Arboarkticum

Vräkning

2012-01-29T18:10:00.002+01:00

Den gamla vildapeln på Framsidan har vi berättat om vid ett otal tillfällen. Senast beskrev vi hur det ständigt expanderande pilfinkskollektivet nu lagt beslag på skatorna Kevins och Jeanettes kapsejsade byggprojekt i toppen av nyss nämnda träd och omformat det till fritidsgård, behändigt nära fågelmattningen strax nedanför.

Före detta skatbo

Som ni ser kan svartbygget näppeligen påstås försköna det redan tidigare tveksamt dekorativa trädet. Denna soliga söndag bestämde vi att måttet var rågat. Den förfulande trädtoppen måste bort! Så skred vi till verket! Fram med motorsågen och väck med allt som inte befanns absolut oumbärligt då högstubben även framgent måste kunna fungera som utfodringsstation för hungriga Dennisar.

Så var det slut på den oönskade fallfrukten

Allt gick som planerat och inga incidenter inträffade. Ja, man kan säga att allting var frid och fröjd... ända tills vi röjt bort det forna skatboets alla omsorgsfullt ihopflätade kvistar. Då slog plötsligt det dåliga samvetet till! Stackars, stackars skatpar! Inte nog med att de blev bortkörda av ett ligistgäng pilfinkar, tänk på allt jobb de måste ha haft för att mura denna utsökta lerkonstruktion som återfanns i botten av boet.

Lerklinat bulverk à la Kevin & Jeanette

Skuldkänslorna kändes som ett tungt lastat ok på våra axlar. Vi överväger nu allvarligt att försiktigt lossa den delikata boplattan och fastgöra den i något annat träd som borde förskönas med ett skatbo. Varför inte hos våra försvarslösa sommargrannar till exempel? Strålande idé! Till handling!

Uppdaterad rapport från vinterförvaringen 1

2012-01-24T17:53:00.002+01:00

Jodå, nu har vintern verkligen kommit även till Arboarkticum. Och då menar vi inte bara att vi fått ett litet tvärhand högt snötäcke och att temperaturen konstant håller sig under nollstrecket. Nä, vår deffinition handlar om när växterna på övervåningens vinterförvaring sluttar bälja i sig vatten. Nu har detta äntligen skett. Nu räcker det med att ge dem en symbolisk vattenslurk varannan vecka.

Nå, det gäller inte riktigt alla växter förstås. Vår kalifornska korkek Kirk har uppenbarligen ingen lust att ta vintersiesta. Tvärtom, han som för bara ett par år sedan var ett sött litet ekollon har nu förvandlats till en gänglig, mer än meterhög trilskande yngling med en glupande aptit.

Kirk säger att han kan sluta dricka precis när han vill...
men just nu har han ingen lust!

Den söta buxbomen

2012-01-21T10:18:00.003+01:00

I en text i somras nämnde vi i förbigående att vi hade införskaffat en sötbuxbom (Sarcococca hookeriana ’Purple stem’ av den numera saligen insomnade plantskolan Blue Sage i Lund. Denna långsamväxande buske var då en komplett ny bekantskap för oss och i ärlighetens namn så visste väl inte plantskolan så mycket heller, mer än att den var trevlig i samplanteringar med glansbambu och som vanligt nog inte var härdig hos oss i Norduppland.

Åtminstone det sista stämmer säkert. Vidare efterforskningar tyder på att den trots sitt himalajanska ursprung inte gillar temperaturen på under -15. Den här vintern har visserligen arboarktiska utetermometern inte visat värre än -13,9 (nu i morse), men vi vet vad februari, som lurar runt hörnet, brukar kunna erbjuda av den varan. Därför är nog vår sötbuxbom för evigt dömd till att bli krukväxt.

Sötboxbomen, just nu översållad av...

Nu gör det inte så mycket. Den städsegröna busken är en riktig prydnad i gästrumsfönstret och just nu har den avslöjat en annan mycket angenäm överraskning. Sötbuxbom blommar tydligen på vintern, blommorna är visserligen små och föga iögonfallande – men de doftar! Aldrig tidigare har vi stött på en växt som doftar så starkt och gott. Från sin lilla undanskymda vrå fyller den just nu precis hela huset med sin söta arom. Mums!

...sådana här små underbart doftande blommor

Håll ögonen öppna efter denna fantastiska växt!

Ryssvinter

2012-01-16T16:40:00.002+01:00

Nja, det är väl knappast så att arboarkticerna är mer insnöade nu än annars. Det var inte så vi menade med rubriken. Snarare har väl snöbristen gjort att vi fått gå under jorden på sistone. Vi tog helt enkelt en ny tripp i österled för att möta vintern och få damma av skolryskan. Nu är vi hemma igen och här är några av fynden vi fann. Dags att ta fram såtrågen och hoppas på tre månaders stratiferande vinter även här således.

