Och så kommer det en skocka...

Vi har försökt förut. Det har gått så där. Men nu råder det ingen tvekan längre. Kronärtskockorna kommer att bli de bästa någonsin, eller annorlunda uttryckt: det här har varit en osedvanligt gynnsam odlingssommar i Arboarkticum.

Inte utan en viss en viss stolthet ber vi att få presentera:
vår allra vackraste kronärtskocka någonsin

Det är väl ungefär här som vår odlingsgräns går. Om ni för jämförelsen skull vill veta hur tufft vi har det så kan vi nu alltså nu slå fast att kronärtskockor på friland fungerar bra ungefär vart åttonde år.

Vad vi däremot känner till, som de flesta tycks ha missat, är att kronärtskockor är perenna. Just den här ovanligt välsinnade plantan ska vi därför naturligtvis försöka övervintra på ett eller annat sätt.

Bönestund

Nu är tiden för religiösa upplevelser i köksträdgården. Under sker där var och varannan dag – senast i morse hade plötsligt haricots verts i en mängd lagom för att föda ett medelstort väckelsemöte materialiserat sig från ingenstans under natten.

Men vår tillbedjan idag ägnar vi främst bondbönan, denna kålgårdens klassiska delikatess, som idag börjar kännas lite bortglömd - rentav ratad.

Red Epicure och Giant Exhibition Longpod -
bönor för både Gourmet och Gourmand.

Den som ägnat några soliga sommartimmar åt att sprita bondbönor förstår säkert vår hängivna relation till denna bönornas böna - för vilken rörande balja det ändå är! Det är faktiskt näst intill lite sentimentalt att se hur bönorna så omsorgsfullt skyddats mot omvärlden av det tjocka, vadderat skidhöljet.

Curlingförälder?

Att man sedan kan tycka att beskyddandet går till överdrift när bönorna dessutom ska skalas rena, varenda en, från det skyddande skalet runt det mjälla, ärtgröna och gräddsmakande bönköttet, det får man väl ha överseende med i tider som dessa när curlingförälder är begreppet på allas läppar.

Kanske får man ändå ha synpunkter på förhållandet mellan rens och återstående matböna. Det hade ju inte gjort något om proportionerna dem emellan varit tvärtom. Det är väl inte heller någon djärv gissning att det lite väl tidsödande rensningspysslet är en av förklaringarna till varför den här läckra och lättodlade bönan är en så sällsynt gäst på våra matbord.

Vänster: släng. Höger: ät.

Blommig fredag: Kalebass

Bland pumpornas och squashens gula blommor finns det just nu vita släktingar som piggar upp det enahanda intrycket. Det är kalebassen, Lagenaria siceraria, som blommar.

Igår...

Kalebass är ett egendomligt ord som vi fått via franskan. Möjligen är det från början ett indiskt ord eftersom det tros vara där som kalebassodlandet först tog fart, för tusentals år sedan. Idag odlas den inte minst i tropiska Afrika, där omogna kart äts medan fullvuxna frukter torkas för att bli bland annat förvaringskärl, lampor och musikinstrument.

...idag...

Trots den exotiska kopplingen går kalebassen som synes att odla på friland i Arboarkticum, åtminstone anständiga somrar som den här. Ja, den är faktiskt mer hemtam i vårt land än så – faktum är att kalebassen är något av det svenskaste som finns!

...och redan i morgon

Det latinska namnet på kalebassen är cucurbita, vilket ordagrant betyder ”en sorts pumpa” och är ett begrepp som bland annat förekommer i bibeln. Via de tyska bergsmännens tolkning kürbis kom så ordet kurbits in i dalfolkets vokabulär. Och resten är som vi alla vet historia.

Ser ni kalebassen?

Från att ursprungligen ha avsett den bibliska växten, som säkert ingen dalkarl eller -kulla då hade sett med egna ögon, har ju kurbits med tiden blivit själva namnet på det svenskaste av allt allmogemåleri, de stiliserade blomsterdekorationer som numera pryder allt från pottskåp och dalahästar till träskor och väggalmanackor. Indierna hade säkert blivit förvånade!

...eller flaskkurbitsen, som är det svenska namnet

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Dennis rabatter

Idag har vi inspekterat Dennis rabatt – den precis under fågelmataren, som han arbetat med ända sedan i vintras. Det är inte utan att man blir lite stolt över resultatet av vår lilla adepts ansträngningar. Han har uppenbarligen tillbringat de mörka månaderna med att läsa trädgårdslitteratur, och hans rabatt visar på inspiration från flera av våra svenska trädgårdsprofiler.

