Den botaniska smältdegeln

En helt vanlig dag i Funchal

Någon har räknat ut att Madeira med sin bördiga vulkanmylla och en perfekt mix av sol och regn året runt, är den plats på jorden där flest antal växtarter går att odla med framgång. Det må vara hur det vill med den saken, men visst tycks all världens tropiska växter trivas utmärkt i och runt huvudorten Funchal, växter som vi ofta känner igen hemifrån som krukväxter. I det svalare klimatet högre upp i de branta bergen hittar man i stället åtskilliga växter som man också finner i vår egen natur och trädgård.

De jättelika ätliga frukterna på en vanlig monstera

Vad som är helt säkert är i alla fall att öns läge, i egenskap av viktig utpost mellan den nya och den gamla världen, lett till att upptäcktsresande medfört exoter hit av en sällan skådad mångfald. Växter som normalt hittas i tempererade medelhavsklimat i Nordamerika, Sydafrika och Australien trivs till och med lite för bra och blir ofta invasiva ogräs. Douglastallar, mimosor och olika eucalyptussorter är bara några exempel.

Eucalyptus och mimosa förfular landskapet ;-D

Så länge man håller sig till sådana växter kan man med gott samvete samla frö och gräva upp hur många plantor man vill på ön, vars liberala allemansrätt med råge överträffar den svenska. Faktisk är det så att dessa handlingar rent av uppmuntras av myndigheterna som försöker bekämpa de införda hoten mot de skyddade endemiska arterna på ön. Har man ingen egen spade står lokalbefolkningen ofta utmed de så kallade levadorna (öns sinnrika bevattningskanaler) och säljer växter som de krukat i avklippta PET-flaskor.

Typisk levadabild

Engelska turister beundrar blommande ogräs - i detta fall acacia

Mer ogräs - australisk trädormbunke...

...men eftersom den är så här dekorativ i närbild...

...så kunde vi inte låta bli att köpa med oss ett eget ex hem.

Arboarkticum-vår

Otroligt men sant.

Igår var de inte där. Men idag:

Hur kom de hit? Flygande från Södern, med stararna?

Dessutom väcktes vi morse av att stararna anlänt - en något tvivelaktig vårglädje, eftersom de bor i väggen under vårt sovrumsfönster och rumsterar om så att ostörd nattsömn blir ett minne blott tills ungarna är kläckta, matade, uppfostrade och utflugna. Och ovanpå närmsta telefonstolpe satt hackspetten Pekka och trummade glatt på stålskoningen så att det ekade över nejden och husgaveln där telefonlinan går in (japp, densamma som där stararna bor, vid sovrummet) vibrerade. Men vem har väl egentligen tid att sova när våren plötsligt anländer, och fröpåsarna ligger i decimeterhöga drivor och väntar på sådd?

Synd bara att det fortfarande ligger drivor även på gräsmattan. Snödrivor. Halvmeterhöga där det är som värst. Det lägger en smula sordin på vårysterheten, så vi unnade oss ännu en sovmorgon, när stararna stuckit iväg till närmsta köpcenter för att fylla skafferiet...

Madeiravår

Vi är tillbaka. Tack för alla trevliga lyckönskningar inför vår utlandsresa, men vi måste likväl medge att vi är en smula besvikna på er, kära läsare. Ett av syftena med resan var ju att ni skulle fixa vår här hemma tills vi kom tillbaka igen. Det har ni lyckats så där med... Nåja, på Madeira var det i alla fall vår och de daggvåta grässlänterna prunkade i säsongstypiskt vitt och gult:

Madeira i början av mars

Tyvärr lyste hästhov och snödroppar med sin frånvaro, så i stället fick vi hålla till godo med:

gula vildlupiner...

...och handflatestora kallor en masse.

Och körsbärsträdet stod i blom!

Pausbild

Här:

Snöööööö

Där:

Inte snö!

Nu åker vi!

Månadsbild 2, 2011

Det var ju just det här vi varnade för. Månadsbild 2 är nästan

identisk med den föregående, bara sämre väder och ännu mer snö.

