Månadsbild 6, 2011

Och vi som tyckte vi valde en bra fotovinkel för årets månadsbilder... Så där va?

Nu när prick halva året har gått inser vi hur lite man minns i januari av hur

trädgården buskar till sig. Nu ser man ju knappt ens huset längre. Än mindre alla

våra storstilade projekt. Enda undantaget är det nya stenpartiet som fortsätter att

växa fram på Vallen, på bildens högra sida.

Snart är det dags att fylla på jord och sand där.

Staketstart i raketfart

Då är sommarens första stora byggprojekt igång. Vår gamla gärdsgård, till största delen nedmonterad och inhandlad för en spottstyver på en bondgård i Sörmland, får nu sägas ha gjort sitt efter nio år i norduppländsk lera. Vi har helt enkelt tröttnat på att staga upp det gamla skrället som ruttnar nedtill hur väl vi än tjärar det. Riktigt all är dock inte sagan ännu. En stor del av störarna och slanorna kommer nämligen att reinkarneras till byggmateriel åt vårt nya zornstaket, som nu är påbörjats.

Eftersom vi redan tidigare har försökt förklara hur ett sådant staket ser ut väljer vi i stället att visa en bild den här gången. Just denna faluröda hybrid mellan staket och gärdsgård är ingen mindre än den som kringärdar självaste Zorngården i Mora.

Zornsstaketet runt Zorngården i Mora

Att projektet kom att bli av just i år är en slump, men en osedvanligt lyckad sådan. Eftersom åkern utanför gärdsgården ligger i träda i år, av skäl som vi redan berört, passar vi samtidigt på att flytta fram våra positioner. Innan gärdsgården uppfördes har nämligen bonden på arrendet år efter år genat i hörnen så att åtskilliga meter av vår tomt försvunnit. Denna mark återtar vi nu - och gissa om det behövs. Kampen om kvadratmetrarna i Arboarkticum slåss både vi och våra allt för många växter om. 

Arboarkticum växer med många sköna rättmätiga meter

Premiärblommare

Varför i allsin dar visar vi en bild på något så gement som rosenhallon? Jo, det är en nyttig påminnelse om hur lång tid det tar att etablera även de mest invasiva lignoserna i vår styva lerjord. Vårt enda lilla rosenhallon planterade vi redan för fem år sedan, men i den värsta leran vi äger. Därför är det först idag, midsommardagen 2011, som vi får uppleva dess första blomning. Från och med nu tror vi dock att det blir mer av den varan. Till och med mycket mer.

Rosenhallon premiärblommar på tomtens lerigaste plats

En annan lite ädlare ros premiärblommar också just nu. Det är den bulgariska oljerosen, Rosa damascena 'Trigintepetala' som också den bott på sin plats i många år utan att mäkta med att blomma. I oljerosens fall handlar det inte så mycket om styv lera utan att den är samplanterad med vår manchuriska valnöt Valfrid, som effektivt skuggat den stackars rosen. Först i år har Valfrid blivit så pass uppstammad att tillräckligt med solljus nått fram under grenverket och möjliggjort rosblomningen.

Bulgarisk oljeros, fram till nu i skuggan av Valfrid

För en dryg månad sedan berättade vi om att en gullgentiana i Örtagården var på väg att blomma för första gången i Arboakticums historia. På midsommarafton var hon ännu så här maffig:

Arboarktisk gullgentiana i midsommartid

Likväl är den mest efterlängtade premiärblomningen av alla just nu en annan. Redan i december 2009 berättade vi om vårt silverkungsljus, Verbascum bombyciferum, som aldrig ville blomma. Idag, hela nio år efter utplanteringen, ser det ut så här. Inte undra på att vi är nöjda med årets midsommarhelg:

Äntligen, efter snart ett decennium! Och det var i grevens tid, för nästa helg
börjar vi riva vedboden intill vilken silverkungsljuset är planterat.



