Meles meles horribilis

Ibland kan man fråga sig om det här verkligen är en trädgårdsblogg, med tanke på hur mycket uppmärksamhet som i stället för åt sköna blomster ägnas bekymren med Arboarkticums fyrfota grannar och ockupanter.

Även Rolf är tveksam till om vi verkligen är lämpade som trädgårdsskribenter. Om han var en något enerverande granne redan förut så är han sedan hemkomsten från trädgårdsresan till Tyskland, som han gjorde med Ruben häromsistens, en fullkomlig mardröm till nabo. Frågan är om vi någonsin kan förlåta honom allt han ställt till med under vår vistelse i Helsingfors. Efter att först ha gått bärsärkagång i Lunden och vräkt i sig jästa plommon (tack Ruben, för att du försatt honom i de jästa dryckernas våld) alltmedan han sparkat iväg våra fina kantstenar och bökat upp fliset på gångarna har han sedan raglat iväg till vår nya Lavrabatt och druttat på ändan mitt i en stötdämpande funkia. I försöken att ta sig upp har han uppenbarligen gripit tag i rariteten Paeonia caucasica som vi fann ömklig och uppsliten ovanpå en tragisk jordhög med karakteristiska tassmärken. Det är som att Rolf tycks säga oss att det vi skapar i Arboarkticum ändå inget är värt i jämförelse med vad han har upplevt på sina resor.

Roffe was hier. Tack så j*a mycket…

Det enda han skonade i våra nyplanteringar var detta – kryphallonplantan som han naturligtvis utgår ifrån är uppkallad efter honom själv.

En del får en stjärna på Broadway medan andra
grävlingar får en hallonplanta uppkallad efter sig

Nu är vi så förbaskat trötta på denna grävling att vi kommer tillgripa vårt sista vapen: komplett ignorans. Eftersom uppmärksamhet och berömmelse tydligen är precis vad Rolf går igång på tänker vi inte nämna honom med en stavelse, någonsin igen.

Dödstrumpeten

Då var vi hemma igen från vår Finlandsutflykt. Som bekant delar finländarna den svenska smaken för svart godis av olika slag. Det sista vi gjorde innan vi äntrade färjan var därför att inhandla fyra liter svart trumpetsvamp på Salutorget à fem euro litern, vilket är ungefär samma pris som i Sverige, men då brukar inte svampen vara lika fint rensad som i Helsingfors.

Oumbärligt svart godis

Den svarta trumpeten, eller Totentrompeten som det käcka tyska namnet lyder, tillhör den fåtaliga skara goda matsvampar som vi tyvärr aldrig påträffat i våra annars så svamprika skogar i Norduppland. Men så är det också Södermanlands landskapssvamp och föredrar således mer leende landskap än det boreala Norduppland. Vi vet förvisso ställen längre söderut i Uppland där den också växer, men dessa är tyvärr så nedlusade med fästingar att nöjet helt uteblir.

Fyra liter finländsk svamp redan omvanlad till två liter torkad dito

Därför köper vi den hellre på torget och torkar - för ha den i förråden, det måste man. Svart trumpetsvamp är nämligen tvivelsutan den mest välsmakakande representanten i kantarellfamiljen och är en oumbärlig krydda emempelvis för att strö över gräddspetsad omelett med smält Beaufortost.

Mossigt

Grenen ’trädgårdspynt’ hör kanske inte till de områden där vi lägger mest energi, men i Helsingfors botaniska trädgårds växthus föll våra ögon oväntat på ett litet stilleben som fångande vårt intresse.

Mossigt - ett inredningstips för växtstofiler

Man kan inte låta bli att undra lite över tillkomsten. Den botaniska trädgården med sin systematiska avdelning och tydliga skyltning är visserligen mycket vacker och intressant, men i allra högsta grad en plats där odling sker av akademiska orsaker - och knappast platsen för lustiga infall och utsmyckningar.

Innehållet i krukan är inte heller någon känslig exot som kräver växthusskydd för sin överlevnad - utan en helt vanlig härdig ärtcypress, Chamacyparis pisifiera.

