Äggostäpplet blommar

Vårt nya växthus var ju främst tänkt som ett extra uterum att inta frukost och sena vinackompanjerade kvällsmål i. Våra planer på att också avnjuta vårt afternon tea här kom snabbt på skam när vi insåg hur varmt det blir här på dagarna. Kanske kommer den nyinförskaffade teaservisen bättre till pass framåt hösten i stället.

Interiör från växthuset

 

Men växthuset har också gett oss nya upplevelser från växtriket. Tropiska växter som tidigare om åren helt sonika fått uthärda norduppländskt uteklimat har plötsligt visat sidor och egenskaper som vi inte visste att de var förmögna till. Nu när krukorna flyttats in i värmen och fukten står blomning och fruktsättning som spön i backen. Särskilt glada är vi att vår frösådda cherimoya från Madeira, nu 3,5 år gammal, blommar för första gången.

Blommande cherimoya i växthuset

 

Cherimoya, även kirimoja eller gräddäpple (och någon enstaka gång äggostäpple, smaka på den ni) är arboarkticernas absoluta favoritdessert. Tyvärr är den krämiga frukten, med tydlig smak av smält jordgubbsglass, både känslig för stötar och har mycket kort hållbarhet. Av det skälet går den sällan att köpa i handeln och aldrig med en sådan kvalitet och utsökt arom som det går att uppbringa där den odlas. Nu sätter vi vårt hopp till att Arboarkticum är en sådan plats!

Cherimoya, även känd som äggostäpple

Många kallade

Arboarkticerna brukar ogärna vilja utsätta sig för trängsel. Vanligen brukar brukar man också slippa detta när man i tämligen ensamt majestät glider omkring i favoritplatsen Edvard Andersson växthus i Bergianska trädgården i Stockholm. Så blev icke fallet när vi mest av en slump tittade in där på torsdagskvällen.

 

Någon hade släpat fram en 194 cm hög stinkande jätteknölkalla mitt på golvet i tropiksalen. Detta utgjorde tydligen en större lockelse på turister än de asflugor stanken egentligen var ämnad för.

 

Jodå, fast det så klart, vi var ju också där...

 

Der Kaiser & Knarris

Senast utlovade vi bild på vår välmående östtyska japanska kejsarek. Voila, här kommer en sådan:

Der Kaiser

Som synes är bladen ungefär lika stora som en norduppländsk träsko storlek 43. Toppbladet, här något skymt, är nästan dubbelt så stort.

Annars är det mest utmärkande draget för Arboarkticum just nu den invasion av kornknarrar som dragit in. Just utanför tomten, i obetade ängs- och hagmarker och alldeles för nära de arboarktiska sovrumsfönstren, är det just nu fullkomligt nedlusat med de märkliga högljudda hönsfåglarna. Crex crex knarrar de tjatigt kvällar och nätter igenom.

Typisk kornknarrsmiljö just utanför tomten

Att få syn på någon ur den månghövdade skaran i det höga gräset är däremot hart när omöjligt. Om man likväl gör det kan det se ut som på den här usla bilden:

Crex crex!!!

Ekar tomt

Nä, våra ekar har vi inte tagit hand om något vidare. Det var flera år sedan vi insåg att vi borde flytta flertalet av de många ljuskrävande träd av detta slag som vi planterat bland högt gräs och annat otyg i skogbrynet norr om Åsen. Så blev det nu inte utan denna syssla, likt så många andra, prioriterades bort. Vi har heller inte genomfört någon egentligen inventering men i förbigående har vi noterat att flera av de små hönsnätburarna idag gapar tomma eller att de däruti planterade ekarna blivit utkonkurrerade av självsådda träd av andra slag, främst lönnar förstås. En av de ekar som vi just insett kastat in handduken efter många års lång och trogen tjänst är vår pilbladiga ek, Quercus phellos.