Arboarkticer i österled – igen

För snart två år sedan genomförde arboarkticerna en sällsynt lyckad trädgårdsexkursion till det stolta Helsingfors. Vi vet att vår text om detta gladde många Finlandsvänner och flera av dem har vi fortfarande kvar som läsare har vi noterat. KUL!

Nu är det dags för våra finska fränder att sträcka på sig igen, ety vi har genomfört en ny forskningsexpedition till vårt östra broderland – denna gång till den europeiska kulturhuvudstaden Åbo – men med samma succéartade resultat som för Helsingforsresan. Eftersom vi hade tre hela dagar till vårt förfogande hann vi med en hel del sevärt i och kring den gamla biskops- och universitetsstaden. Det gör att vi här får begränsa oss till att berätta om resans tre top spots.

Åbo domkyrka, där bland annat Karin Månsdotter ligger begravd

Intill Finlands största ekskog på ön Runsala, ett kort stycke utanför staden, ligger den botaniska trädgården. Den är visserligen inte lika stor som sin namne i Helsingfors, men väl så sevärd. Utöver de sedvanliga exoterna finns här också flera arter som man är ensamma om i Norden. Trädgården känns också betydligt mer lekfull än man är van vid i dessa sammanhang och har i stor utsträckning även karaktären av försöksstation och mycket inspirerande experimentverkstad.

Vy i Botaniska trädgården i Åbo

En av orsakerna till trädgårdens särart torde vara den före detta överträdgårdsmästaren Arvo Kasvis förtjänst. Arvo, som är otroligt kunnig och en verklig rikskändis i Finland, är allt igenom okonventionell och full av infall. Närmast kan han beskrivas som något så intressant som en korsning mellan Maj-Lis Pettersson och Peter Wahlbeck. Att få förmånen att guidas i trädgården av just Arvo gjorde inte besöket mindre oförglömligt. Tyvärr kom Arvo på mitt under guidningen att han ju skulle sända radio från växthuset, varför guidningen blev kortare än vi hade önskat.

Arvo Kasvi svarar på lyssnarnas trädgårdsfrågor

Utanför Åbos grannstad Nådendal ligger de finska presidenternas sommarbostad Gullranda. Vare sig Harpsund eller öländska Solliden har riktigt fått oss att tända till, men det här var något annat. Och ändå är det inte nedlusat av växter som i sig är intressanta. Gullrandas förtjänst ligger i stället i de storslagna vyerna i kombination med utsökt finsk design. Som ett mellanting mellan Versailles och Millesgården. Sätt ungarna i Mumindalen och åk själva på en guidning i Gullranda. Ni kommer inte att bli besvikna.

Gullranda - ett finländskt Versailles

Maffig allé av pelarpopplar

Vår tredje top spot är svårare att besöka. Det tillhör ovanligheterna att den finska finansmannen Nalle Wahlroos öppnar sitt lantställe Åminne herrgård, fem mil från Åbo, för besökare. Tack vare unika kontakter fick vi nu den sällsynta möjligheten.

Åminne herrgård

Runt den vackra herrgården, ursprungligen uppförd åt den finska nationalhjälten Gustaf Mauritz Armfelt, har Wahlroos plöjt ner en stor påse pengar av sin förvisso ansenliga förmögenhet för att återställa den engelska trädgården i ursprungligt skick. Det är bara att slå fast att han lyckats.

Ett av flera vackra hus i den engelska parken

Ingenstans har vi någonsin sett ett bättre exempel på den gustavianska parkestetiken. Hagaparken, som vi tidigare vurmat för, kan slänga sig i väggen. Synd att inte alla kan åka hit för ett studiebesök och själva kan få uppleva det med egna ögon.

Men det här ekotemplet blev nästan vår favorit

Helvetesmaskinen

Så har då det arboarktiska hushållet fått tillökning igen. Ännu en bensinhungrig tank att mätta. Möt Jörgen!

