onsdag 3 oktober 2012

Kakträdet

Katsuran (Cercidiphyllum japonicum) behöver väl ingen närmare presentation nu för tiden. När vi skaffade vår "Kattis" för snart tio år sedan, för den hisnande summan av 595:-, var hon emellertid den dyraste växt vi köpt och vi tyckte att hon var jätteexklusiv och undrade SÅ om hon skulle klara våra kyliga vindar och annat elände i zon 4. Ur det avseendet hade vi aldrig behövt oroa oss. Den vanliga småbladiga katsuran klarar ledigt zon 5 och finns idag planterad i gatumiljöer på minsta småort. Vi har till och med sett katsuror i Östervåla - en vardaglighetsbarometer som heter duga.

Kattis i höstskrud 2012

Sedan gick det som vanligt i Arboakticum, något odjur med horn eller vassa tänder, i detta fall både och eftersom det handlar om råbocken Iddi, kom tämligen omgående och släppte loss sin vrede på det enstammiga prydnadsträdet. Iddi ringbarkade Kattis ungefär från 2 cm ovanför marken och uppåt. Inte förrän nu, alltså snart tio år senare har den stackars katsuran nått sin ursprungliga höjd igen och denna gång som ett flerstammigt buskträd. Det sistnämnda stör oss måttligt eftersom det snarare är för löven än för växtsättet man vill ha katsuran i sin trädgård. Just nu är bladfärgen som mest brokig.

Brokigt lövverk i hela skalan från skirt grönt till djuprött

Det man annars oftast hör tala om i samband med katsuror är deras påstådda pepparkaksdoft som lär ska frambringas ur de vissnande löven på hösten. Vi vill med bestämdhet hävda att detta är trams! Svenskt trams dessutom. Ingen annanstans än här tycks man känna doften av de påstådda julkryddorna, vilka ju som bekant är välkända och uppskattade även utomlands. Snarare beskriver andra nationaliteter den milda, men förvisso angenäma, doften som sockervadd eller liknande. Att svenskarna fått pepparkakor på hjärnan gissar vi snarare har med de typiska hjärtformade bladen att göra. Ytterligare en indikation på detta är att katsuran först introducerades i Sverige under namnet kakträd. Fast det har nog alla utom de omoderna trädgårdsböckerna på antikvariaten glömt bort.

Kakträd gör skäl för namnet

8 kommentarer:

  1. Margareta i Umeå3 oktober 2012 20:01

    Här i Umeå doftar Katsuran också sockervadd.
    Den glöder just nu i många nyanser av guld och rött.

    SvaraRadera
  2. Skönt att höra att vårt påstående om zon 5 stämmer.

    SvaraRadera
  3. Kakträd, det var intressant att läsa. Här i det riktiga Norrland överlever förvisso katsuran med nöd och näppe, men de vackra löven frös till slamsor redan för en månad sedan så någon doft (annat än Van Gils) är nu svår att känna i vår höstdöende trädgård.
    Hoppas ni fått någon ordning på Iddi så inte ert fina träd får sig en omgång till.
    Ha det fint.

    SvaraRadera
  4. Det finns en gammal flaska Van Gils som stått i årtionden här också. Vi ska följa ditt exempel Hans. Tack för tips (läs mer om detta på Hans blogg).

    SvaraRadera
  5. Jag kommer osökt att tänka på Schlaraffenland (hette det väl). Har ni en bäck med vin nånstans på markerna också? Eller ostar istället för stenar?

    SvaraRadera
  6. Ah du menar där de stekta sparvarna flyger in i munnen på en. Nix, ingen vinbäck och inga ostiga stenar. Men då och då tycker vi oss förvisso ana en strömvirvel i börsen när vi handlar ost och vin - vår största utgiftspost efter el och träd och fågelfrö faktiskt.

    SvaraRadera
  7. Min katsura blev också ringbarkad av rådjuret, och det bara en månad efter plantering. Jag blev så trött på den att jag knappt kastat en blick på den på två år nu. Men den har kommit sig, och tvärtemot din har den gått från fyrstammig till enstammig. Den har också blivit över en meter hög på de här två åren, trots konkurrens med gräs och ingen omvårdnad. Hemligheten är nog att den står i en dikeskant, de tycker mycket om vatten

    SvaraRadera
  8. Jo, vi har nästan gissat det, och vatten är ju en ständig bristvara hos oss. Kattis sitter dessutom i den torr stenslänt och hennes tillväxt på tio år imponerar väl heller inte så vidare värst.

    SvaraRadera