Ja ne panemajo, ja svet! (ovanligt klickbar bild)

Solvarvet fullbordat

2011-12-31T11:00:00.002+01:00

Nä, det blev inte snö den här månadsbilden heller. I fjol låg snön tjock redan
den 31 oktober. Så här ser Arboarkticum ut 31 december 2011.

31 januari

28 februari

31 mars

30 april

31 maj

30 juni

31 juli

31 augusti

30 september

29 oktober

30 november

Återstår bara att önska er alla ett verkligt Gott Nytt Trädgårdsår!

Julklapparnas julklapp

2011-12-29T18:31:00.002+01:00

Vissa arboarkticer har uppenbarligen, mot alla naturlagar, varit otroligt snälla under 2011. Ni anar inte vad som låg under granen i år...

Här är presenten som gör att vi inte förstår hur vi överhuvudtaget har kunnat existera tidigare - än mindre kalla oss trädgårdsnördar: En Gardening Box från brittiska Moleskine!

Vad döljer sig i detta vackra omslag månntro..?

Flås, detta börjar se mycket lovande ut!

Vackert inbundna häften?
Det står Gardening Pockets på den ena! Nu dånar vi snart!

Och det är precis vad det är! Ett fröarkiv med tillhörande fröpåsar
(här får nog bara våra allra mest exklusiva fröskatter förvaras).

Den andra volymen är en anteckningsbok - en Gardening diary,
med förtryckta kapitel för Plants, Design, Visits, Garden Log etc.
Blimey, this is adorable!

Och sist i häftet plats för egna kapitel
- med förtryckta klistermärken att fästa på flikarna.
Den lyckliga ägaren är övertygad om att denna tingest är
förutsättningen för ett lyckat trädgårdsår 2012.

Är någon en liten smula avundsjuk, så säg? :-)

Julkotten

2011-12-28T09:39:00.001+01:00

Den minnesgode läsaren vet att arboarkticerna gärna slaktar sin julparafernalia i form av oönskade julgrupper, nötskålar och fruktkorgar och i stället använder innehållet som utsäde. Julen 2011 utgör därvidlag inget undantag. Med en nattemperatur på +10 grader natten mellan annandag och tredjedag jul tyckte vi att turen äntligen var kommen till den kottelika rosettfrukten - vi syftar förstås på ananasen, Ananas comosus.

Julblomma 2011

Om man bortser från det faktum att denna växt helst vill bo fuktigt i sydamerikanska tropiker är det faktiskt ganska lätt att odla den. Det är bara att skära av toppen på frukten och sätta den i såjord så rotar den sig snart och börjar producera nya blad. Efter tre år kommer i ideala fall en ny frukt och plantan dör - men då är det ju bara att börja om igen. Snacka om att både äta kakan och ha den kvar (arboarkticerna äter ju som bekant inte så gärna frukt men äger förvisso en flaska ananassprit från Christmas Island, vilken ger inspiration till nya användningsområden :-=).

Vad få tycks känna till är att ananasen, trots sitt tropiska ursprung, tål en hel del stryk i form av kyla och frost. Det gör att den rimligen skulle kunna gå att plantera ut på friland i de mildaste delarna av landet. Att under dessa förhållanden räkna med att få frukt är dock tämligen utsiktslös. Till och med i England är detta så ovanligt att det omskrivs i tidningarna när detta sker.

Tajgan kommer?

2011-12-24T12:29:00.002+01:00

Som vi berättar på vår hemsida (i beskrivnngen av Pinetet) finns det ingenstans några naturliga barrträd i Arboarkticum. Samtliga koniferer, och de börjar bli ganska många nu, är egenhändigt planterade och de påträffas numera lite överallt i trädgården, alltså inte bara i de tre pineta som ursprungligen var tänkta för detta. Just blandningen av lövträd och barr i olika färg och form har vi numera kommit till insikt om är det som skapar verklig dynamik i en park.

Däremot stämmer inte längre påståendet om att det inte finns några naturliga barrträd hos oss. Vi har ganska nyligen varseblivit att både gran och tall självsått sig i pallkragarna, där myntornas krig sedan många år rasar i Körsbärslunden.

Små självsådda granar ertappade i en av myntalanden

Vi antar att det här betyder att vi nu borde ansluta oss till alla som fruktar för att det försurande barrskogsbältet ska breda ut sig än mer över den fennoskandiska halvön. Fast... kanske inte ändå? Särskilt inte som jordlagret i pallkragarna inte är mer än någon decimeter. Än dröjer det nog innan vi är självförsörjande av julgran. Var välkomna kära vänner!