En av arboarkticernas chefer sa att vi skulle ha honom och att det kostade 300 kronor så då vågade vi inte säga nej. Jörgen lär vara en så kallad jordfräs, men exakt vad har man en sådan till? Seriöst alltså. Är inte det en så där helvetesmaskin som bara dödar daggmask och gör otäcka ogräsrötter till tusentals nya ogräsrötter. Är det någon som har någon erfarenhet av slika tingestar? Kan man ha någon glädje av dem också eller dricker de bara bensin och ställer till djävulskap?

Jörgen jordfräs - men... vad har man en så till egentligen???

Gissa bladet!

Ibland blir det rätt - fast man kanske egentligen tänkte fel.

Det var nog inte meningen att det skulle bli fullt så här trångt i rabatten. Men inte hade vi med planering kunnat fixa till den här kombinationen av färg och form så snyggt!

Känner ni igen alla sorter som syns på bilden? Vem vet, kanske det rentav kan bli ett litet pris till den som lyckas väl med artbestämningarna?

Man kan behöva klicka på bilden för att se alla sorter!

En hälsning till Peter Gaunitz

Tidigare i våras ondgjorde sig en av våra skånska läsare, tillika landskapsdesigner på Alnarp, över att våren föreföll vara mycket längre gången i Norduppland än i Lund. Det stämmer visserligen att vi har onödigt tidiga vårar här (med ständiga bakslag som följd), men denna gång handlade det om ett missförstånd. Den blommande hybridkryddbuske vi visade upp vid tillfället hade naturligtvis inte övervintrat i vår 30-gradiga minuskyla utomhus. Det är inte förrän nu sådana hybridkryddbuskar blommar hos oss.

(Sino)calycanthus 'Venus' - ännu en hybridkryddbuske som blommar

Hoppas det känns tryggare nu Peter! ;-)

X-sti flygare/nassenaldag

Då var årets lägsta ledighet utanför sommarsemestern till ända. Sex långa dagar och ett strålande (om än väl torrt) väder skulle borga för ett verkligt nappatag med vår eftersatta trädgård. Så blev det nu inte riktigt. Redan på onsdagskvällen, bara en timme in på ledigheten, lyckades en av arboarkticerna med konststycket att sabba en hornhinna på en elak kvist. Pang! Där gick tre dagar åt helsike med brännande smärta, blindhet och besök på S:t Eriks ögonakut i Stockholm som följd. Trevlig helg!

Nåja, lite hann vi få uträttat i alla fall - utöver ett fasligt ogräsrensande och sedvanligt vattnande:

Äntligen fick vi lite fason på Lunden igen
efter Barbros grisliga attack i höstas

Köksträdgården är äntligen färdigbrukad för våren.
Pallkragarna blir allt fler, gräsmattan allt mindre.

De plågsamma växtförsöken på norra Europas sämsta växtplats - Vallen - är över.
Nu anläggs här i stället ett nytt stenparti för växter som verkligen vill ha det magert.

Snart försvinner gärdsgården. Virket till vårt nya Zorn-staket har införskaffats.
Den gamla vedboden är också snart ett minne blott. I vecka 29 kommer den nya.

Månadsbild 5, 2011

Så har det gått en månad igen och sällan är två månadsbilder så olika som april
och maj. Att tänka på till kommande år är att ta månadsbilder i mitten på månader
i stället. Nu hann ju nästan alla vackra träd blomma över. Just nu sjunger bara
syrénerna på sista versen, och de går inte att se från den här allt lummigare vyn.

Vårt nya vårdträd

Som vi berättade härom sistens har vår mannaask Manfred, mitt på Gårdsplanen, dabbat sig rejält och därmed i realiteten försuttit sina chanser att en dag få bli Arboarkticums vårdträd. I fjol vid denna tid beskrev vi lyriskt hur Manfred blommade generöst. Kanske tog han i lite för mycket ty efter den här vintern har han helt bytt skepnad. Det enda som lever på stammen är tre små skott som skjutit ut under den nivå upp till vilken snön har skyddat.

Manfreds framtid ter sig en smula oviss

Det här var inte vad vi väntade oss av ett zon 3-träd som vi dessutom gullat med ganska rejält och till och med pyntat med julgransbelysning under årets mörkaste månader. Skäms, Manfred! Nu förpassar vi dig från hedersplatsen till en skamvrå på Åsen. Nu kan du på sin höjd få bli Arboarkticums solur.