Av Ulf Nordfjell har Dennis lärt sig vikten av ett stramt formspråk. Den här plantan, med sina rena linjer har han placerat rakt under vildapeln, så att ingen besökare ska kunna missa att han inte bara har ett öga för estetiken, utan även vågar vara lite djärv:

Djärva linjer - eller bara provokativt?

Hos Lars Krantz i Ockelbo har Dennis fått inspiration till att dutta ut solrosor lite omotiverat här och var. Just den biten i Dennis trädgård är vi skeptiska till – men så gillar vi ju inte heller Wij Trädgårdar.

Urtrist.

Hannu Sarenström lämnar ingen oberörd. Inte heller Dennis har kunnat motstå hans förmåga att skapa masseffekt utan att förlora det ljuva och skira. Linfrö i massor har Dennis placerat i skuggan av den föregående plantan.

Mmmm, här fick han till det, typ!

Vi smickrar oss med att Dennis även hämtat en smula inspiration från oss. Inte för att vi någonsin skulle våga hävda att vi har öga varken för estetik eller ljuvhet, men en lust till det exotiska och ovanliga har vi. Den lusten hyllar Dennis genom denna vackra, men för oss komplett okända planta.

Arboarktica exotica?

Vi har äntligen förstått att Dennis trädgårdsintresse är djupt och äkta, och nu väntar vi bara på att han ska starta en alldeles egen trädgårdsblogg.

Norrländska plantskolor - "he jer som eljest"

Vår Norrlandsresa är över. Inte oväntat blev bilen, som vanligt efter en semestertripp, full av märkliga växter. För den som undrar kan vi upplysa att de besöksvärda plantskolorna utmed Norrlandskusten är få och generellt dyra. Trots det finns det åtminstone två som vi kan rekommendera, då dessa erbjuder ett utbud som på flera sätt skiljer sig från det man hittar i övriga landet. En gissning är att Norrlands tuffa klimat har tvingat plantskolorna att anstränga sig lite extra och snegla åt andra håll än de gängse för att kunna erbjuda ett intressant sortiment.

Dags för ett nytt gruppfoto, denna gång ett gäng från Norrland

Till skillnad från södra Sverige, där danska, tyska och holländskt uppdrivna växter är standardvaror i handelsträdgårdarnas sortiment, hittar man i norr ofta buskar och träd med ursprung Ryssland, Kanada, Norge, Finland och Island. Det bör betonas att dessa växter inte på något sätt är sämre än de som erbjuds längre söderut, bara annorlunda och vanligen mer härdiga, åtminstone hos oss i zon 4. Vissa av växterna skulle nog däremot få svårt att trivas utan rejäla vintrar. Det är inte allt som fungerar bättre ju längre söderut man kommer – lagom är bäst!

Typisk grej man nästan bara hittar i Norrland
- Kamtjatkafläder (Sambucus kamtschatica)

De två plantskolor vi vill pusha lite extra för är Hansskogs med butiker i Umeå och Tavelsjö samt Rydlinges i Södra Tuvan, strax utanför Skellefteå. Medan Hansskog har ett brett och intressant sortiment hela sommaren bör man om möjligt satsa på att besöka Rydlinges så tidigt som möjligt under säsongen. Det är då de specialimporterade grejerna går åt. Men talar man med den genomsympatiske föreståndaren Curt Rydlinge kan det hända att han även senare kan plocka fram någonting rart ur gömmorna från området bakom staketet märkt ”Endast personal”.

Rolig raritet från plantbytardagen i Nordvik
- världens påstått minsta rönn (Sorbus poterifolia),
som mest 30-40 cm hög.

Baggböles kosmopolitiska djungel

Vid Baggböle herrgård, 1 mil väster om Umeå, ligger Arboretum Norr. Här, intill Umeälvens strand och utmed rasbranterna mot vattnet, möts Europas, Asiens, Östra och Västra Nordamerikas skogar, bekvämt samlade intill varandra. Vi strosade nyfikna in i Europa och stapplade nöjt häpna ut från Stilla havskusten tre timmar senare, efter att ha mött ett av de trevligaste och mest välskötta arboretum vi någonsin besökt (och det börjar bli en rejäl samling vid det här laget).

Inget baggböleri här inte

På näthinnan finns fortfarande bilder av de kraftiga mörkgröna bladen på de fantastiska katsurorna intill älvkanten, de kritvita stammarna på kamtjatkabjörkarna och de största gulbarkiga häggar vi någonsin sett. Men kanske är det starkaste minnet ändå vandringen genom skogen med majestätiska trädkronor högt ovanför och en frodig undervegetationen av ormbunkar på marken, där man tog sig fram på stabila spänger och rejäla trätrappor i branterna och periodvis kände sig som en besökare i en helt annan värld – och kanske en helt annan tidsålder.

