats intill staketet har vi dock planterat jolstret Göran som också kan bli trädstor, om han väl etablerat sig i den styva leran. Men fram tills i helgen har vi faktiskt inte haft någon sälg i samlingarna. Trodde vi!

Jolstret Göran...

...med sina typiska, om än snigelätna, blad

När vi i helgen gick igenom de nedgrävda krukorna med utomhusövervintrare hittade vi något obekant som självsått sig i en kruka, egentligen ämnad för avenbokslönn. Vi är nu rätt säkra på att det är en sälg och har därför planterat ut den helt nära jolstret Göran, som nickande gillade vad han såg. Vi har därför, tills vidare könsbestämning är gjord, valt att kalla sälgen för Anitra, vilket passar bra då ordet sälg (liksom salix) tros komma från ett indoeuropeiskt ord för att kröka eller svänga, vilket ju ger associationer både till Systembolaget och Edvard Grieg. (För den som undrar över det lika märkliga ordet jolster antas det ha med ett urgermansk ord för gul att göra, jämför yellow.)

Medan Anitra har ovala, svagt vågiga sälgblad

Se så hon dansar och ler