Minsann. Klockan är nästan tre.

Men vi behövde inte vänta länge innan Manfreds efterträdare var utsedd och inhandlad. I svinottan på lördagsmorgonen gick planbytardagen för Trädgårdsamatörernas mellansvenska kretsar av stapeln. Denna gång i samband med en kufisk veteranmarknad i Malmköping. Möjligen var detta ett misstag. Ytterligt få plantförsäljare och ännu färre handlande trädgårdsamatörer hade orkat masa sig upp till säljstarten klockan 07:45, vilket gjorde att tvenne äckligt morgonpigga arboarkticer fick husera tämligen ostört bland de få stånden.

Trots magert utbud var flera av våra favorithandlare på plats: Eva från Odlarglädjen; Björn från Linudden och Jonas från Stolpens trädgård. Naturligtvis dammsög vi deras utbud tämligen omsorgsfullt. Men vi fick också stifta bekantskap med en för oss ny kontakt – makarna Ruff från småländska Djursdala. Och där i deras stånd bland en uppsjö rhododendron och solfjäderstallar stod hon och strålade – vårt nya vårdträd – den japanska skruvlärken Diana!

Larix kaempferi 'Diana'

Att vi inte kommit på det tidigare. Det är ju så självklart att vi nästan skäms. Naturligtvis är det ett träd av detta slag och med så outgrundligt vackra kottar som ska pryda Gårdsplanen framgent.

'Dina gröna kottar lovar mer - än dina granna grenar ger...'

Ja, inte bara vi blev störtförälskade. Så fort Diana kom på plats sträckte den närmsta grannen, den hittills namnlösa och småväxta jättetujan, på sig flera centimeter och viskade med hes stämma: Jag har väl sagt att jag heter Dragos?

Rhododendrondagen

Det finns faktiskt växtsläkten som arboarkticer icke samlar på. Vi vet att ni som läser här ibland förmodligen ställer sig tvivlande, men så är det. Vi kommer på minst två: rosor och rhododendron.

Att inte samla betyder naturligtvis inte att vi inte alls äger några rosor eller rhododendron. Rosor har vi en hel drös av numer. Det är mer någon form av bristande engagemang och målmedvetenhet det handlar om. I fallet Rhododendron kan vi väl också skylla en liten smula på att rönnbären är en smula sura: försöka samla rhododendron på den kalkiga upplandsslätten är förmodligen en rätt korkad idé.

Dock har vi faktiskt två stycken små rhoddiskämpar. Och idag blomstrar den ena av dem för allra första gången! Det ni, det är väl en bemärkelsedag så god som mors dag???

Rhododendron 'Morgenrot' - en någorlunda
kalktolerant så kallad Incaro-rhododendron

Ännu en vår i sikte

Nu går tulpantiden mot sitt skälvande upplösningskapitel, och man vet inte riktigt om slutet är lyckligt eller olyckligt.

Tulipa ssp. '?'

Javisst, nu väntar den ljuva sommartid! Men att våren så obönhörligt är över är alltid kluvet - det går för fort.

Som alltid finns bot för melankolin! Ikväll gör vi i ordning lökbeställningen till Botanicus, för att i höst kunna se framtiden an, trots de nordanvindar och mörker som väntar runt kröken. För en växtälskare finns alltid en kommande säsong att längta till!

En epok går mot sitt slut

För flera ägare sedan, på den tiden då det ännu inte fanns någon trädgård att tala om i Arboarkticum, bodde här en trädgårdsmästardotter. Kvar från hennes tid finns dock inte mycket botaniskt att se, men vad vi förstår är det hon som planterat vår stora pil, vårtbjörken vi tappar sav ifrån, gråpäronträdet Bosse, krikonträdet Ina och den stora pimpinellrosen. Dessutom antar vi att det var hon som ställvis planterade hiskeligt taggiga vresrosbuskage, vilka en av våra första åtgärder som nyblivna husägare för snart tio år sedan var att skyndsamt eliminera.