På senare år har vi börjat plantera ekar mer öppet redan från början. Men inte heller det har borgat för någon garanti för deras överlevnad. Till exempel klarade vår brokbladiga skogsek 'Castle Howard' inte ens sin första vårvinter.

Bättre går det när andra planterar ek. Vår nötväcka Dennis till exempel. Men riktigt hur han hade tänkt att den här skogseken och den här amerikanska rödeken skulle kunna trivas i samma grop övergår vårt förstånd. Vi får nog överväga att skaffa en annan trädgårdsmästare.

Kusiner i kindergarten, men kommer de att dra jämnt när de blir större? Knappast!

 

Men visst finns det glädjeämnen också i vår ekvärld. Roligast av allt är nog att vår östtyska japanska kejsarek, Quercus dentata 'C.F. Miller', som vi berättade om sent i höstas, har klarat sig helt utan vinterskador. Räkna med bilder på dess gigantiska blad inom kort.

 

En annan favorit just nu är den här östamerikanska killen, Quercus elipsoidalis 'Hemelrijk':

En av ekflorans nykomlingar som vi sätter stort hopp till

 

Jamen, kolla bladutspringet bara:

Det är lätt att älska träd som det här

Wilsons återkomst

Och kanske spillde midsommarmagin över även på andra. Ni minns kanske vår Wilson-rabarberpoppel som sent i höstas råkade knäckas i ympen och som därför utan föregående tävlingsmoment tilldelades segern i vinterns Toppknopptävling? Då lät vi ynkliga och nära nog bad till högre makter om att han skulle klara sig utan rot, trots att det föreföll utsiktslöst. Tadaa!!! Kolla in Wilson idag:

Wilson bara ruskade lite på sig och gick vidare i livet

 

De läckra knopparna höll sig faktiskt spänstiga vintern igenom men när frystorkan i våras slog till gav de upp. Detta hindrade dock inte Wilson från att skapa en ny knopp lite längre ner på stammen och det är denna som nu vecklat ut sig så här fint. Om den numera ympfria Wilson även börjat utveckla ett eget rotsystem nere i krukan har vi faktiskt inte vågat se efter än. Vi får se till hösten när det är dags för utplantering igen.

Magisk midsommar

Strålande sol, +25 grader, ljumma vindar som fläktade bort myggen lagom till den tropiska natten. Kort sagt, precis som man skulle vilja ha det på midsommarafton, men aldrig fått uppleva. Förrän i år då! Aldrig tidigare  i våra relativt långa liv har vi varit med om en midsommar som denna. 

Dagen började dessutom i en töcken av väldoft. Vår stora snöflocksbuske på Gårdsplanen blommade och en angenäm arom spred sig över nejden.

 Inte bara härdig och magnolialikt vacker...

...buskens snöflockar doftar dessutom gudomligt 

Ja, inte bara den blommade. Hela trakten, både innan och utaför staketet prunkade i solgasset. En tretimmars cykelpromenad med extravagant picknick är inte ofta vi unnar oss. Vi hade inte kunnat välja en bättre dag.

Den tio meter långa rabatten med doftpioner valde helt rätt dag att blomma 

Fast det så klart... Några riktigt bra flaskor vin hjälpte förmodligen till att göra dagen än mer magisk.

Vår nya växthusväktare Grütt kräver framburna offer i form av
tomflaskor. Här liket av en trevlig Chianti

Alla dessa val

Nä, nu får det räcka med frostskadade träd, snigelätna örter och skralt gulbrokiga blad. Det finns ju glada överraskningar också. Även om vår äkta valnöt Margrethe inte hade frusit tillbaka i våras har vår manchuriska dito Valfrid i Örtagården vuxit på sig så duktigt att han nu utan konkurrens är trädgårdens största valnöt. Och stilig är han också, eller hur?