Vi gissar att krukan glömts i något hörn och att den som återfunnit den gillat naturens eget sätt att pynta terrakottakrukan och inte kunnat låta bli att dela med sig av dess oemotståndliga mossiga charm.

Hyvää Helsinki

Arboarcticerna har varit på många platser i världen – Stockholm, Uppsala, ja till och med Lund och Göteborg. Men en av dessa globetrottrar hade aldrig varit i Finland (mer än två timmar i en badvik på gångavstånd från Eckeröfärjan på Åland). Därför tog vi på nytt lite semester och drog till Helsingfors.

Gatubilden i Helsingfors har många inslag av
intressanta träd. Här en ståtlig asklönn av något slag.

Så fort vi varseblev att det finns en botanisk trädgård tio minuters promenad norr om Salutorget blev dock fokus i vanlig ordning en smula inskränkt. Trädgården är emellertid inte gigantisk. Den har bara cirka 6.000 olika växter (betydligt mindre än sina svenska kollegor) och tar därför bara några timmar i anspråk att avverka. Men kanske just därför känns den också så sympatisk och ärlig på något slags frimodigt finskt vis.

Stora växthuset i Helsingfors botaniska trädgård

På finskt manér är man också tämligen blygsam i sin PR och nämner bara i förbigående att man har lite inhemska träd, en surjordplantering, ett stenparti och några fruktträd. Dessutom har man ett växthus som bombades sönder och samman under senaste kriget och det enda som gick att rädda var en ceder och några frön till victorianäckrosorna. I själva verket är det fantastiska växthuset försett med fler avdelningar än någon annan motsvarighet vi besökt och själva trädgården är ytterst välskött, föredömligt uppskyltad, späckad med överraskningar och förmedlar en trivsel som är enastående. Botaniska trädgården i Helsingfors är en riktig pärla som alla borde besöka och andra parker verkligen har någonting att lära sig av.

"Lite inhemska träd" ...

Som om detta smicker inte vore nog vill vi dessutom ge en eloge till de tappra tavasterna som, trots att de bor på samma breddgrad som Uppsala och har ett liknande klimat är djärva nog att plantera ut nästan samtliga av de klassiska exoter som också Arboarkticum införskaffat och drömmer om att kunna odla på friland. Här finns fikon, äkta valnöt, äkta kastanj, kinesträd, mammutträd, osv, osv… Det enda träd vi egentligen saknade var hybridplatanen, Platanus hybrida. Å andra sidan är det svårt att bli besviken över detta när trädgården samtidigt har en stor vacker orientalisk platan, P. orientalis, och flera exotiska ekar som vi aldrig sett någon annanstans över huvud taget norr om alperna.

...likt denna orientaliska platan

Ge Helsingfors en chans som parkstad – ni kommer inte att bli besvikna!

Blommig fredag: Septembersafiren

Det har varit en bra sensommar för växterna i Arboarkticum. Det har funnits otäcka år – som förra året – då det slagit till med en frostnatt redan sista veckan i augusti. Memento mori liksom – tro inte att ni kan odla VAD som helst, har vädret tyckts hånskratta mot oss.

Safiren i Konnässörsrabatten

Så är det inte i år. Fukt och värme och ännu ingen frost i sikte. En av växterna som gläds med oss är vår alldeles ljuvliga sensommarblommande blåklocksklematis, Clematis heracleifolia. Det är första gången på tre år som den inte bara hinner slå ut innan den naggas av kylan utan även blomma rejält under flera veckors tid - och den lyser som en safir i kanten av Konnässörsrabatten.

Reslig hållning!

Blåklocksklematisen är ingen klättrande klematis, utan nöjer sig med en maxhöjd på en knapp meter. De förföriskt doftande blommorna är ganska små och vinkar nobelt i bladvecket intill stjälken. I beskrivningar står det ofta att den behöver stöd, men det är inget vi har märkt– det är absolut inget fel på hållningen trots att den får klara sig på egen hand. Vi har också läst att den bör beskäras varje höst, men det är knappast något problem för den som har så god hjälp av Iddi som vi i Arboarkticum har.

Förföriskt!

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Och ännu en rotsak

Man kan inte komma ihåg allt.