Nej, någon riktigt passionerad trädgårdsmänniska tycks inte trädgårdsmästardottern ha varit (men det är väl så där med skomakarens barn o.s.v.). Att hon hyste en uttalad erkänsla för platsen kan man dock inte ta miste på, även om den skiljer sig en smula från vår egen. Kvar från hennes hand finns författat en litet sirligt kompendium betitlat ”Torpet under vildaplarna” – ett begrepp som vi inte riktigt köper.

Redan vid epitetet torp studsar vi till. Oavsett om det som avses är de äldre betydelserna underordnat eller ensligt beläget boställe eller den mer nutida definitionen ”litet lantligt hus” tycker vi att vår stolta parstuga förtjänar ett mer hedervärt omdöme. Den andra delen av titeln blir också alltmer verklighetsfrämmande. Redan när vi kom hit 2001 var två av de tre höga vildaplar som stått på Gårdsplanen borta och den enda kvarvarande blir allt mindre trädlik för varje år som går. Efter helgens frisering återstår snart bara en fyra meter hög stubbe med skatparet Kevin och Jeanettes misslyckade boprojekt på toppen.

De återstående resterna av den sista vildapeln.
Ursprungligen var den högre än den nio meter höga flaggstången.

Den absolut enda anledningen till att trädresterna över huvud taget får stå kvar är dess funktion som gårdsplanens fågelmatningsstation. Riktigt vilket träd som kommer att få axla den sysslan när vildapeln snart pensioneras helt, är inte riktigt klart i nuläget. De närmsta grannarna, olika valnötsträd, bokar och en jättetuja, växer för långsamt och är fortfarande alldeles för små för att komma i fråga och den tänkta efterträdaren mannaasken Manfred har högst oväntat frusit tillbaka nästan helt i vinter och kommer inom kort att flyttas till en mindre framträdande plats.

Arboarktiskt fågelfokus! Både skatbo och fågelmatning

Tänk att vi som har så många träd och så ont om plats fortfarande har utrymme för att skaffa ett vårdträd till tomtens mest hedervärda läge, mitt på Gårdsplanen! Det är inte utan att det känns lite lyxigt! Men vad ska vi välja för träd? Hm…

Buga för Gisela

Nu går det ett andäktigt sus över Arboarkticum. Det är nästan så att man tvingas byta till aftonklädsel och trippa försiktigt på tå fram till rabatterna - helst även tala med viskande röst, och för allt i världen använda sig av ett vårdat språk.

Vad är nu detta? Vad har framtvingat detta från arboarkticernas sedvanliga framfusiga beteende så väsenskilda kroppspråk?

Jo ni förstår: orkideerna håller på att slå ut.

Idag hovniger vi för Gisela, den tidigaste av våra fyra olika Cypripedium-sorter. Vi var allt en smula skärrade över Gisela, som bosatte sig i Arboarkticum så sent som i höstas, och fick uppleva ett stålbad till första vinter, med obeskrivliga vintertemperaturer. Detta har hon dock tagit med en klackspark och en nonchalant huvudknyck.

 - Bah!

Cypripedium parviflorum x macranthos
vänder ryggen till

Hennes strålglans är så bedövande att kameran bländas, suckar och faktiskt slocknar helt efter två fotografier och tvingas uppsöka serviceinrättningen. Så kan det gå, när skönheterna i trädgården är alltför krävande.

Två päron, kottar och ett monster

Fortfarande finns det trädgårdsmänniskor som rynkar på näsan åt barrväxter. Tänk om! Annars får ni får skylla er själva när ni går misste om upplevevelser som den här:

Galen färgprakt i Övre pinetet

Det här är ingen raritet utan en vanlig, billig blå kaskadgran, Abies procera 'Glauca', en lågväxt och superhärdig sort som vi av misstag köpt på oss två stycken av. Just nu ser den ena av dem ut så här. Håll med om att det funkar ganska bra.