Intressantast är kaske därför att Arboarkticernas silverfärgade springare
Shimi lyckats nästla sig in i helfigur för första gången på en bloggbild.
Glöm inte att klicka på bilden!

Kanarieknorr

Om en vecka åker vi på vår årliga insamlingsresa till Madeira. Faktiskt har merparten av de fröer som vi hittade förra gången kommit upp och suktar nu begärligt efter mer av vårt begränsade inomhusutrymme. Bland dessa småplantor finns exempelvis en hel hoper kanariepalmer, Phoenix canariensis, som patrullerar fönsterbrädan i stram givakt.

De långa knivarnas natt

Alla kanariepalmer? Nej, faktisk är det en obstinat strulputte som vägrar falla in i den stela paraden och envist insisterar med att knorra. Naturligtvis är det denna missanpassade individ vi gillar bäst. Undrar vad det säger om oss? ;-)

Den knorrande kanariepalmens dag

Survival of the loony

Äntligen har vi fått ut de sista (?) frösådderna på stratifiering! Det är i senaste laget, eftersom tre veckors kyla är absoluta minimum för de mest lättgrodda perennerna, och de flesta behöver betydligt längre tid än så. Men i kvällspressen meddelas idag att amerikanska meteorologer hävdar att vintern på våra gudsförgätna breddgrader ska vara till i maj, så det ordnar sig kanske. Hurra (?).

Arboarkticer samlar som bekant på det mesta i växtväg, men för vissa arter ger det extra tillfredsställelse att få kryssa för en ny variant i listorna. Check! Done! Got ya! Catch them all!! I år fanns till exempel Paeonia intermedia, centralasiatisk pion, i sortimentet hos Konnässörsklubben – det vill säga Göteborgs botaniska trädgårds medlemsklubb.

Konnässörsklubben tillhandahåller på ett förnämligt vis korta beskrivningar av arten på påsen, och just beskrivningen av Paeonia intermedia fick oss att ännu en gång fundera över samlandets psykologi och nörderi.

”En sällsynt pion som förväxlats med P. anomala
men har ett helt annat rotsystem”

”Ett helt annat rotsystem”. Jaha! Mhhh! Minsann!!! Detta rotsystem får oss alltså att betala 50 kr påsen plus frakt och invänta groning i cirka två år, för att sedan lyckligt kunna pricka av Paeonia intermedia i listorna? För den sibiriska pionen, Paeonia anomala har vi ju såklart sedan länge.

Varför utsätter vi oss för detta? Vad är det som låter denna samlandets gen fortleva genom årtusendena? ”Survival of the fittest” har vi alla lärt oss, men ärligt talat: hur överlägsen är man egentligen, när man ligger där på knä och rafsar i rabatten, för att bevisa för omgivningen att ens centralasiatiska pion faktiskt har ett ”helt annat rotsystem” än den hart när identiska sibiriska pionen intill???

Blytungt en-nörderi

Håll i er, för nu blir det nördigt!

Blyertsenar tycks vara en salig röra. Det är allmänt bekant att detta är världens största och mest snabbväxande en, att den bevisligen kan bli över 2000 år gammal och att den doftar precis som blyertspennor, vilka tidigare gjordes av just detta nordamerikanska träd. Men vilket är då trädet? Är det juniperus virginiana, som de flesta tycks anse, eller är det den nära släktingen juniperus scopulorum, vilket bland annat Bo Grönts lexikon menar? De flesta, däribland Kulturväxtlexikon, vill dock hellre kalla det senare trädet för röd-en eller Rocky Mountain-en.

Påstådd blyertsen i Botan i Uppsala

Om man går till de amerikanska källorna blir man inte mycket klokare, bland annat för att båda dessa enar går under namnet Red Juniper (ibland med tillägget Eastern och Western). Dessutom tycks de ofta hybridisera med varandra och de kultivar som finns i handeln tycks också ha osäker bakgrund. Till exempel har en av de mest kända virginiana-sorterna, den så kallade ’Skyrocket’ nyligen visat sig vara en scopulorum.