Kamtjatkabjörk, Betula ermani,
gör sig bra mot en norrländsk älv

Visst fanns det träd och buskar även här som hade sett sina bästa dagar, men inte värre än att det snarast förstärkte intrycket av en naturlig skog. Det enda vi möjligen saknade var en komplett guide till trädbeståndet – men ryktet säger att en sådan håller på att tas fram. Tills vidare har man som besökare i alla fall tillgång till välskrivna informationstavlor om många av de olika trädslagen.

Det är många mil mellan Arboarkticum och Arboretum Norr, men vi är helt säkra på att vi kommer att återvända dit så ofta vi kan.

Tragikomik i Örnsköldsvik

Det var en gång en stadsträdgårdsmästare i Ö-vik som hette Ove Johansson. Denne man har varit något av en hjälte och ständig inspirationskälla för oss arboarkticer. Under paroller som ”i Ö-vik kan man bo i en vingård och åka skidor till jobbet” och ”Allt som kan odlas i Skåne kan också odlas här” lät han i början av millenniet plantera ut alla möjliga och omöjliga exoter över hela innerstaden. Med tanke på Ö-viks extremt nordliga läge var detta säkert i mångas ögon ett uppenbart vågspel. Nu har vi själva varit på plats för att besikta resultatet.

I Goferlunden odlas bibliskt klassiska barrträd som
ceder, påstås det i kommunens broschyr

Tyvärr Ove, men sticker man ut hakan får man vara beredd att ta en smäll. Av de stolta planerna återstår idag inte mycket att se. Visst finns här och var kvar sporadiska rester av projektet, några valnötsträd av härdigare sorter och staketdruvor, men resultatet som helhet är med facit i hand direkt nedslående. Borta är de cedrar, magnolior, tulpanträd och gingkoträd som det skroderats om. Likaså är de ”övervintrade afrikas blå liljor” som omtalas i den broschyr som kommunen låtit trycka upp om projektet ett minne blott.

Samma plats vid vårt besök. Vresrosor och
ölandstok känns inte riktigt lika exotiskt

Särskilt ett träd var dock vid vårt första påseende en glad överraskning. Ett trumpetträd av okänd sort har överlevt i ett skyddat läge intill sydväggen bakom Badhuset och blommade nu för fullt. Vid en närmare titt upptäckte vi dock hur detta möjliggjorts. Intill trädet satt ett stort varmluftuttag som hela tiden pumpade ut 40-gradig klordoftande luft inifrån simhallen. Ska man skratta eller gråta?

Wow, blommande katalpa i Ö-vik

Vi beklagar Ove, men detta gick fullständigt åt skogen. Med det kanske passar bra in en stad där Modo (Holmen) är en av de största arbetsgivarna och plantskola snarare är ett begrepp som förknippas med ishockey.

Den trista sanningen bakom sensationen

Och så drog vi norröver

Arboarkticerna är på utflykt och tillbringar några dagar i norrländska kustlandskap.

Igår besökte vi Villa Fraxinus utanför Nordingrå, med en viss förhoppning om att få uppslag till ett nytt avsnitt till serien Överskattade besöksträdgårdar. Så blev det inte alls. Villa Fraxinus var ytterst besöksvärt – en fantastisk anläggning faktiskt, där gränsen mellan natur och trädgård samt även inne och ute suddats ut på ett alldeles eget och unikt sätt.

Frodigt på Fraxinus

Arboretum Drafle på Hemsön utanför Härnösand är ryktbart bland alla trädälskare. Det privata arboretet började byggas upp redan på 1800-talet, och har en trädsamling som kan få en arboarkticer att närapå dåna. Anläggningen är fortfarande privatägd, men med ägarens tillstånd strövade vi några timmar i parken, ständigt suckande av hänförelse, avundsjuka och kanske delvis chock. Drafle är obeskrivligt stort och innehållsrikt.

Imponerande på Drafle

Frågan är dock om inte gårdagens höjdpunkt ändå var trädgårdsamatörernas årliga växtmarknad på Nordviksskolan utanför Kramfors. Att detta evenemang skulle gå av stapeln just då vi passerade upptäckte vi av en slump bara häromdagen, och lyckan var fullständig. Vad är väl en semesterresa utan ett bagageutrymme och baksäte överlastat med nya växter? Vi rekommenderar detta evenemang varmt för alla som har liknande böjelser.

Folkligt i Kramfors

Länge leve liguster!

Syrenen, Syringa vulgaris, och ligustern, Ligustrum vulgare, är nära släktingar, men medan den förstnämnda ger associationer till saft och bullar i bersån brukar den senare mest ge upphov till oroliga föräldrar som fruktar att barnen ska äta de giftiga bären. Denna njugga inställning till liguster är högst orättvis. Annat var det på Linnés tid. Blomsterkonungen nästan joddlade när han varseblev att den dyrbara häckväxten växte vild i Bohuslän.