Något annat som funkat lika bra är det chicka nashipäronet Sandy, som drog till sig en viss uppmärksamhet från er läsare i höstas. Då visste vi ännu inte om hon skulle utstå den arboarktiska vintern. Vi hade inte behövt oroa oss. Hon inte bara lever och frodas. Hon till och med blommar till vår och humlornas stora förtjusning.

Här vankas det sandpäron - och vi som inte ens hunnit få bort hönsnätet

För rättvisans skull måste vi väl visa ytterligare en bild på vårt vårt andra premiärövervintrade päron - silverpäronet Per Silver. Att också han blommar redan första säsongen är vi kanske inte lika överaskade över (men shhh... säg inget till Per, sånt där kan vara känsligt. Man får inte visa att man favoriserar vissa träd för mycket).

Åh, så fint du blommar Per! Ojojoj! Jätteduktigt!!

Och så avslutar vi dagens spaning med att återigen visa en bild på något vi inte har en aning om vad det är. I veckan har den här läckra men groteskt stora tistelliknande tingesten  tittat upp mitt i ett tätt buskage vit färgkulla och strandpilört i Örtland 6. Ingenting i våra listor eller kartor passar in på den beskrivningen. Gissningsvis är därför detta något vi planterat för flera år sedan och sedan avfärdat som dött eller odugligt då den inte visat sig igen förrän nu. Någon som har ett bra förslag på vad det kan vara???

Okänt örtlandsmonster, redan 20 cm i strumplästen

Revansch!

Märkligt.

Årets pionlopp har just avgjorts. Och uppenbarligen har dillpionerna legat i intensiv hårdträning de senaste två vårsäsongerna, och vinner en överlägsen seger över bergpionen - som tidigare år tagit hem ALLA segrar i denna gren!

- Jag har laddat med Jolt-Cola och stereoider

Paeonia tenuifolia litophila, en enkel (på flera sätt) dillpion, slog häpnadsväckande ut redan förra söndagen, men var vid fototillfället en smula ödmjuk inför det sällsynta regnet, och höll klädsamt kronbladen blygt infällda.

Enligt alla förståsigpåare blir det i år den dubbla dillpionen, Paeonia tenuifolia 'Rubra Plena', som snor åt sig silverplatsen.

- Ett rikligt vätskeintag är A och O för en sprintlöpare

Bergpionen däremot tycks helt ha sjanserat - förmodligen har tidigare års ära och berömmelse stigit henne åt huvudet, och hon ligger veckovis efter i loppet, med små, hårt tillknutna knoppar där det rosa innanmätet ännu inte ens skymtar. Vilken nesa för denna latmaja!

Och vem sa att trädgårdsarbete inte är spännande? Borde man kanske tipsa Ladbrokes om denna nervkittlande idrottsgren (som dessutom är ett utmärkt alternativ till schlagereländet)?

Arboarktisk kurirpost

Hej Eric!

Spörsmål 1:

I anslutning till veckändan 5-7 augusti kommer vi att bo tre hotellätter i Lund för diverse trädgårdsevent. Om möjligt, och ifall du tycker det är en bra idé, skulle vi gärna besöka Borealis i samband med detta. Hör av dig när du vet om det passar. Annars dyker vi upp någon annan gång.

Spörsmål 2:

Vi hade lite otur med vår beställning från dig i år, ety mycket var slut eller utgånget av ditt annars utsökta växtmaterial. Av detta skäl har vi en slant över på vårt växthandlarkonto. Eftersom vi misstänker att du i dina samlingar har annat spännande än vad som framkom i vårlistan ger vi dig denna utmaning: Plocka ihop en överraskningskorg träd och buskar till ett värde av högst 1.500 kronor. Välj om möjligt sådant som har skuggan av en chans att klara sig i skyddade lägen i vårt (urkiga klimat i Norduppland), men otestade grejer är lika välkomna. Helst vill vi ju som alla tokiga samlare få tillgång till sådant vi inte redan har. Om du har massor av ork och tvekar om vi kanske redan har något (möjligen redan inköpt från dig) är du hjärtligt välkommen att ta en titt i vår alfabetiska Lignoslista på hemsidan http://www.arboarkticum.se/. Korgen kommer sedan att hämtas upp och betalas cash av en maskerad kurir vi skickar till STA:s växtmarknad i Alnarp på söndag. Håll utkik efter en stum figur med en liten grinande demon på rockuppslaget.