Valfrid är ett stort träd nu

 

Vad vi inte hade noterat var att Valfrid under vintern blivit könsmogen. Eftersom vi heller inte märkte av någon blomning i våras så döm om vår förvåning när vi nyss upptäckte att han är översållad av små valnötter. Kul!!!

Julnötter i vardande

 

I sammanhanget kan det kanske också vara intressant att vi nyss i Valfrids grannskap planterat ut den manchuriska valnötens närmaste släkting, den kinesiska valnöten Juglans cathayensis. Enligt uppgift lär den vara mycket lik den manchuriska, bara betydligt sämre härdig. Kan kanske verka korkat att skaffa en sådan, men har man en samlarträdgård så har man. Nu har vi samtliga valnötter vi råkat på, inklusive en konstig hybridvalnöt från Arboretum Drafle.

Nypanterad kinesisk valnöt

Varierat variegerat

Härom sistens utlovade vi bild på vårt nyligen införskaffade gulvariegerade tulpanträd. Voila, här kommer det:

Högst  måttligt varigerat tulpanträd

Besvikna? Vi också, en smula, måste vi nog erkänna. Lite mer färgsprakande fyrverkeri hade vi nog önskat oss för pengarna. Då är ju faktiskt till och med vår gamla gulvariegerade gråal nere vid staketet mer sevärd.  Alar är som vi ofta påpekat sorgligt underskattade som prydnadsträd. Rasande trevliga bekantskaper. Fast det är ju i för sig nästan alla träd. Inte minst tulpanträd, variegerade eller ej.

Betydligt mer gulvariegerad gråal

Zzznigel

En av arboarkticerna har på eget bevåg, trots högljudda protester från övriga, för många år sedan dristat sig till att plantera in pestskråp (Petasites hybridus) i Lunden. Hittills har det gått bra. Det invasiva ogräset har hållits i schack, kanske delvis på grund av att någon okänd kanalje ständigt mumsar i sig de jättelika bladen vartefter de dyker upp.

Pestskråp i förfall

Då vi inte har något större problem med sniglar i vår kruttorra trädgård, exempelvis har vi ju inga mördarsniglar, har vi länge funderat på vem det är som är så begiven på pestskråp men som samtidigt ratar sallad och spenat och slikt som vi själva kan tänka oss att förtära. Igår tog vi för första gången en illdådare (eller välgörare, välj själv) på bar gärning. Det visade sig vara en proppmätt vinbergssnäcka som somnat bokstavligen mitt i maten.

Zzzz...zzz...zzz

Att äta eller ätas, är ju frågan. Eller att sova eller sövas kanske? Vi får väl se om vi ses igen, lagom till 14 juli. Må så gott till dess lille vän!

Var det nån som sa L'escargot?

Griniga ogröna grenar

Nu har vi tassat runt den heta gröten lite väl länge. Även om vi försöker lura oss själva med säsongens blomsterprakt och nya tjusiga byggprojekt är grundtonen dyster i Arboarkticum. Hur skulle den kunna vara annat efter den värsta vintern på över 100 år! Med tre sådana vintrar de fyra senaste åren vill vi härmed deklarera att den enda lilla knuttan tilltro vi eventuellt hade kvar till allt fagert tal om växthuseffekt numera är utraderad. Så - borta!

 

Fast egentligen var det väl inte själva vintern som var problemet den här gången utan den vederstyggliga årstid som infann sig när det egentligen borde ha varit vår. Under sex veckor i sträck under mars och april hade vi strålande sol och plusgrader på dagarna. Men vad hjälpte det när det blev nedåt 14 minusgrader på nätterna. Tack så d****a mycket. Säkert ett hundratal exotiska träd har fått tuffa frysskador när den stigande saven fick möta den obarmhärtiga nattkylan. Ja, inte bara exoter föresten. Till och med vanliga sketna svenska enar står stendött bruna i varenda hage här i trakten. Undrar vad de har för härdighet? Zon 8?