Anledningen till att vi själva engagerar oss i denna nördfråga är att vi för några år sedan fick en påse frön från en trädgårdsförening. Ett tiotal av dessa har nu grott snällt och särskilt ett av dem har satt fart som en raket mot taket. Men vilken av informationen på fröpåsen ska vi ta fasta på? Är det verkligen en blyertsen, som det påstås, eller är det en juniperus scopulorum, som det också står. Och oavsett vilket, är det i sådana fall en Skyrocket?

Vår största egna påstådda blyertsen...

Och om ni skulle undra… jodå, den lilla enbusken doftar blyertspenna, men vad hjälper det för vilket är nu den äkta blyertsenen?

Eller är det en röd-en?
Inte ens doften kan avgöra.

Vem har sett Goshiki?

Vår älskade doftbuske, Osmanthus heterophyllus ’Goshiki’, har spårlöst försvunnit . Goshiki, som betyder femfärgad på japanska, är mycket lik en gulvariegerad järnek men är faktiskt betydligt närmare släkt med vanlig bondsyrén. Som äldre blir doftbuskar breda, men låga, buskage med underbart väldoftande trattlika vita blommor. Dit hade dock vår lilla planta en bra bit eftersom han bara var en tvärhand hög och inte ens hade hunnit bli avporträtterad särskilt ofta.

Goshiki i somras

Goshiki var vid försvinnandet lätt solbränd. Det var för ett par veckor sedan, då snön närmast huset tillfälligt försvunnit, som han senast var synlig i Sydrabatten. Den egentligen ytterst ohärdige och normalt vintergröne Goshiki hade då sparkat av sig sin skyddande fiberduk, vilken ännu inte återfunnits. Nu är också den lilla doftbusken själv borta – helt utan några ledtrådar angående bortförandet. För det är just det vi misstänker. Vi tror inte att Goshiki flyttat på sig för egen maskin. Möjligen är han kidnappad! 

Den sista bilden på Goshiki, tagen för två veckor sedan

Upplysningar om den försvunne goshiki emottages tacksamt på http://arboarkticum.blogspot.com/. Eventuella krav på lösensummor kommer inte att beaktas.

Max gömmer en skatt

Vi vill genast betona att detta inte är avsnitt i vår sporadiska äventyrsföljetong Nosar och Näbbar utan en 100 procent verklig episod, direkt saxad ur den arboarktiska vardagen.

Det började med att vi vid frukosttid fick besök av Max som beslutat sig för att ha en liten vinterpicknick i vår köksträdgård. Riktigt vad han mumsade på såg vi inte då, men han lät sig väl smaka och såg hemsk lycklig ut. Det vill säga ända till dess att skatan Konrad uppenbarade sig.

Max lyckligt smackande

Konrad gjorde sig ännu mer korkad än han egentligen är och bombarderade stackars Max med frågor i stil med: Vad gör duuu…? Har du godis?? Får jag smaka?? Visst får jag smaka, baaara lite, snälla??

Efter fem minuter med Konrads enträgna närmanden fick Max nog, tog frukosten mellan tänderna och flydde. Via några listiga krumbukter och kringelikrokar lyckades han faktiskt skaka av sig den oönskade uppvaktningen. Matron var dock redan saboterad varför han beslutade sig för att bryta taffeln, varpå han uppsökte Vallen mellan Pelousen och åkern.

Bra, ingen ser mig

Här mellan två stenblock gömde Max den resterande frukosten. Kan vara bra att ha en annan gång, tänkte han och skuttade vidare hem till grytet för en förmiddagslur.

Dags att sova frukost

Korkade Konrad letade förgäves efter räven och hans skatt hela dagen utan hitta någon av värde. Men det gjorde vi. Det var ju bara att följa spåren i snön – men det tänkte väl inte Konrad på.

 

Max skatt

Jamen dö då, för f*n

Redan sommaren 2009 beskrev vi i en sentimental och lätt patetisk text våndorna av att döda ett träd. Det var fru Asp, vår största och vackraste asp, som fått smaka på det kalla stålet. Eftersom hon växte på helt fel plats och dessutom hade börjat suga musten ur sina nyplanterade grannar i Körsbärslunden hade vi sett oss nödgade att ringbarka den gamla primadonnan.