Häromdagen råkade vi kasta ett öga på rödbetorna. Eller - det som en gång varit små delikata saftiga rödbetor men nu befanns vara en bortglömd samling griniga gråsprängda träbockar som bittert muttrade om forna tider.

"Det var bättre förr"

De gamla betorna har växt ner till markduken under pallkragen de odlas i, och HÄVER sig nu i stället långsamt uppåt, på väg ut över pallkragens kant. Du milde, ska man behöva drömma mardrömmar om hur huset invaderas av denna bittra gamla skara, krävande sin rättmättiga pensionsrätt i form av en ättiksinläggning med pepparrot???

Nä, det blir inget med det. I stället drar vi oss till minnes en liten lustig amuse vi en gång serverades på ett mycket trevligt västsvenskt etablissemang. Amusen bestod av vodkabaserade rödbetsshots i små glas - håll med om att det genast börjar låta hoppfullt igen? Vi ska nog plocka fram vår nya leksak råsaftcentrifugen och göra processen kort med gnällbetorna. Vem vet, kanske en skvätt vodka i stället för ättika i strupen förmår även de här knölarna (rödbetorna alltså, vilka trodde ni?) att sjunga en muntrare visa?

Ännu en sötsak

Linné gjorde många misstag. Till de mer kända hör väl att han räknade stenarna till växtriket, ety han trodde att de likt svampar växte fram ur jorden. Ett annat känt klavertramp var när han beskrev hur, det som vi idag kallar för flyttfåglar, i själva verket övervintrade på bottnen av våra sjöar.

Erare humanum est

Att det ibland blev missförstånd med insamlade växter han fick tillskickat sig från utlandet är mer begripligt. Ett känt sådant exempel som brukar lastas Linné är när han i tron att han hade med en amerikansk sockerlönn att göra, döpte, vad som i själva verket var en silverlönn, till Acer saccharinum.

Silverlönnen John

Nu hade Linné inte helt fel. Även om sockerlönnen, Acer saccharum, är den mest nyttjade för detta ändamål har urbefolkningen även utvunnit sötningsmedel ur både silverlönnen och amerikanska rödlönnen, Acer rubrum. Samtliga tre finns till beskådande i Arboarkticum, men får man bara välja en av dem så hade vi i likhet med Linnéleveransens avsändare stannat för silverlönnen, vi också.

Gissa varför det heter silverlönn?

Detta snabbväxande och tydligen fullt härdiga träd prisas ofta för sina knallgula höstfärger, men frågan är om den inte är som vackrast nu på sensommaren när daggdropparna sitter kvar långt in på dagen på de intensivt silvervita bladens baksidor.

Söta silverdroppar!

Myskan mobiliserar

I startgroparna för dagens omgång

Minns ni Pac-man? Den lilla cirkelfiguren som i persondatorernas barndom, eller låt oss säga tonår, fanns på var lekfull användares skärm. Av någon anledning är det till Pac-man vi associerar när vi attackeras av myskmadrans fröställningar - som efter en dagsutflykt i rabatterna finns ÖVERALLT, PÅ ALLA KLÄDER, inklusive insida av tröja, byxor och stövlar.

Sedan är de överallt...

Nå, det är inte särdeles plågsamt. Pac-man är alldeles mjuk och len och ser på ett högst personligt sätt ganska kul och gosig ut. Vi är också imponerade över Pac-mans överlevnadsstrategier och misstänker att Arboarkticum framöver kommer att vara invaderad av denna trevliga marktäckare. Inte oss emot (vi undanber oss dock myskaodlingar i gummistövlarna) – och om någon missat myskmadrans förträfflighet går det bra att läsa reprisen av lovsången här.

...and full score!

Guldkrok

Skördetid – denna besvärliga tid då man förväntas ta till vara det man odlat. Som säkert redan framskymtat är det knappast här som vårt huvudintresse för trädgård ligger. I år är det dessutom rekordmycket frukt, bär och grönsaker som borde omhändertas. För att om möjligt underlätta dessa bestyr och göra det mer lustfyllt inhandlades nyligen en råsaftcentrifug i budgetklassen. Den kom väl till pass nu i helgen när årets rekordskörd av gyllenkroks astrakan bärgades.