 

Till de mer oväntade tillbakafrysningarna står vår ofta visade vackra korkalm Tim för. Så här ser han ut numera:

Korkalmen Jack numera tre decimeter...

 

Korkalmar torde annars lätt vara härdiga i zon 3 eller till och med 4 och Tim har då aldrig förlorat så mycket som en kvist tidigare under sina tio år hos oss. Nu får han börja om från gräsmattenivå igen. Tur att almar växer fort. Frågan är bara vad vi gör med resten av det effektfulla trädskelettet? Att köra honom genom kompostkvarnen har vi inte hjärta till.

...i stället för fyra meter

Lika illa har det gått för två av våra andra läsarfavoriter, vår äkta valnöt Margrethe och vår ovanligt rikblommande katalpa Satchtmo. Båda dessa ganska stora träd får nu börja om långt ner på stammen. Mycket trist. Det som möjligen är bra är att vi nu är än mer säkra på att Satchmo verkligen är av det rätta virket (C. bignoniodes). De yngre hybridkatalporna just intill har alla klarat sig nästan helt utan frostskador.

 

Detsamma gäller tulpanträdet som man alltid tycks kunna lita på. Så trygga i vår förvissning om tulpanträdens goda härdighet har vi nu även införskaffat ett gulbrokigt exemplar som vi planterat i närheten av det förra. Bilder på denna inom kort.

En tröst i allt elände. Tulpanträd tycks härdigare än någon hittills trott.

Växtverk

Nämen...?
Hur gick det här till?
Först händer ingenting, sen händer ingenting...
Sedan har det plötsligt gått nästan tolv år - då plötsligt står det bara där.

Som en skänk från ovan

 

 

Vi har i det längsta dragit oss för att skaffa ett växthus eftersom vi bara är i trädgården på helger, men till sist gick det inte att stå emot. Kompromissen blir att vi inte odlar så mycket inne i själva huset. Ett vitt blåregn är det enda som får en permanent plantering i en odlingsbädd, annars blir det bara krukor i vårt nya uterum, som invigdes högtidligt med bubbel i lördags kväll.

Shhhh!

Nu är det nästan overkligt vackert ute. Det är som en saga. Vi vågar bara tassa tyst på tå för att inte skrämma bort allt det härliga - för inte kan väl det här vara på riktigt (och det finns nog fler än en som tycker att det är skönt att vi för en gångs skull håller klaffen)?

Glaucidium palmatum 'Alba'

Fritillaria sp. i stenpartiet

Vår manchuriska valnöt - man bara dånar!

Arenaria juniperifolia i stenpartiet

Sa vi overkligt? Vi menade nog oanständigt... flikrabarbern.

Paeonia mairei. Och humla.

Magnolia 'Leonart Messel'. Och väldigt liten skalbagge.

Sarracenia sp. I blötbädden.

Förutsägbar amatörkombination. Glaucidium palmatum och Uvularia grandiflora.

Anemone nemorosa 'Blue Eyes' (tillika 'Blue neck', om man tittar närmare)

Favorit. På gång. Äntligen. Nej, det är inte en svamp, utan Syneleisis palmata. 

Vår-mingel

I helgen var faktiskt alla snygga. Alla som var där alltså. I Arboarkticum pågick vårens stora cocktailparty med mingel från morgon till kväll.

Vi får återkomma vid ett senare tillfälle för rapport om läget för sjusovarna som försovit sig eller helt enkelt bara ignorerat vår inbjudan till vår-cocktail. Idag låter vi låter våryran överskugga oron över dessas öde och koncentrerar oss på alla som ansträngt sig, klätt upp sig och minglat med färgglada paraplydrinkar i näven hela kristiflygare-helgen.

För fin för att mingla - Adonis brevistyla

Bohemisk partypingla! Anemone nemorosa 'Green fingers'

Vågad kreation! Tulipa alba coerulea

Blyg - men börjar lära sig att ta för sig! Glaucidium palmatum alba (frösådd - alla plantor blev vita!)