Länge tyckte vi att hon blängde förebrående på oss medan hon, allt mattare, erfor hur livet rann ur henne. En god stund var det därför också förenat med obehag bara att vistas på platsen så länge den sargade damen ännu var vid medvetande.

Den sedan länge ringbarkade fru Asp...

När följande vår så kom och fru Asp slutgiltigt skulle falla för motorsågen gjorde vi nästa fasanfulla upptäckt. Aspeländet hade återvänt från de döda och spirade som om ingenting hade hänt – och detta trots att absolut ingen som helst kontakt längre kan finnas mellan trädets topp och rot! All bark och bast är verkligen minutiöst avlägsnad på en nära 30 cm bred ring runt hela stammen.

Som om inte detta skulle räcka sågade vi sent i höstas dessutom ett flera cm djupt spår i den redan helt nakna stammen. Denna gång skulle väl den sega zombietanten ändå inte kunna fortsätta plåga oss?

Nu när Fru Asps andra vinter som avrättad snart är till ända är det bara att konstatera att det återigen är vi som fått bita i gräset. Det helt omöjliga har hänt igen. DEN ODÖDA ASPEN spirar ånyo och har redan fällt ut flera av sina ondskefulla ulliga hartassar.

...går igen, igen!

Några funderingar bara. Vad livnär sig den otäcka gengångerskan av? Dålig karma från aboarkticer med dåligt samvete? Och vad ska vi göra den här gången? Silverkulor eller en påle genom hjärtat?

Månadsbilden 1, 2011

Ärligt talat är månadsbilder ganska trista. Lite som en mycket långsam webkamera som bara klarar av att ta en bild i månaden. I ett klimat som vårt, där snö sex månader om året inte tillhör ovanligheterna, blir dessa fåtaliga bilder tyvärr också fort ganska enahanda. Därför hade vi egentligen tänkt skippa detta tema i år. I slutändan blev det nu inte så. Vi gör ett sista tappert försök i år också och ber till högre makter om en tidig vår och en lång höst så att det finns någonting annat än översnöade hönsnätsburar och några spretiga stödpinnar att visa upp.

Årets vy blir Pelousen och Vallen fotograferad rakt söderifrån med fotografen stående på en större sten på Ängen. Om nu bara vädret är oss nådigt skulle det här åtminstone i teorin kunna vara ett panorama som har stora förutsättningar att förändras ganska mycket under odlingssäsongen. Dessutom har vi för avsikt att själva påverka utseendet på den här delen av trädgården på flera sätt. Häng med får ni se.

PS Bilden är ovanligt generöst klickbar i år.

Den 31 januari är kanske det mest intressanta på bilden toppen på det lilla
märkliga stenröse som tittar upp ur snön. En nyttig påminnelse om att vill
man ha snöfritt fort i trädgården - använd mycket stenanläggningar.
Det ska bli mer av den varan på den här platsen.

Stamtavlor

Till och med i det nordliga Arboarkticum har vårkänslorna så smått börjat infinna sig. Inte bara Dennis gläds åt den värmande solen och stämmer upp i sin muntra dervischsång, det nyligen så tjocka snötäcket har också tunnats ut och naggats i kanten rejält. Närmast husväggen och runt större träd är gräset redan i dagen. För första gången den här vintern har det därför varit möjligt att inspektera tomten utan överlevnadsdräkt. Ändå tvekar man. Man vill ju ogärna hjälpa Iddi att komma åt alla dyrbara godsaker i trädgården genom att trampa upp gångar i den fortfarande bräckliga skaren. En liten stamodyssé kunde vi likväl inte avhålla oss ifrån.

Mispelträdet (Mespilus germanica) med sin sirligt gråa stam
gör sig oväntat bra mot en faluröd bakgrund.

Det här persikoträdet av östliga klonen 'Eva'
lyser verkligen upp så här års med sin brandgula stam.

Ornäsbjörken Gösta håller äntligen på att göra sig av med sin
brunspräckliga babynäver för att i stället få sin vackra vita stam.

Men frågan är om inte sumpcypressen (Taxodium distichum)
med sin behagligt kastanjebruna ton är allra läckrast just nu?