Vänliga hälsningar Arboarkticerna, Poste restante Tierp.

***
 
Hej!
Om helgen 5-7 augusti vill jag inte lova något, men har noterat i min almanacka!

Här kommer en snabb lagerlista. Om inget annat anges är alla växter i "postorderstorlek"!
Pinus aristata, 5 st á 69 kr

Pinus tabuliformis, 5 st á 69 kr

Picea brachytylla, 5 st á 69 kr

Picea jezoensis, 5 st á 69 kr

Picea purpurea, 5 st á 69 kr

Pinus jeffrey, 5 st á 69 kr

Picea koyamai, 5 st á 69 kr

Sibiraea angustata, 15 st á 29 kr

Clematis akebioides EW09085,Kina, Sichuan, Gonggashan, 3500 m, 15 st á 29 kr

Lonicera sp. EW09027, Kina, Sichuan, Kangding, 3700 m, 15 st á 29 kr

Carpinus fargesiana, 4 st á 49 kr

Sorbus alnifolia, 100 cm, 1 st, á 109 kr
Eucommia ulmoides, 40-50 cm, 1 st á 69 kr

Euonymus aff sieboldii, Japan, Chino: Minodo-guchi 1500 m, 5 st á 49 kr

Betula sp. EW09041, Kina, Sichuan, Kangding, 3700 m, 10 st á 49 kr

Acer sp. Japan, Okura, Tanzawa-Oyama, 1 st, 69 kr
Daphne giraldii 1 st á 59 kr
Rosa wichuraiana (tidigare såld som Rosa sp.) Japan: Chino, Minodo-guchi 1500 m, 5 st á 59 kr

Magnolia officinalis var biloba, 40 cm, 2 st á 199 kr
Magnolia 'Randy' 70 cm, 2 st á 199

Magnolia cylindrica 30 cm, 2 st á 199 kr

Respondera gärna på listan till på söndag, så jag hinner ställa ihop!

Hälsningar
/Eric

***
Excellent choice! Vi tar en av varje det bli 1.480 pix!

Vänliga hälsningar
/Arboarkticerna

Borealis Plants i ordets rätta bemärkelse

Tänk att det finns läkemagnolior - Magnolia officinalis! Det visste vi inte.

En ny trädfavorit i arboretet - körsbärsoxel - oxel med alblad (Sorbus alnifolia)

***

Wow!!!

Enastående grejer!
Hade vi vetat om att det finns något som heter Magnolia officinalis hade vi beställt en sådan för länge sedan. Kommer att sitta som en smäck i Örtagården.

Och Sorbus alnifolian är verkligen magnifik!

Återigen tusen tack, återstår bara att dricksa kuriren med lite frösådder från Madeira.

Vänliga hälsningar
/Arboarkticerna

Nytt örtlandsnedslag

Vi vet. Det har varit mycket träd på sistone. Dags att vända blicken mot några andra planteringar. Varför inte kolla av hur långt våren är kommen i Örtagården? I fjol plågade vi er läsare med ideliga besök i Örtland 5 - vårt kanske märkligaste örtland. Den här gången tänkte vi göra ett nedslag i örtland fyra - vårt längsta och mest innehållsrika örtland. Kanske blir det en följetong i år också. Den som lever får se.

Våradonisen, som vi skrivit om tidigare, har spridit sig riktigt duktigt. I år är det fler blommor än någonsin:

Det heter våradonis om vi får välja. Inte arontorpsros.

Blåbärstry, Lonicera caerulea kamtschatica, är en en lågväxt lignos som sällan ges någon större uppmärksamhet. Synd tycker vi, inte minst då den på våren har helt underbara stora silverfärgade knoppar som spricker ut i läckert ådriga och finludna blad. Att man sedan kan äta bären på hösten är bara bonus. Bären används också mot diverse medicinska åkommor av sibiriska natufolk. Helt klart en växt värdig sin plats i Örtagården.