Nu måste man heller inte prompt göra radhushäckar av den. Liguster fungerar också som en utmärkt trevlig vintergrön solitär. Själva har vi planterat den mot lekstugeväggen så att gästande barn ska ha riktigt nära till bären. De går nämligen att använda som ett uppskattat vattenlösligt violett bläck. Håll dessutom med om att ligusterns sirliga djupgröna blad gör sig bra mot den faluröda väggen.

Visst har liguster lite drag av myrten?

Den som fortfarande är skeptisk och tycker att växten är för vulgär kanske vi får fresta med en bild på vår andra ligusterbuske, en bredbladig guldliguster, Ligustrum ovalifolium aureum. Men titta ordentligt, det är mycket troligt att det är sista gången ni ser den. Plantskoleägaren i Sydsverige som sålde den till oss skrattade så han grät när han hörde att vi bodde i zon fyra, så vi misstänker att den kommande vintern kan bli en prövning för vår nye vän.

Bredbladig guldliguster
- kanske inte HELT härdig i zon 4

Det är inte bara de gulbrokiga bladen som är läckra. Varför inte ta en närmare titt på de väldoftande blommorna, som just slagit ut? Har ni någonsin sett så perfekta franska liljor, om än i miniformat?

Väldoftande franska minililjor

Blommig fredag: De smås dag

Grannast och störst – det tycks vara grenen framför alla i år. Vi tar tillfället i akt och ägnar i stället blommande fredag den här sista julidagen åt de två välförtjänta vinnarna i knatteloppet.

Hostorna blommar i lunden. Massiva, kompakta och med allt större blad. Men funkiafavoriten framför alla är alls inte den största eller mest praktfulla, utan i stället det här rara lilla musörat.

Hosta 'Blue Mouse Ears', blott 20 cm, är
trädgårdens enda accepterade gnagare

Gömd under Leonard, dvs magnolia x loebneri ’Leonard Messel’ vinkar vår andra vinnarminsting med sin lilla blomborste. Det är dvärgrutan, Thalictrum kiusianum , som nyligen omplanterad tackar för omtanken. Dvärgrutan införskaffades förra året, och var faktiskt åtminstone till omfånget en smula större då – just nu är bladverket inte mycket större än en tändsticksask. I våras upptäckte vi dock att vi lyckats plantera den rakt ovanpå en rejäl krokusrugge, med svåra slagsmål och visst blodvite som följd. Nu har kombattanterna särats och den lilla rutan tycks lyckligtvis ha gott läkkött.

Liten, men med försedd med rejäla knytnävar

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Grattis Helena och Elin!

När den sköna Helena rövades bort från Troja grät hon och där tårarna föll spirade den imposanta växten helenion fram, berättar myten. Namnet blev med tiden förvanskat till alant, vilket av allmogen tolkades som Åland – och det är alltså så Inula helenium fått sitt svenska namn ålandsrot. För att hedra dagens namnsdagbarn ska vi ägna lite tid åt denna.

En namnsdagsblomma

Alanten är ett riktigt universalmedel men det är bara den banandoftande roten som används. Trots att den innehåller nära 45 procent inulin är smaken bitter. Kanderad går den dock att äta som godis, något som också påstås skänka behaglig andedräkt. Att detta snask skulle vara beroendeframkallande verkar dock inte sannolikt men faktum är att historieskrivaren Plinius den äldre berättar att romerska kejsarinnan Julia Augusta inte kunde leva utan en daglig dos skivad kanderad helenium.

Själva följer vi hellre den nordiska seden att krydda brännvin med ålandsrot och det blir inte alls tokigt. Gissningsvis tänkte de medeltida munkarna i samma banor för utöver att använda roten mot de sedvanliga åkommorna, pest och inälvsmask, spelade alanten även en viktig roll i framställningen av vissa viner.

Ålandsroten har onekligen fått en hedersplats i Örtagården

Ålandsroten brukar beskrivas som vår mest storväxta krissla och är verkligen imponerande med sina dryga två meter i höjd, men faktum är att det finns en ännu större underart. Denna jättelika växt som kan bli upp till tre meter hög har logiskt fått namnet gotlandsrot. I väntan på att någon ska upptäcka den megasuperstora underarten grönlandsrot blommar de båda andra just nu i Arborkticum och är faktiskt det första som möter en örtagårdsbesökare som kommer färdandes på vägen norrifrån.

Månklättraren

I sommarskymningens glesnande ljus är månfrörankans blad som allra vackrast.

- Det går kanske inte fort, men till månen ska jag.