Gyllenkroks astrakangrenar bågnade av frukt i år

Resultatet blev inte alls oävet. Den mustade frukten fick en fin färg och doft. Smaken var också betydligt piggare än hos den äppelmust man köper i butik, men saknades det inte något? Den av arboarkticerna som har ett förflutet som bartender började genast experimentera med olika blandingredienser för att förhöja smaken ytterligare. Flera liter äppelmust och åtskilliga dyrbara destillat senare stod vinnarcocktailen Guldkrok på bordet:

Får vi fresta med en Guldkrok?

Det enkla är som vanligt det svåra och det visade sig att gyllenkroks astrakanmust bäst gifter sig med något så simpelt som en rejäl skvätt vanlig mild skotsk blended whisky och några stänk pressad citron. Nästan löjligt simpelt!

Frukost i det gröna

Inget går väl upp mot en frukost på landet! En stor kanna nybryggt te, den friska luften och solen som strilar in genom våra spröjsade fönster. Utanför skränar tranorna i skyn, några sensommarhumlor surrar och… sedär, i lunden, rakt i blickfånget från köket sitter ju sparvhöken Fritz och äter frukost han med! Så trevligt med sällskap!

Fritz tycker att närproducerat smakar bäst

Men? [Förfärad paus]

Vad är det han äter?!!!

OCH VAR ÄR DENNIS???

Från en tidpunkt något senare på dagen kan vi rapportera att vi fortfarande inte sett röken av Dennis, men att Denise verkar osedvanligt uppåt. Har den osentimentala damen månne spanat in något lammkött i grannreviret som kan axla rollen som Arboarkticums Dennis-fågel?

Den sjunde kragen

I sex av de sju pallkragarna i Körsbärslunden rasar som bekant myntornas segdragna inbördeskrig. Det senaste på den fronten är att några av kombattanterna nu fått nog av krigets fasor och hellre tar sig ut ur sina hemterritorier för att i stället möta en säker död under gräsklipparen.

I den sjunde pallkragen råder däremot fullkomlig frid både bokstavligt och bildligt. Denna krage brukar vanligtvis nyttjas för ettåringar som inte ryms i Örtagården, men som, strängt taget, borde höra hemma där. Eftersom inga sådana ettåringar blev sådda i år har pallkragen fått leva sig eget liv och den som så behagat har fått nyttja den som fristad. Minns ni svinmållan härförleden? Den var fotograferad på denna plats och det kanske inte var så underligt.

Själsådd regent i pallkrage No 7

Mer besynnerligt är att den växt som främst förstått att ta fristaden i anspråk är en mycket frostkänlig kanalje som bara påstås gå att odla i allra sydligaste delarna av ladet. Vi talar om det sympatiska bovetet, Fagopyrum esculentum, som trotsat alla sådana förmaningar och självsått sig ymnigt på platsen. Det är vi mycket glada för.

En närmare titt på en av boveteplantorna

Bovetet, som inte alls påminner om vete eller något annat sädesslag, utan är nära släkting till pilört och rabarber, är inte bara vackert att titta på, det är en sjutusan till nyttoväxt också. De mogna fröna påminner mest om mycket små bokollon som kan kokas och ätas som råris eller bulgur. Mal man i stället fröna får man det mest utsökta glutenfria mjöl som är basen till flera av de delikatesser som gärna serveras i vårt hushåll: pannkakor på bovetemjöl är mer kända som bretonska galetter, med jäst i degen blir det ryska blinier och kört genom pastamaskinen blir degen i stället till japansk soba. Mums!

Här blir det så småningom små bokollonliknande nötter.
Just därför kallades bovete ursprungligen bokvete

Blommig fredag: Gröna Lyktan, eller – årets konstigaste blomma

I den för året relativt blommiga Köksträdgården har den ena bortglömda ettåringen efter den andra visat nyllet. För det mesta har minnesdimmorna lättat en aning så småningom, så att vi åtminstone återvunnit kunskapen om namnet – och till slut oftast även minnet av vad det varit för eftersträvansvärda egenskaper hos växten vi velat ta del av.