En ofta lite försummad medicinal- och prydnadsväxt.

Det berömda gullgentianan, Gentiana lutea, är en nästan mytisk växt bland örtvänner och har givetvis en given plats i varje örtagård med självaktning. Våra frösådda exemplar har tagit många år för att växa till sig, men nu äntligen tycker vi att de är värda att visa upp. Hyfsat bra jobbat för att bara vara i början av maj tycker vi. 

Okej, nu börjar storleken duga. Vad sägs om att blomma lite i år också??

För den som undrar varför gullgentianan anses så oumbärlig i örtagården är förklaringen (utöver dess stora estetiska värde) att det är en av de bittraste växter som hittills är upptäckta. Och det som är bittert är ju bra för magen! Eller hur?? Nja.. det finns de arboarkticer som skulle föredra mjölkchoklad.

Pepparrot däremot är gott och behöver väl ingen närmare presentation. I Örtland 4 får den bo i ett meterdjupt cementrör för att inte slita sig och invadera hela trakten. Men vad har hänt med bladen i år? De här taggiga gröna pinnarna har vi aldrig noterat förut. Någon som vet vad som hänt?

Någon mer som tycker pepparroten ser konstig ut i år?



En ny vår

Den tillfälliga värmeperioden med försommartemperaturer är över för den här gången. Nu är det återigen bistra nordanvindar och nattfrost som gäller. Men om man tar på sig en extra tröja och en basker kan man ändå gå runt på upptäcksfärd i trädgården. Det har vi gjort.

I höstas röstade ni läsare fram ullvidet Ullrik, Salix lanata, till segrare i säsongens Knopptoppstävling. Nu blottar Ullrik, utan allt för mycket skam, vad som dolde sig i dessa knoppar:

Ullrik - som gud skapade honom

Vår sympatiska bohuslind, Tilia platyphyllos, har vi också skrivit om förut i en ofta framgooglad text. Men med ett bladutspring som det här tål man att visas flera gånger. Nästan erotisk skönhet, eller hur?

Sveriges näst ovanligaste träd är ovanligt sevärt så här års

Vår finska rödbjörk Petula, Betula pubescens rubra, vill dock gärna anta utmaningen om läckrast just nu. Det här är ett träd som vi har haft en smula problem med att få att trivas i vår torra jord, och som därför har fått flytta flera gånger.  Nu verkar hon dock ha hittat hem och prålar i mängder av rödbrättade blad:

Rödbjörken Petula bekänner färg

Vår fortfarande unga pappersbjörk Rhamses II, Betula papyrifera, har fortfarande inte fått sin karaktäristiska flagande vita stam. Men visst funkar väl den här stammen också? Särskilt när han slapp ifrån snöret till stödpinnen. Den lilla midjan som uppkommit försvinner snabbt på björkar.

Rhamses II, denna säsong med getingmidja

Granne med Rhamses, uppe på Åsen, bor de flesta av våra rönnar. Alla utom denna, Sorbus sargentiana, är redan utslagna. Varför detta träds svenska namn är kastanjerönn förstår ni säkert.

Kastanjerönnens knopp, lika stor, klibbig och kulört som hos en hästkastanj

Och när vi ändå är inne på kastanjer måste vi faktiskt också visa en bild på en av våra hydridkastanjer som drivit upp av material insamlat på Norra Latins skolgård i Stockholm och som vi redan skrivit om vid upprepade tillfällen. Sinsemellan är alla kastanjer som fortfarande lever i kullen tämligen olika. Men frågan är om inte den här lilla sirliga rödlätta fröknen är allra smakfullast av dem? Eftersom hon fortfarande bor på vår kompost har hon ännu inte fått något eget namn. Kanske dags att fixa det?

Läcker hybridkastanj, lillasyster till Angie, som vi visat bild på tidigare