Vi har alltid haft speciell känsla för växter som klänger och klättrar, och den amerikanska månfrörankan, Menispermum canadense, är en av våra favoriter. Månfröranka! Kan ett namn låta mer sagolikt!

Månfrörankan är inte omöjlig att få tag på i handeln, men den är av någon anledning inte heller alldeles vanlig. Ännu en gång undrar man varför?

Förutom den amerikanska månfrörankan finns det en asiatisk variant, Menispermum daurica. De båda är ganska lika, och båda är mycket härdiga. Månfröranka är tvåkönad, och honplantorna påstås få vindruvslika bär om de små blommorna blir befruktade. Månne är detta förklaringen (återigen!?) till att den är ovanlig i trädgårdar - plantan är nämligen giftig.

Vår månfröranka är ursprungligen en liten, liten rotbit från en plats där just den biten inte längre behövdes. Från början vårdade vi den lilla telningen i kruka, men sedan flera år tillbaka är den utplanterad i Lunden, där den klättrar uppför ett gammalt plommonträd, och varje år orkar en smula närmare månen.

Skogens överskattade kråkguld

Ingen kan på fullt allvar tycka att gula kantareller är världens godaste och bästa matsvamp. Nej, kantareller plockar man främst av två skäl: för att ingen annan ska få dem och för att retas med grannen som aldrig hittar några.

I väntan på stekpannan

Besvärliga är de också (svampen, menar vi nu). När man hittar dem, ofta i den värsta fästingskogen, är de vanligtvis insnärjda i gräs och mossa, och sedan, väl hemtagna, tar fanskapet en jäkla tid att rensa. Svampuslingarna på bilden nedan tog närmare 3 timmar att få rent och då var korgen ändå bara halvfull. Riktigt goda är kantareller dessutom endast helt pinfärska. Att torka överskottet går inte – de blir sega och smaklösa, och hur väl man än förväller dem går de heller inte att frysa in utan att en viss beska blir resultatet när de tinas upp igen.

Men det finns en sak man kan göra. När du rensar kantareller: sortera ut de minsta, fastaste och vackraste exemplaren och lägg dem i en egen skål (se bilden). Koka en ättikslag enligt receptet nedan, sylta in kantarellerna i en dekorativ burk och ät dem sedan med vördnad vid högtidliga tillfällen. Detta är en klassiker till allt vilt, men blir också ett uppskattat tillbehör t.ex till färska rödbetor med chevre och akaciehonung.

Bukfylla till vänster, Extra Primo till höger

Det finns säkert hundratals recept på syltade kantareller. Det här är det vi tycker blir bäst, trots att det är löjligt enkelt, eller kanske just därför...

Koka ihop en lag av
2 dl inläggningsättika (se flaskan för proportioner)
1,5 dl strösocker
1 kanelstång
2 cm skivad färsk ingefära
3 torkade chilifrukter
4 lagerblad
5 enbär
och 6 kryddnejlikor

Förväll 2 liter små vackra kantareller i sitt eget spad tills all vätska förvunnit (använd inget matfett men salta gärna lite när svampen svettas som mest). Häll svampen i den färdiga lagen och låt det få ett uppkok. Häll upp i en väl rengjord konserveringsburk, för estetikens skull, eventuellt med några nyplockade röda lingon, om säsongen så tillåter. Håller i flera år om den förvaras i kylskåpet, men burken brukar bli tom långt tidigare. :-D

Goda grannar: Teddy och Freddy

Härom morgonen noterade vi ett krafsande läte som tycktes härröra från det krönta måttet ovanpå hörnskåpet i köket. Nå, inget ovanligt med det: eftersom Arboarkticum är tämligen lantligt beläget är vi vid det här laget vana vid att allehanda sexbenta grannar av misstag eller av nyfikenhet kommer på oväntat besök och sedan gastar på hjälp då de råkar i trubbel.

Jaha, vem är det som klantat sig den här gången då?

Dock ackompanjerades krafsandet denna gång av knappt hörbara pip. Hm. Inte piper väl varken tordyvlar eller griniga humlor? Faktiskt infann sig en smula - men bara en smula! - obehag, innan en hjältemodig arboarkticer mycket rådigt lyfte ner måttet för att avslöja besökaren.

Och! Obehagskänslan förbyttes omedelbart i lyckligt förtjusta tillrop från alla tvåbenta närvarande, när det visade sig att gästen inte bara bestod av en, utan två, förtjusande småkillar från andra sidan innerväggen som fridfullt snusade på botten av kannan:

Shhhh, vi sover!

Då och då gäspade någon av dem, och pep lite fridfullt i sömnen, och att äventyret hade kunnat sluta illa om de inte hade blivit upptäckta tycktes de lyckligt omedvetna om. Att ta sig upp ur det krönta måttet med dess glatta väggar hade inte alls varit någon barnlek för en ung läderlapp! Men på ungdomars vis räknade de naturligtvis kallt med att någon vuxen skulle komma till undsättning.