Husockupanterna

Vi har ju redan tidigare berättat om Kevin och Jeanette, de två norduppländska skator som bestämt sig för att flytta ut på landet. Närmare bestämt till vildapeln alldeles utanför vårt köksfönster.

Oss veterligen har vi aldrig godkänt deras byggplaner och inte heller har vi någonsin önskat oss fler skränande grannar. Vi borde naturligtvis satt ner foten omedelbart och vräkt dem. Men hur det nu kom sig blev det aldrig riktigt av. Det var liksom något lite rörande över det unga, ganska småväxta skatparet, som inte riktigt uppvisade den typiska list och förslagsamhet man är van att se hos deras artfränder.

Valv och trädäck - trendkänsligt i Norduppland!

Inte heller vågade det ängsliga paret riktigt ta steget och flytta in i drömkåken, när allt kom till kritan. Efter att bygget var färdigt har de endast besökt det dagtid. Denna senfärdighet har nu visat sig vara ett stort misstag.

Hotell Pimpinell i vinterskrud

På en annan del av tomten, i det skyddade fort som den stora pimpinellrosen erbjuder, bor den ständigt växande klanen pilfinkar, som delar sin tid mellan att expropriera tomtens alla fågelholkar, föröka sig ohämmat och däremellan förse sig med osannolika mängder hampa och solrosfrö. Denna klan har nu fått ögonen på den utmärkta boning som det stackars unga skatparet med egna näbbar och klor byggt.

Närhelst man kikar ut ser man nuförtiden minst fem-sex glada pilfinkar som inspekterar och inventerar Kevins och Jeanettes boning. ”Här ska vi ha lekrum och här blir en bra matsal”. Nedanför sitter Kevin och ser sorgsen men villrådig ut. Survival of the fittest - naturen är då sannerligen grym!

Ingen björntjänst av Byggtjänst

Det slog oss just att det var länge sedan vi tipsade om någonting läsvärt. De som bara känner oss flyktigt kanske tror att vi uteslutande förkovrar oss i Nordisk Familjebok och inbundna mellankrigsårgångar av Hemmets Vecko-Tidning. Så är det nu inte riktigt. Utöver Din Del Tierp-Östhammar kan vi utan vidare erinra oss minst en handfull modernare boktitlar i vår ägo.

En av dem, och kanske den vi bläddrar i mest frekvent (t.ex. betydligt oftare än Din Del Tierp-Östhammar) är den svenska uppslagsboken Lövträd och Buskar från 1983.

Magnus Opus à la Alnarpslektor Gunnar Nilsson

–Jaha, det låter ju piggt och fräscht, tänker ni nu.

Men faktum är att detta verk, som lite otippat är utgivet av Svensk Byggtjänst, måste ha varit rejält före sin tid. Fortfarande, så här nära 30 år efter utgivningen, är det inte många lövbärande lignoser, vilka går att odla i vårt land, som boken utelämnar i sin alfabetiskt ordnade presentation på nära 300 sidor. Och boken inte bara nämner dem och alla dess viktigaste egenskaper, merparten av dem finns också återgivna genom utsökta illustrationer.

 

Parthenocissus, Phellodendron och Philadelphus

Vi menar verkligen allvar när vi påstår att det här är en bok som borde finnas i alla trädgårdsinnehavares hem. Tyvärr är den hart när omöjlig att få tag på, och när den sällsynt dyker upp på något antikvariat betingar den också höga priser. Men det kan inte hjälpas – skulle ni någon gång springa på ett exemplar – köp det! Ni kommer inte att ångra er.

Kapfacklor och nödföda

Då har det blivit dags för säsongens första besök på övervintringen inomhus för att se vad småttingar och andra ömfotingar har för sig. Och jodå, trots att det fortfarande bara är januari har vissa otåliga växter redan börjat röra på sig. (I några  fall alldeles för tidigt, men dessa odygdspåsar koncentrerar vi oss på en annan gång.)

Mest grönskande av allt just ju är den sydafrikanska hybridkapfacklan, Phygelius x rectus 'African Queen'. Det är nu inte så konstigt eftersom denna manshöga buske är släkt med fuchsiorna, som ju också ligger i startgroparna för att veckla ut bladen, i den mån de tappat dem (flera av fuchsiorna har faktiskt blommat hela vintern). På grund av sina blommor kallas hybridkapsfacklan också just för kapfuchsia. Bladen ser dock mer ut som hos en vanlig svensk flenört, vilken den faktiskt också är släkt med.