Vi kan dock inte alls minnas eller ens förstå hur det kommer sig att vi har en hel rabatt av denna rent ut sagt JÄTTEKONSTIGA blomma:

Gröna Lyktan har kraschlandat i Arboarkticum

I väntan på att namnet skulle behaga ta form igen i våra stackars överlastade minnesbankar döpte vi växten till Gröna Lyktan (kanske även med förhoppningen om att den skulle visa sig äga superhjältekrafter eller åtminstone några lagom läkande egenskaper som skulle kunna rendera den en uppgradering till Örtagården). De senare förhoppningarna kom dock helt på skam, åtminstone hitintills, men vad gäller artbestämningen hittade vi till slut den hopknycklade påsen från Impecta med namnet Musselsyska, Molucella laevis.

Däremot går vi fortfarande totalt bet på att begripa varför vi odlat sådana mängder av denna i och för sig riktigt skojiga växt. I Impectas katalog klassas den som ”omtyckt för vackra vinterdekorationer”. Jomen tjenare. Den som känner oss vrider sig förmodligen halvt fördärvad av skratt inför fantasibilder av arboarkticer i färd med att arrangera torkade blommor i små arrangemang. Att detta skulle inträffa är förmodligen mindre sannolikt än att musselsyskan faktiskt ska visa sig vara en intergalaktisk rymdsuperhjälte.

Gröna Lyktan spanar efter rymdskurkar från
en hemlig plats i köksträdgården.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Tierp - mellan hånflin och humlestör

Som redan framgått med all önskvärd tydlighet försummar vi inte gärna ett tillfälle att göra oss lustiga på kommunen Tierps bekostnad. Men en sak har man värd att vara stolta över – landets äldsta kungligt föreskrivna vapen. Tja, på den tiden var det naturligtvis inte kommunen utan häradet och vapnet har visserligen modifierats flera gånger sedan dess – men i alla fall! Fortfarande innehåller vapnet samma humleax (eller kotte som vi oftare brukar säga) som Karl Knutsson Bonde tillstyrkte år 1456.

Humleaxet som det ser ut idag

Och humle har onekligen varit en viktig gröda i Tierpstrakten. När öl var den huvudsakliga måltidsdrycken krävdes massor med humle till Upplands alla slott och herrgårdar och när sedan alla vallonbruken i trakten tillkom under stormaktstiden blev efterfrågan knappast mindre. Under en tid var det till och med lag på att odla humle och en stor del av skatten betalades på detta sätt.

Våra egna humlekottar 2009

Självklart måste vi som goda Tierpsbor (fniss) hålla bygdens fana högt och värna kulturarvet. På gärdsgården ut mot åkern odlar vi guldhumle och på den rosenbåge som utgör huvudentrén till Lunden odlar vi den mer skuggtåliga vanliga varianten av Humulus lupulus. Kanske är det dock väl dunkelt på denna plats för det är sällan vi får några kottar att tala om. I år är dock ett undantag, frågan är bara vad man ska göra med alla ax eftersom vi inte gärna dricker öl?

Humleodling på lundentréns rosenbåge

Då vi heller inte röker går också nyttan som tobaksersättning bort. De medicinska egenskaperna att främja amning och klimakteriebesvär känns knappast heller aktuella. Däremot kanske den skånska sedvänjan på Linnés tid att balsamera avlidna med humle kunde vara något? Bara vi nu kunde uppbringa ett lik. Nej, vi får nog nöja oss med att göra ett rogivande te på kottarna i stället – sägs också vara bra mot migrän och orolig blåsa, för den som lider av sådant.

Goda förebilder

Alla behöver goda förebilder.

Det kan ju inte vara så lätt alla gånger att som liten ensam planta i Arboarkticum veta hur det är tänkt att man ska arta sig.

Omtänksamma fosterföräldrar som vi är gör vi ibland en växtbildande insats och visar våra små gröna vänner hur deras framgångsrika släktingar i den stora vida världen gjort sig sin lycka.

Oavsett vad man tycker om Botaniska trädgården i Uppsala i övrigt, tror vi de flesta håller med oss om att den flera hundra meter långa skuggrabatten intill den norra muren är ovanligt sevärd. Därifrån tog vi, i ovanstående beskrivna bildande syfte, följande bild som inspiration till våra småväxta telningar Hjorttunga, Asplenium scolopendrium och kompisen Frilandsadiantum, Adiantum pedatum sub. Pumilum.