Nå, som de ansvarsfulla grannar vi är, lyfte vi försiktigt ut kannan och klättrade upp på taket i ett skuggigt hörn. Efter att ha lyft på en takpanna i ytterkanten tippades de båda (nu sömnigt plirandes upp på oss) busfröna ut. Innan takpannann sattes tillbaka och de båda vännerna somnade om, tätt kurandes intill varandra, hann de pipa att de hette Teddy och Freddy och precis lärt sig flyga.

Att fladdermöss är fridlysta och ska behandlas med största vördnad hoppas vi att alla är medvetna om - det sägs att en fladdermusflock kan äta en myggvolym motsvarande ett badkar (hur man nu har mätt det) på en enda natt. Vår trakt är lyckligt försedd med ovanligt många fladdermusarter, varav flera dessutom engagerat sig i lokalpolitiken.

Att döma av storlek och utseende är Teddy och Freddy antingen av arten nordisk fladdermus, Eptesicus nilsonni, eller gråskimlig fladdermus, Vespertilio murinus. Vi lägger en slant på det sista alternativet, eftersom det är en av få fladdermusarter vars läten är hörbara för människan - och vi har uppfattat Teddy och Freddy och deras släktingar som relativt pratsamma.

Ståndsmässig nyttoväxt - men ingen hästkur

Många känner naturligtvis igen spirståndset, Ligularia przewalskii, på bilden till vänster. Det är en riktigt gammal trädgårdsväxt som var populär i svenska rabatter redan för 100 år sedan. Faktiskt anses den så genuin att kulturarvsivrarna i POM (Programmet för Odlad Mångfald) nyligen gått ut i ett upprop där man efterlyser odlingar där spirståndset kan ha stått sedan före 1940.

Själva tycker vi kanske inte att den här gula flaskborsten är så mycket att yvas över, men eftersom ståndssläktet (Ligularia) har använts medicinskt på flera sätt så var vi ju tvungna att ha åtminstone någon representant i Örtagården.

Sedan vi lärt oss att det vanliga vilda ståndset, L. jacobaea, även används till örtte och växtfärgning har vi numera fallit till föga och även släppt in detta gula ogräs i trädgården.

Men stånds är inte så harmlöst som det ser ut. Medan vi kan brygga Jacobste på det är det rent livsfarligt för betande boskap. Bara i England påstås att tusen hästar om året stryker med efter att ha käkat stånds. Hur det är i Sverige, som är ett av världens hästtätaste länder och där örtkunskapen samtidigt är ytterligt begränsad, törs vi inte ens tänka på, men försäkringsbolaget Agria är i alla fall oroade.

Som en ödets ironi är spirståndset ovan uppkallat efter den ryske forskningsresanden Nikolaj Przjevalskij, som annars är mest berömd för att vara den som i sista stund räddade världens sista urhäst, den mongoliska vildhästen, från total utrotning. Törs vi gissa att han inte gav den stånds att beta?

Parkstånds - en tredje sort - blommar nu i
skog och mark, liksom i Arboarkticum

Hotet från skogen

Ni minns kanske att vi häromdagen skroderade över hur mycket vi ämnar slita i vår trädgård, nu när semestern står för dörren. Det har dock uppenbarat sig ett hot mot planerna. Detta hot stavas: S V A M P.

Kan ni gissa vad det allra första var vi planterade i Arboarkticum?

- Kan det ha varit en märklig barrväxt gissar kanske någon?
- Någon spännande perenn??
- Ett exotiskt träd kanske???

Nä! Ingetdera! Det allra första vi petade ner i den arboarktiska myllan var ett torvblock.

Huh? Vaddå gräva ner torvblock, undrar ni??

Men det här var inget vanligt torvblock, utan en postorderinköpt jordklump, späckad med svampmycel. Närmare bestämt mycel till stolt fjällskivling, även känd som skogens drottning – det vill säga den mest majestätiska av alla våra svenska matsvampar (karljohan får faktiskt ursäkta). Under några år i början av 2000-talet såldes sådana block från svampforskningsstationen Funginova.

Intill husknuten 2003

Eftersom vi nu avslöjat att svampen kom före både träden och blommorna på vår prioriteringslista, förstår ni säkert att vårt intresse för svampplockning närmast är att likna vid besatthet. Efter några snabba rekognosceringssturer i våra uppländska svampskogar måste man ju erkänna en viss oro över hur vi ska lyckas hålla denna besatthet någorlunda i schack ett år som detta.