Flenörtsblad i väntan på fuchsiablommor

Även i eupteleans kruka har det sedan en god stund pågått någon slags oväntat aktivitet. Euptelea pleiosperma, är ett medelstort anspråkslöst träd som vilt växer i ett band från norra Indien till Japan. Riktigt hur medelstort det blir går uppgifterna isär om, liksom om det alls går att odla på friland hos oss. Förmodligen inte, men vi ämnar i alla fall göra ett försök. I ursprungsområdet har bladen ibland tillagats och fått fungera som nödföda. Också i västerlandet uppskattas bladen, men mer för sina utsökt estetiska kvaliteter. Även om det som just nu kommer upp från roten i krukan är trevligt att titta på så är en sak säker – det är inga eupteleablad. Dessa sover fortfarande sött. Vi får väl se så småningom vad det här andra ska bli för något. En gissning i nuläget är rallarros – och den kan man ju förvisso också äta i nödfall.

Medan euptelean snussar passar någon annan på att härja fritt

Tjugondag Julian

Nu är julen definitivt över. Tack och lov, säger arboarkticerna, som inte är särdeles förtjusta i denna kravfyllda och norénskt ansträngande, så kallade, högtid. Likt förbenat gör vi oss aldrig av med julen fullt ut förrän just den 20 januari. Tjugondagen betyder således något helt annat i Arboarkticum än annorstädes. Anledningen är ett par födelsedagar som drabbar hushållet i mitten av månaden och som ingen orkar städa ut julen innan de är avklarade.

Nu är i alla fall hemmet åter kliniskt befriat från kulörta kulor och Aladinaskar. Själva granen, en i år ovanligt gles och krokig odåga, som lystrade till namnet Julian (efter Wikileaksgrundaren med samma namn), ligger som sig bör ute på plogvallen och skäms.

Först den 20 januari dansas Julian ut

Ska sanningen fram har vi aldrig någonsin haft en så tragisk gran som Julian, men så går det när man inte förser sig med julkonifer förrän snöstormen dundrar på juldagseftermiddagen, när skymningen redan börjat övergå i komplett djävla mörker. En timme senare var Julian klädd och återgäldade hedersbetygelsen med att genast börja barra.

Maken till sned och ful gran har vi aldrig upplevt

Men att säga att ingen i Arboarkticum kommer att sakna Julian, nu när han är borta, vore att fara med osanning. Ungefär en miljon kvalster och insekter som följde med honom in, och av vilka en överraskande ansenlig andel utgörs av stora harkrankar, känner sig verkligt vilsna och terroriserar just nu hemmet å det gruvligaste i utsiktslös jakt på en annan rödgran. Och det lär de väl fortsätta göra tills vi kan vårstäda på riktigt.

Precis överallt just nu inomhus i Arboarkticum

Gasten i Gästrummet

Som många redan noterat florerar det ymnigt av oknytt i Arboarkticum. Självklart bör ett gammalt 1600-talstorp också vara hemsökt av spöken – vårt hus utgör därvidlag inget undantag. En av våra vanligtvis vänliga vålnader, den som helst vistas i gästrummet, har dock sedan en tid lagt sig till med en för oss irriterande ovana. Vilka åtgärder vi än vidtar släcker han alltid den ena av de två växtlampor som vintertid är tänkta att främja frösådderna i gästrumsfönstret.

Vi har provat att byta både armaturer och lampor i parti och minut men ingenting tycks hjälpa. Den högra lampan får aldrig lysa särskilt länge innan den osaliga anden ger sig på den. Det gäller även de senaste svindyra blå lamporna (600 kronor styck), vilka var en missräkning i sig eftersom de brummar störande högt och sprider en märklig doft av ozon i rummet. Trots att de skulle ha en livslängd på 30.000 lystimmar gjorde gästrumsgasten processen kort med den ena redan efter ett par veckor. Just nu vet vi inte om vi ska vända oss till en ljustekniker eller en exorcist!