Framgångsrika förebilder har stjärnglans i Botan...

Men tror ni de förstod att vara tacksamma över denna välvilliga pekpinne för fortsatta strävanden? Bah, knappast. De otacksamma ynglen bara fnös när vi visade dem bilden och sa:

”Kom igen när ni börjat leva som ni lär och skaffat egna förebilder. Låt oss se en Hannu eller en Maj-Lis med gödning i nappflaska så kan vi börja snacka!”

...medan småkusinerna mopsar sig i Arboarkticum

Goda grannar: Makarna Skog

Då har det blivit dags igen att möta ett par av våra bästa vänner i grannskapet. I vår samlarserie sympatiska reptiler har turen denna gång kommit till makarna Skog – skogsödlorna Elis och Alice.

I ena änden av nedre trappsteget solar alltid herr Elis Skog som...

Så här års ligger de nästan konstant på den varma svartmålade vedbodtrappan och lapar sol. Den enda gången de kilar ner och gömmer sig i någon springa är när någon rovfågel eller kameraförsedd arboarkticer blir för närgången. Den här gången gick det dock bra och de båda makarna poserade villigt.

...kärleksfullt brukar kalla hustrun Alice för skräcködla

Årets semesterblomma 2009

Det här årets sommarsemester lider mot sitt obönhörliga slut, och för att i mesta möjliga mån förhindra alltför våldsamma ångestattacker springer vi smått hysteriskt omkring med planteringsspadar i händerna ena sekunden och gräsklippare nästa.

Trots idog aktivitet kan vi inte hindra tankarna från att summera och utvärdera den ljuvliga tid som varit – det hör ju liksom det mänskliga kynnet till.

En fundering som slog rot var att försöka utnämna årets mesta semesterblomma i Arboarkticum. Vilket blomster skulle kunna få den stora äran att symbolisera årets bästa veckor? Kanske den vackra mackiabuskens blommor, som slog ut för första gången en av våra första semesterdagar? Hm, nä, de var faktiskt inte så mycket att skryta med. Rudbeckian då, som är så oerhört pampig varje sensommar? Nänä, lite för vanlig va? Men porslinsklockan måste väl ändå ligga bra till – som vi tjatat om den? Fast njääää… den känns liksom lite för fin i kanten.

När vi sluter våra ögon och föreställer oss bilden av sommaren 2009 så är det hampdån vi ser.

Årets semesterblomma år 2009
tar emot våra stående ovationer

Hampdån???

Vafalls?

Vad är då det för suspekt trädgårdsväxt? Nej, i ärlighetens namn ska vi omedelbart medge att någon trädgårdsväxt är det inte, i alla fall inte hos oss. Men strax bortom tomtgränsen, i kanten av den åker som gränsar mot Arboarkticum, har någon spelat bonden ett spratt – eller kanske utfört en välgärning? – med utsädet. I stället för en välmatad rågåker har vi hela semestern kunnat njuta ett hav av färggranna hampdån, uppblandade här och var med det enfärgat lila pipdånet.

Hampdånet, Galeopsis speciosa, är ganska vanlig i åkerkanter och dikesrenar, men i sådana här mängder har vi aldrig sett den. Månne är det återigen vår lurige lille trädgårdsmästare Dennis som fastnat för det forna namnet Cannabis spuria och börjat odla för husbehov?

Hampdån en masse gratulerar sig själv till en lyckad prestation

Världens godaste svamp!

Vi har tidigare utgjutit oss nedlåtande över den vanliga gula kantarellen. Detta tog dock hus i helvete och flera av våra läsare kände sig föranledda att försvara detta i våra ögon kraftigt överskattade kråkguld. Andra menar att porcini, eller karljohan som vi också brukar säga, är skogens ohotade delikatess numero uno, medan ytterligare andra självutnämnda gourmeter vurmar för murklor, kremlor och taggsvampar av allehanda slag.

