Medan den nya bonden gör vårfint på åkern utanför staketet sliter sig arboarkticerna sig halft ihjäl innanför detsamma. Det är mycket plikter och tvång så här års - men det blir ju fint sedan, får man väl hoppas. Örtland har rensats, Köksträdgården har börjat iordningställas, årets första gräsklippning är genomförd (fast bara på den soliga Baksidan) och det nya stenpartiet har redan expanderats rejält. Det blev nämligen en hel del sand och grus kvar när inhyrde Hasse var klar. Detta behövde bara kompletterats med fem stora balar torvströ från Granngården i Tierp, samt några präktiga flyttblock förstås.
Vårbruk både utanför och innanför staketet
Det nya stenpartiet har redan expanderats
Årets första gräsklippning avklarad - kanske den enda man längtar till?
Men inne i arboarkticernas hjärnor pågår verksamhet av annat slag. Just nu brottas vi på olika sätt med vår existens. I förra veckan kontaktades vi av en känd trädgårdstidning som ville göra ett reportage från just vår trädgård. Trots att vi blev mycket smickrade (för att inte tala om förvånade) över erbjudandet svarade vi efter mycket vånda nej till detta. Huvudskälet var att vi var tvungna att medverka själva med namn och bild och då fick det vara.
Så långt det är möjligt vill vi även fortsättningsvis existera endast i virtuellt tillstånd vad det anbelangar en bredare allmänhet. Av samma skäl håller vi på att slå ur hågen våra tidigare långt framskridna planer på att delta i någon av sommarens öppen trädgårdsevent (mest troligt Tusen trädgårdar). Hur tänkte vi då? undrar vi nu. Visst kan vi röja vår identitet, men då måste vi ju döda er sedan. Arboarkticer gör sig bäst på trädgårdbloggen och trädgårdsbloggar gör sig bäst på nätet. Allt annat är dömt att misslyckas.
Inlägg
Mycket uppskattat att få ha ER på bloggen
SvaraRaderamargareta
Margareta är snäll!
SvaraRadera:-)
Tja, jag har alltid haft helt klart för mig att ni är ett par/ett gäng (stryk det mest olämpliga) stenstoder med horn i pannan, så inga hemligheter där, hörni. Tacka faster för att att ni inte vill vara med i helfigur på bild (frågan är om det ens finns så mycket mer under de där knotiga axlarna). Bara tänka sig, nåt sånt däringa utvik i veckopressen. Bah, nån standard får man väl ändå hålla. Heja!!
SvaraRaderaAlltså, nu blir jag lite orolig. Jag vet ju vilka ni är …
SvaraRaderaEller så är det en missuppfattning. Ja, så måste det vara, för annars skulle det förstås ha funnits med en bild av en ny bergenia hos er!
Nämen, jag hade iaf blivit glad över att få se er även om det var på en bild i en tidning!!!
SvaraRaderaTycker ju liksom att vi är lite lika (lignosnördar som vi är...) gillar ju dessutom att få läsa om andra med liknande intresse...
Synd, tycker jag, att ni inte gick med på reportaget!!! Fast det klart, det kanske hade blitt för tufft att döda alla sen...fniss!
Får väl nöja mig med att läsa om er trädgård här på bloggen då! Kram ullis
Vajert Nilla! Du har ju fattat hela grejen. Det är klart att vi har horn i pannan allihopa, om än olika antal. Själv är jag enhörning. Hur många horn har du?
SvaraRaderaMalinka bör titta lite närmare på bilderna. Vad är det som tydligt sticker fram till vänster om nya stenpartiet? Just det!
Jodå Ullis, du är väl den som på många sätt mest av alla är lik oss. Då tänker vi särskilt på den villkorslösa kärleken till alla träd, trots trädgård i en hopplös zon. Men hade du varit precis som vi hade inte du heller velat vara med i tidningen. Vi är typ troll! Vi passar inte i slika glassiga magasin.
Tack. Det var skönt att få veta att man varit så nära döden och klarat sig med en hårsmån. Vi får helt enkelt försöka stå ut med tanken att inte få se er i helfigur i det där glassiga magasinet.
SvaraRaderaMen ibland undrar jag om man tilltalar er i pluralis majestatis.
Nädå, skippa versalerna. Vi är helt enkelt ett litet kollektiv olika individer som turas om att påta i trädgården och orera på bloggen. Vissa är mer olika än andra. Åtminstone ibland.
SvaraRadera