Och fjällskivlingarna då, hur gick det? Jodå, i tre år kunde vi skörda dussintals fjällskivlingar inpå husknuten – det är ungefär så länge som ett block ger skörd. Första året fick vi nästan tårar i ögonen av lycka när svampen dök upp. Denna sentimentala reaktion inför stolt fjällskivling har bedövats kraftigt under åren, då vi upptäckt att hagar och skogsbackar i just denna del av Uppland ofta ståtar med tröttsamt många fjällskivlingar som kan plockas i princip direkt från bilen.

Försten ut på svampsafarin 2009 - fler lär följa efter

Blommig fredag: Svartkummin

Till följd av kylan och stressen under försäsongen blev det ingen frösådd av ettåringar i Örtagården detta år. Den bedårande jungfrun i det gröna, Nigella damascena, känner förstås alla till. Eftersom de giftiga fröna, inlagda i vinäger, påstås vara bra mot fräknar (eller hur?) är den normalt ett måste i samlingarna, men så blev det alltså inte i år.

Fröpåsen förblev oöppnad i år

Nu visade det sig att det inte gjorde så mycket. Den nära släktingen svartkummin, Nigella sativa, har nämligen, lite sensationellt, självsått sig i rikliga mängder i ett av örtlanden. Och ska sanningen fram så är denna blomma nästan ännu mer bedårande. Visserligen är de båda blommorna snarlika, men i de avseenden växterna skiljer sig är det vanligen till jungfruns nackdel, ändå är det hon som är mest känd av de båda – det är synd.

Självsådda svartkummin i Örtland 6

Det vilda svartkumminet, med sina enkla ljust, ljust, blåa skira kronblad är väl så vacker som den domesticerade jungfrun, som numera går att få i alla möjliga färgställningar och former. Dessutom är svartkummin betydligt mer användbart. Till exempel är det inte alls lika giftigt utan är tvärtom en av världens viktigaste kryddväxter, som till och med vi förstått att skörda och använda. Jämte gurkmeja och bockhornsklöver torde svartkummin vara den mest oumbärliga kryddan i alla äkta curryrecept. Jämfört med jungfrun har svartkummin också betydligt fler och mer trovärdiga användningsområden som medicinalväxt. Till exempel är ett tips för den som tappat luktsinnet att hetta upp och sniffa på de kamferdoftande spiskumminfröna.

Månne oskyldigt blå, men definitivt ingen jungfru

Sist men inte minst har ju svartkummin haft den goda smaken att på egen hand föröka sig i vårt arktiska klimat, trots att den faktiskt bara växer vild vid Medelhavet och i Orienten. Plötsligt blir JUNGFRUN i det gröna ett mycket mer begripligt namn på den veka och frigida släktingen.

Här är det svartkummin på gång till nästa år också, eller..?

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Lata dagar i trädgården?

En samvetsfråga så här i högsommartid: är det någon som känner igen sig i den markerade texten ovan? Den är klippt från julitipsen på Odla.nu, och vi förundras ännu en gång över den bild av trädgårdsliv som svenska medier förmedlar.

I ärlighetens namn ska man väl erkänna att Odla.nu inte på något sätt är värst. "Lata dagar i trädgården" brukar vara en återkommande rubrik i kvällspressens livsstilsbilagor framåt semestertider. Och visst kom det till och med en bok häromåret med titeln "Latmansträdgården"?

Att intressera sig för växter och trädgårdsarbete är naturligtvis inget måste - men om man ser sin tomt som en krigsskådeplats där njutningen endast infinner sig när allt är "klart" (detta märkliga ord i trädgårdssammanhang), dvs gräset tuktat och ogräsfienderna nedkämpade, kan man kanske fråga sig varför man överhuvudtaget har en trädgård. Plats för studsmattan kanske???

Njuter gör vi när vi arbetar i vår trädgård. Den ständigt pågående verksamheten där är vad som ger året karaktär och struktur. Det betyder inte att vi inte stannar upp och går en runda i makligt tempo på kvällen för att se både detaljer och helheter - men den njutningen blir desto större med vetskapen om hur givande - och avslappnande! - dagens arbetsinsats varit.

Vi har snart semester. Då ska vi njuta av rogivande långa arbetspass i vår trädgård.

En hyllning till örtagårdens verkliga proletariat

Den som kan sin svenska historia förstår att namnet rallarros knappast är uråldrigt. Att det ändå blivit så pass förhärskande hos gemene man kan inte enbart förklaras med den käcka alliterationen. Troligare är att det av praktiska skäl behövdes en rikslikare när folkbildningen kommit igång på allvar, ungefär samtidigt som järnvägsbyggandet. Få växter har nämligen lika många lokala och dialektala namn som denna, närmare 100 stycken finns nedtecknade.