Vissa ängsliga svampkonnässörer sneglar i stället mot hur japanerna betalar kopiösa summor för felfria exemplar av goliatmusseronen - den som de själva odlar som matsutake. Och naturligtvis finns det även de som enkom drar sin lans för dyra exotiska tryfflar och menar att ingenting kan överträffa dessa.

Till er alla vill vi bara säga att ni samtliga är sorgligt vilseledda! Antingen har ni beklagansvärda brister i er kunskap eller också har ni bara taskig smak. Världens godaste svamp är i stället tvivelsutan denna:

Bättre än så här blir det inte i livet - ett eget mandelriskeställe

En mer delikat existens än den i Sverige vilt växande mandelriskan, med sin läckra sammetslena gyllenskinnsbrättade hatt och sin kraftigt blödande skaldjursdoftande vita mjölksaft, är svår att föreställa sig. Konsistensen påminner på vissa sätt om ett moget gråpäron i fasthet och textur medan smaken är den mest utsökta mix av Maine-hummer och vällagrad Camembert.

Tyvärr är mandelriskan inte alldeles lätt att hitta och brukar sällan ge större skördar än max ett tiotal svampar, men det gör inte så mycket. Den utpräglade kryddsvampen är mycket dryg och denna modesta mängd torkad råvara räcker mer än väl för att spöa skiten ur vilken Nobelmiddag som helst, flera gånger under ett år. Svampen är också synnerligen ortstrogen så den som en gång hittat ett ställe där den växer kan skörda den under snart sagt hela livet. Och det är tur - för den som en gång fått smaka på mandelriskan har mycket svårt att tänka sig ett liv utan den.

Och kan ni tänka er - här kommer ännu fler...

De Omlevande…

…heter Radio Upplands radioföljetong just nu; en skräcknovell av John Ajvide Lindqvist. Det är en förfärlig historia, som inte har ett dyft med trädgård att göra. Ändå var det just denna rubriktitel som tog form i huvudet idag när vi städade Jurtjyrkogården. Ja, så kallar vi den avskilda tomthörna där vi gräver ner till synes avlidna växtvänner som trots vår ömma omvårdnad valt att gå vidare till mer eklektiska nejder än våra. Vi har nämligen ibland lite svårt att acceptera att denna vår lilla favoritplats på jorden inte ska vara den mest optimala även för alla andra kolvätebaserade livsformer som vi bjuder in att dela härligheten med.

Vi har tidigare berättat om vår längtan efter en blomsterkornell, en Cornus kousa. Ingen vettig mänska planterar en blomsterkornell i zon 4, så det gjorde vi. Och det gick följaktligen åt pipan.

Skelettet efter den stendöda Cornus kousa ’China girl’ grävdes alltså i våras ned på Jurtjyrkogården och dess existens förpassades till minnets allra mörkaste vrår. Till vårt försvar måste vi ändå tillägga att busken hade planterats på en osannolikt korkad plats som inte erbjöd varken lä, lindring för vinterkylan eller ens surjord.

Idag, efter att ha haft semester i drygt tre veckor, hade vi äntligen kraft att se över förödelsen på Jurtjyrkogården för att se vad som skulle förpassas till den slutliga ändstationen Komposten. Och minsann! Se här vad vi fann – China girl befanns vara, inte stendöd utan endast skendöd, och kommer att få en ny chans i det mest omhuldade läge vi kan uppbringa - den här gången dessutom naturligtvis i REN SAND (uttalas på skånska, med Peter Korns röst klingande i öronen).

Ibland händer det att de döda på
Jurtjyrkogården går igen...

Blommig fredag: Ingen aning

Jaha, då var det dags att plocka fram en av våra nya plantpinnar igen, för det här har vi ingen aning om vad det är. Det kanske är korkat att välja något sådant till Blommig fredag men faktum är att det just nu är denna högresta rudbeckia (gissar vi), av något slag, som är det mest dominant prunkande vi har.

