Gulved

Men vad är det för trevligt litet träd som står och hukar mellan rönnsumaken och kaskadpilen på Pelousen? Jamen det är ju Claud-Kent, vår amerikanska gulved, Cladastris kentukea. En av våra verkliga favoriter!

Claud-Kent i centrum.

Nu ska ni inte tro att Claud-Kent, trots sin ringa höjd, sin friska gula årstillväxt, sitt sirliga bladverk och sina väldoftande wisterialiknande vita blomklasar är någon fjolla. Nix, och namnet gulved har näppeligen med Kentucky Fried Chicken att göra, vilken någon föreslagit. Nä, Claud-Kent är tvärtom sinnebilden för en nordamerikans macho, av vars benhårda gula ved man gör gevärskolvar. Just detta kommer nog aldrig att bli aktuellt för vårt ärrade träd, men han har likväl visat sig stridslysten på andra sätt och redan stått emot angrepp från både älg och råbock. För att inte tala om det norduppländska klimatet.

Stödd på käppar, men så är han också, trots sin ringa ålder,
en ärrad krigsveteran.

Fast det där man hör ibland om att gulved skulle vara krävande med jord och vinterkyla vill vi med bestämdhet avfärda som en myt. Claud-Kent är planterad direkt i vår styvaste lera på en plats där solen inte lyser många timmar under vinterhalvåret. Det här är en av de avkrokar i trädgården där snön ligger kvar allra längst och sedan efterföljs av stående vatten tills tjälen går ur jorden. Med detta fastslaget är det märkligt att inte fler längre norrut odlar detta förträffliga träd. Möjligen har man förväxlat gulveden men någon asiatisk cladastrissläkting, för de är betydligt mer kinkiga än denna inlandsamerikan.

Typiska cladastrisblad, men bara kentukean är härdig hos oss.

Visserligen är vår gulved långt ifrån så imponerande som de två stora träd som växer i Uppsalas Botan, men då är han inte så gammal heller. På friland har han bott i fem år nu och bortsett från odjursangreppen har det bara gått bra. Gulveden tycks således växa hyfsat fort eftersom vi redan kan gå under kronan och betrakta himlen genom lövverket.

En av våra favoritvyer just nu.