En stor andel av namnen, särskilt i norr, har annars koppling till den vita växtsaften, som man i enlighet med signaturläran trodde kunde öka mjölkproduktionen hos både djur och människor. Och eftersom rallarrosen är vätskedrivande så stämmer det ju faktiskt. Den har även använts medicinskt på flera andra sätt.

Efter ett hektiskt liv, hack i häl på rallarna,
kan rallarrosen äntligen vila ut i Örtagården

Rallarrosen, Epilobium angustifolium, är alltså en ört och få andra sådana kan visa upp ett lika imponerande CV. Den rostade och malda roten har använts till kaffesurrogat och nödbrödsmjöl, de späda bladen har ätits som spenat och de unga vårskotten smakar precis som sparris – prova gärna, två minuter i lättsaltat vatten och lite smält smör är allt som behövs. Vidare smakar de torkade och jästa bladen nästan som riktigt kinesiskt te och växten har av det skälet tidigare odlats kommersiellt i stor skala i trakten av S:t Petersburg. Hela skogar höggs ner för att ge plats åt örten.

Även i Sverige har odling bedrivits men då i syfte att använda de ulliga fröhåren som bomullsersättning. Det gick dock inget vidare, varför försöken snart upphörde. Däremot går det fortfarande att hitta gamla allmogekuddar som är stoppade med rallarros-ull. Hur charmigt som helst! Det var heller inte ovanligt förr i tiden att nyttja de tvinnade fröhåren som ljusvekar.

Vissa rallarrosor, som denna vita variant, har numera genomgått
en klassresa och vill hellre bli kallade mjölkört. Klassförräderi?

Trots rallarrosens enastående meritförteckning undrar folk ibland varför vi odlar ogräs bland de ädla örterna i Örtagården! Skäms på er, dumma människor! Det var ju örter som denna som byggde det här landet!

En dag i bondböneskogen

Om man vore en pilfink - vilket en vingförsedd grannfamilj i Arboarkticum är - så kunde världen just nu se ut på det här sättet:

Bondböna (Vicia fabia) - växer knappast till himlen,
men är majestätisk ändå.

Familjen pilfink, busksnårens trogna och trevliga småfåglar, bor vanligtvis i den stora pimpinellrosen intill köksträdgården, men så här under sommarsäsongen tillbringar de även mycket tid kring bönstörar och i bondböneskogen, som de tydligen utnämnt till sin privata lekplats. Vi tror att de ägnar sig åt rollspel: just nu är det Jack och bönstjälken de försöker illustrera. De tycks i alla fall ha vansinnigt roligt och det är inte utan att man blir lite avundsjuk på deras tillvaro ibland.

Själva får vi nöja oss med att skörda bondbönorna, vilket av bilden att döma bör ske ganska snart. I år odlar två sorter, den vanliga 'Express' och så 'Red Epicure', en sort som påstås ha röda bönor i de gröna baljorna. Vi får se vad vi gör av skörden av den här uråldriga delikatessen från Mellanöstern den här gången. Någon bondbönsvälling blir det i alla fall inte - bara tanken på något dylikt är vedervärdig! Men i en gräddig pastasås med färsk lök och svamp och rikligt med parmesan och svartpeppar ovanpå är de vackra grönsakerna förstås oslagbart delikata. Årets sista små majrovor kan man gott också slänga i. Som vi brukar säga: vad blir inte delikat tillsammans med svamp, parmesan och svartpeppar?

(Återstår nu bara att se om vi gör slag i saken eller om bönorna som vanligt hamnar i frysen.)

Paddock gör sig fin

För den som studerat vår hemsida och läst på om trädgårdens olika delar är begreppet Mormors grav ingen nyhet. Det är den ellipsformade planteringen, mitt på den forna gräsmatta, som lite missvisande går under namnet Pelousen. Mitt i Mormors grav har någon (förmodligen Dennis) planterat det ekollon som idag har utvecklats till vår största ek, och som lystrar till namnet Paddock (efter den kände schlagertextförfattaren).

Eken Paddock i Mormors grav har gjort sig sommarfin

Så här lagom till semestern har Paddock gjort sig extra fin. Alldeles på egen hand har han anlagt en dekorativ krans av grekisk vädd. Dessutom har han, årstiden till ära, lagt sig till med ansenlig samling galläpplen, som han stolt visar upp. Paddock är naturligtvis medveten om att detta även renderar honom en hedersplats på Örtlistan. Redan de gamla grekerna kunde ju konsten att färga skinn med ekens galler. Senare civilisationer har förstått att utvinna läkemedel ur dem och i vissa kulturer är det inte ovanligt att barn äter gallsteklarnas färggranna barnkamrar som godis. Yammi?

Eken Paddock och hans tappra galler