Drygt två meter höga solar med rudbeckialiknande blad

Blomman är inte bara obekant för oss, den är troligen också en katt ibland hermelinerna. Vad vi menar är att den växer i Örtagården trots att den förmodligen saknar nyttoegenskaper. Skälet till placeringen är att växten är inhandlad för många år sedan som en kompassört (Silphium laciniatum) via postorder från en öländsk plantskola. Den eventuella kompassörten blev dock snabbt utkonkurrerad (vi såg faktiskt aldrig röken av den) och i stället blev det det här medföljande ”ogräset” som gick segrande ur striden om den högt åtråvärda platsen i Örtland 4. I år tycks den dessutom ha självsått sig i hanterlig grad tvärs över gräsgången i Örtland 5.

Blommorna är också tämligen rudbeckianska

Egentligen är det väl inte en blomma i vår smak, men omständigheterna och plantans enträgna närvaro gör att man ändå inte kan låta bli att gilla den en smula. Någon som verkligen gillar den är trädgårdens alla bin, rapsbaggar och blomflugor – jo faktiskt allihop och på en och samma gång!

Blommor och bin - en studie i frömjöl

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Lavrabatten

Ett av semesterns projekt har varit att iordningsställa ett kombinerat stenparti/vandrande-skugga-rabatt på baksidan av Konnässörsrabatten. Eftersom embryot till Konnässörsrabatten någon gång för mycket länge sedan, långt innan vi kom till Arboarkticum, skapades med hjälp av stenmassor som tippades som kant och gräns ned mot den skuggiga Sänkan har vi föreställt oss att detta skulle vara både lämpligt och – en smärre baggis.

Nu har vi grävt, kånkat, pustat, kapat, stönat, rivit och svurit och efter den tredubbla beräknade tiden alldeles nästan färdigställt den planerade rabatten.

Hur kan så liten yta innehålla så
mycket ogräsrötter, grässvål och sten???

Och det är nu vi inser att vi står som fånar inför konkurrensen från naturens eget bidrag till vår nya rabatt.

Det mest iögonfallande är nämligen inte alls våra spännande plantmarknadsinköp av ovanliga stenpartiväxter. Inte heller är det den lyckade matchningen mellan de gyllengröna bladen på miniforsythian och den rödbladiga smällspirean Summerwine. Faktiskt är det inte ens den larvigt insmickrande japanska gyllenlönnen som är det stora trumfkortet.

Acer shirasawum 'Jordan' - snygg men...

Nej. Det som plötsligt skiner fram som russinen i den stora stenkakan är vad som fanns där redan innan vi började härja. Under den tjocka massan penningblad har nämligen alldeles fantastiska lavar av olika slag frodats - och hur unika, ovanliga och vackra växter vi än kan få tag på kommer vår nya rabatt allt framgent gå under benämningen Lavrabatten.

...knappast lika tjusig som det här monstret

Det enda som irriterar oss är att vi inte lyckats identifiera vilken sorts lavar det handlar om - och Nationalnyckelns planerade kioskvältarvolym "Svenska lavar" tycks fortfarande avlägsen...

Lavarmén har marcherat in

Furstligt fynd

Vi har tidigare berättat om vår tillfredställelse att bo på mark som brukats sedan arla urtid. Alltid dyker det upp någonting spännande när vi gräver i marken (och det gör vi ju tämligen frekvent). Får vi lov att presentera vårt senaste arkeologiska fynd? Denna gång inget mindre än en verklig regalie. Huh? Vadå regalie? Jaa, det står ju till och med Victoria på den!

Finns det någon spekulant på en jordad Victoria 50 cc?

Träd som inte vänder andra kinden till

Nu när alla vill stanna klockan och hålla kvar de sista skälvande sommartimmarna för evigt vill vi påminna om att det ibland är precis tvärtom. Varför går tiden så långsamt, säger vi?

Lägg av med smajlet - vi vet vad du går för...

Den här lilla vännen, korstörnet, Gleditsia triacanthos, är frösådd i Arboarkticum och övervintras fortfarande inomhus, men platsen där han ska planteras ut är redan utsedd: tomtens kanske mest hedersamma plats – högt belägen alldeles intill tomtgränsen mot vår enda tvåbenta (och vingfria) granne. Där ska han, när tiden gjort sitt och han äntligen utvecklat sina spetsiga attribut, få bli vår symbol för grannsämja...

Igår besökte vi korstörnets storebror i Botan i Uppsala

”Kom låna törnekronan min…”