Larvigt frusen! - Släng halsduken nu, herr Leonard Messel!

Inte den festligaste blåsan, men cred för att vara först av alla pionsläktingar - Paeonia mairei

Näpnast - Anemone nemorosa 'Pink Delight'

En frösådd primula hoppar jämfota på sitt första partaj - Primula hirsuta

Och den röda blåsippan hart tappat sitt latinska visitkort och lider av minnesförlust - förmodligen för mycket champagne!

Den återfådda trädgården

Att vintern blev avskyvärt lång har vi faktiskt inte nämnt med en stavelse i år - förrän nu då, då den äntligen tycks vara över. Nu sex veckor för sent brakar våren loss med vansinnig frenesi. För en vecka sedan låg ännu snön stöveldjup över nästan hela tomten. Nu finns inte en snögnutta kvar och blåsippor och våririsar tävlar om uppmärksamheten samtidigt som de första tulpanerna slagit ut. Helt galet!

Något som glädjer oss särskilt är att fjolårsprojektet, det nya stora stenpartiet, klarat sin första vinter med bravur. Fram ur den tjocka snön steg det plötsligt fram helt och rent utan några förfulande torra löv eller slikt.

Oväntat lättskött stenparti, som till skillnad från övriga planteringar
inte behöver vårrensas

Dessutom konstaterar vi att i stort sett samtliga invånare i stenpartiet förefaller ha klarat den långa vintern galant. Något enstaka högrest styvervide (Salix x boydii) har väl drabbats av Iddis förbannelse och fått toppen tuktad men mer lågväxta kompisar har haft ett effektivt skydd under snön, ända till nu. Ett bra exempel på detta är den här lilla dvärgforsythian som blommar redan nu - alltså samtidgt med blåsipporna. Det är inte rätt, men det det är välkommet och bra.

Blommande dvärgforsythia redan några dagar efter snöns frånfälle

Att döda ett träd Del 14 (eller nåt sånt)

Denna vidriga vinter till trots; i helgen rivstartade trädgårdsarbetet för säsongen. Och som det rivstartade sedan! Med motorsågar och sekatörer har trädsamlingen fått en ny, både snygg och praktisk, vårfrisyr. Huvudnumret blev dock detta:

Massakern i Körsbärslunden

Fru Asp har slutligen fallit. Därmed är förhoppningsvis det sista kapitlet skrivet om den monstruösa zombievarelse som vi med gråten i halsen ringbarkade hårt redan sommaren 2009 och som sedan dess blivit en betydligt mindre sentimental följetång här på bloggen (se till exempel inlägget Jamen dö då för fan från 2011).

 

För våra trogna läsare är det ingen nyhet att Fru Asp varit av ett mer än lovligt segt virke. Hon har nämligen inte brytt sig sig ett smäck om all åverkan vi åsamkat henne genom åren. Att det till följd av en bred ringbarkning och djupa motorsågsspår inte på flera år funnits någon som helst kontakt mellan kronan och roten har inte bekommit henne det bittersta. Hon var likväl redan i full färd med att ytterligare en vår veckla ut sina ondskefulla hartassar när motorsågen ånyo kom på besök - denna gång med ett radikalt resultat - får vi hoppas! För helt säkra är vi inte.

Fru Asp 2009 innan dödsdomen föll

Vad kommer att ske med den meterhöga stubben som blev kvar? Kommer den att stå prunkande grön inom en snar framtid? Kommer den rent av att under parollen "Världsherravälde - Nu!" ta över hela Körsbärslunden med miljontals rotskott? Och vad händer med allt hennes virke som vi dumpat nere i Dennis aspskog för skalbaggarna att kalasa på? Kommer det att rotslå sig där och långsamt vandra in i trädgården igen? Glöm inte att Fru Asp var av en sällsynt ond natur! Missa inte den spännande fortsättningen på en blogg nära dig...