Den vänstra ännu fungerande lampan

Dripp dropp

Vi vaknade mitt i natten av ett märkligt ljud.

Dripp.

Dripp dripp.

Dropp.

I vårt dimmiga medvetandes sömndruckna, knappt halvvakna töcken reagerade vi på vintervis: ett märkligt ljud är förmodligen något att bli bekymrad över. Storm? En plog som kört fast därute på vägen? Ett rådjur som skriker ut sin svultna olycka i de förtvivlade försöken att forcera det halvmeterhöga snötäcket?

Men så plötsligt vaknade minnet, och påminde oss hur ljudet av vattendroppar på ett fönsterbleck låter. Och aldrig har väl våra trumhinnor njutit så av att lyssna till hur smältande snö långsamt, långsamt slog ner bara några decimeter från oss, som inatt, efter så många, långa veckors fångenskap i köldgradernas våld.

Och till det ljuvliga lätet av smältande snö somnade vi lugnt och lyckligt om igen och drömde om sprakande färgprakt i en värld där plusgraderna återtagit herraväldet.

I en dröm ...

På banan igen

Varför i allsin dar visar vi en bild på en vanlig simpel potentiell julgruppsgran som den här lilla stålblå silvercypressen?

Chamaecyparis pisifera 'Boulevard'

Och detsamma måsta man fråga sig angående den här ytterst stickiga men annars föga originella kinesiska julenen.

Juniperus chinensis 'Stricta'

Jamen... vi ville ju bara berätta att vi nu är tillbaka i gammalt gott slag igen. Idag när alla barrväxter från i julas reades ut till skrattretande låga priser slog vi till och inledde shoppingsäsongen. De båda konifererna är redan omplanterade och placerade i ett ljust och svalt hörn av övervåningen i väntan på utplantering till våren. Och med det vill vi ha sagt att NU kan våren få komma precis när den vill. ;-)

Månasbilden nummer 12: Fullbordat

Faktiskt ganska likt... november, mars, februari och januari förra året...

Arboarkticum har nästan varvat solen sedan den första månadsbilden presenterades, och vi är tillbaka där vi startade. Snön ligger nästan exakt lika djup som för ett år sedan, och dagarna är (naturligtvis) precis lika korta som då. Vintern är på många platser i landet den vintrigaste på över hundra år, men i Arboarkticum är det hittills faktiskt bara en halvjävlig vinter - varken snörekord eller köldrekord har slagits. Än så länge.

Och arboarkticerna bidar sin tid. Långsamt, långsamt kommer även vi att vakna ur vår halvdvala och våga oss ut i det ännu så länge isigt fientliga landskapet. Den första laddningen frökataloger har gåtts igenom - vilket fick livsandarna att gäspa en smula. Nyligen fick vi äntligen ut de sista (mycket försenade) höstsådderna för kylning - och det var nästan så att det började spritta lite i grävhanden på köpet. Annars hasar vi likt skuggfigurer omkring bakom gardinerna och tröstar oss med drömmar om våren...

Så länge de fyrbenta odjuren inte "beskurit" rosorna är
vintern knappast särskilt hård i Arboarkticum.

Nu vänder det!

Visserligen är dagen bara elva sekunder längre än igår
- men ändå...

Riktningen är onekligen den rätta. Livet återvänder!

Välkommen tillbaka kära livgivande eldklot!

GOD JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR

tillönskas alla läsare av växter, djur och människor i Arboarkticum!

Ett e-brev betyder så mycket

Bara tio arbetsdagar kvar i år och massor av rapporter som ska förfärdigas. Arboarkticerna har inte bara klimatet emot sig så här års. Men mitt upp i allt elände fick vi plötsligt ett mejl som det är svårt att inte dra på smilbanden åt. Normalt brukar vi aldrig publicera sådant som läsare mejlar oss i stället för att delge oss som kommentarer, men den här gången känner vi att vi måste göra ett undantag:

”Hej,

jag måste bara skriva till er för ingenting gör mig på så gott humör, som när jag läser era omdömen om icke besöksvärda trädgårdar. Tänk, om flera ville/vågade göra detsamma, knappast någon som gör det. Efter att ha genomlidit senaste litterära skapelsen av Lars Krantz om Wijs trädgårdar har jag bara ett önskemål: låt denna nordfjellska minimalism vara ett avslutat kapitel, låt oss göra trädgårdar där växter, inga gamla resväskor spelar huvudrollen! /…/ Snälla, fortsätt med era trädgårdsbesök och skriv om dem. Vem vet, kanske det blir någon ändring. /…/”

Värmande ord, inte sant? Särskilt om man vet att författaren är en av landets verkliga trädgårdsgurus och som förestår en av landets förmodligen vackraste och mest intressanta trädgårdar – Sparlösa trädgård, mitt på Västgötaslätten. Tyvärr har vi själva ännu aldrig, trots flera försök, lyckats ta oss dit när de har öppet. Nu känner vi att vi har ytterligare en anledning!

Sparlösa i vinterskrud (bild lånad från trädgårdens hemsida)

Vinnare och toppknoppar

Knopptoppen 2010/2011 är avgjord. Även om det i slutänden inte blev någon jordskredsseger var det långtifrån någon överraskning att publikfriaren ullvidet Ullrik skulle gå segrande ur striden.

...Sov du lille Ullrik, än så är det vinter!

Ullvidet, Salix lanata, har dock, trots sina magnifika knoppar och sina silverulliga juvenila blad, inte blivit den självklara medelpunkt i Arboarkticum som han själv hade hoppats. Ja faktisk är det till och med svårt att leta fram några andra bilder på Ullrik ur fotoarkivet. Här har vi en sådan i alla fall, och redan här anar ni en av anledningarna till varför vi ställer oss en smula skeptiska till honom:

 

När bladen inte längre är fullt lika juvenila blir de först glansigt gröna
sedan fult intorkade och solbrända.

Som ni ser trivs denna låga fjällbuske inget vidare i vårt torra klimat utan får sommartid riktig tråkiga fula blad. Det vill säga, om han ens överlever. Vi har redan tagit kål på två ullviden som muttrade någonting om fjällbäckar och smältande polaris innan de lämnade in och det är onekligen något som vi, trots vårt arktiska klimat, inte är förmögna att erbjuda knorrande salixar. Nä, då är vi betydligt bättre kompis med Ullriks nära släkting alpvidet Heidi, Salix helvetica, som är mycket lik ullvidet men är mycket mindre kräsen.

Bland de vänliga läsare som bemödat sig med att rösta i tävlingen och lämnat kommentar på någon av texterna i november har vi lottat fram en vinnare. Och detta blev:

Tadaaa!

Grattis Sophia! Ett paket med ett vintervilande exemplar av ett av våra favoritträd kommer i ett paket till Skåne inom en snar framtid. Var snäll mot honom! ;-)

Månadsbilden nummer 11: Kanonmat

Vitt IGEN. Hur många snöfria månader hade vi egentligen i år?

De senaste veckorna har vi fått lära oss en hel del spännande klimatterminologi.

"Snökanon" till exempel, vet vi nu kan vara något helt annat än de där sprutande monstren i skidbackarna. 

Och NAO, "den nord-atlantiska oscillationen" är ett spännande fenomen som vi numer tycker oss lite väl familjära med. 

Båda företeelserna tycks i november 2010 ha förlagt sitt epicentrum till det arboarktiska markområdet.

Snökanonen från Ryssland och Baltikum har sprutat in snö på vår tomt, så att vi aldrig något sett något liknande vid denna tidpunkt på året.  Och med hjälp av NAO har vi samtidigt sett de absolut lägsta temperaturer man uppmätt i vår landsända på evinnerliga tider. Vi känner oss helt enkelt som kanonmat - utplattade, nermejade och fullkomligt tillintetgjorda.

Fast - å andra sidan finns det nästan något trösterikt i att vi människor med vårt smått hysteriska behov av att kontrollera och betvinga omvärlden faktiskt ännu så länge åtminstone inte kan kontrollera klimatet. Det kanske rentav är nyttigt på nåt sätt att ha kvicksilverkulans bottennivå ständigt viskandes sitt Memento mori i ens frusna öron...

Stön, dags igen...