God Jul alla läsare! önskar arboarkticerna med en bild på granen Carema
(just granen som står på denna plats uppkallas alltid efter någon känd skurk).

En hälsning från södern

2011-12-21T13:01:00.002+01:00

Dagens text var ämnad att handla om julgranar. Och det kommer den väl att göra också, om än inte på det sätt som det var tänkt. Den texten får vi ta på julafton i stället.

Arboarkticerna håller sig med många julträd av allehanda slag. Vad ska man annars göra med allt ärvt gammalt julpynt? Dessutom behöver vi alla avfallna barr vi kan få för att kunna jordförbättra det så kallade Surtorget i Lunden. Endast ett av julträden är dock korat till att bli årets huvudgran. I år blev den en präktig kungsgran som lystrar till namnet Smisk-Olle, efter den kände Reeperbahnsångaren med samma namn.

Smisk-Olle - årets huvudgran

Kungsgran kanske låter svenskt men det är det ju som bekant inte. Nordmansgran, som trädet också kallas, härstammar från sydöstra Europa och framför allt Turkiet. Och även om det med fördel skulle gå att odla dem på julgransplantager även i vårt land görs det inte i någon högre utsträckning. Som vanligt är det Danmark som står för merparten av granexporten hit - vilket känns lika logiskt som att Sverige är en stor exportör av tulpaner till Holland, sand till Saudiarabien och wienerbröd till, just det, Danmark.

Vi har ingen större anledning att ifrågasätta huruvida även Smisk-Olle vuxit upp på en dansk plantage. I vart fall är det som vi tidigare berättat ovanligt med naverlönnskogar i vårt land och denna lilla hälsning från sydligare breddgrader seglade ner på salsgolvet när vi klädde Olle igår kväll:

En hälsning från en julgransplantage längre söderut,

uppenbarligen belägen i en naverlönnskog

Mossoffer

2011-12-18T16:56:00.002+01:00

Julen står för dörren och på själva dörren hänger som brukligt årets krans. I år blev det visst en i mossa.

Mosskrans från Tobo julmarknad

Men ser inte kransen lite sliten ut redan? Vad är det som har hänt?

Nja, så här ska det inte se efter bara ett par veckor!

Det har bestämt varit tjuvar i farten och vi tror oss ana vilka de är. Otacksamma snyltgäster! Och er plöjer vi ner en förmögenhet motsvarande BNP i en liten bananrepublik på att utfordra året runt! Bah! Nu blir det ingen kokosnöt till jul. Så det så!

Samtidigt i en närbelägen fågelholk

Knopptoppen avgjord!

2011-12-14T16:38:00.003+01:00

Jovisst blev det favoriten Leonard Messel som sopade hem Knopptoppen 2011/2012. En djuplodande segerintervju kommer inom kort på en blogg nära er. Men nu ska vi i stället koncentrera oss på de tappra som hjälpte till att kora en mästare i år. Eftersom ni var så få gör vi det lite roligare än att bara lotta ut priset till en av er. Vi kör lite tärningsdueller i stället. Regler är enkla. Försten till två segrar (lika slag går om) går vidare till nästa nivå. Förloraren får komma igen nästa år i stället.

Lotten har fått avgöra vem som möter vem:

1. Annika Christensen

2. Anna-Karin, Landet Krokus

3. Madame C

4. Nilla|utanpunkt

5. Hans i Brännberg

6. Helens trädgård

7. Eva

8.Mimmi

---

Okej då kör vi!

Dags för kvartsfinal 1 mellan Annika Christensen och Anna-Karin, Landet Krokus.

6-1, 2-5, 6-3

Annika till semifinal 1

Kvartsfinal 2 mellan Madame C och Nilla|utanpunkt.

5-1, 3-6, 1-1, 1-1, 6-4

Jämnt och hårt men småländsk sisu slog brittisk charm den här gången.

Madame C till semifinal 1

Dags att vända blickarna mot den nedre planhalvan.

Först ut ett norrländskt lokalderby:

Kvartsfinal 3 mellan Hans i Brännberg och Helens Trädgård.

1-4, 1-6

Snabb seger till Piteå!

Helens Trädgård till semifinal 2

Dags för dagens sista kvartsfinal,

två damer som kallar sig Eva och Mimmi.

1-3, 4-2, 4-4, 6-1

Eva till semifinal 2

---

Då är det redan dags för semifinal 1,

mellan Annika Christensen och Madame C.

4-5, 1-4

Näe Annika, tyvärr gick det inte den här gången heller :-(

Madame C till final!

Dags för semifinal 2,

mellan Helens Trädgård och Eva.

3-2, 4-4, 4-5, 2-1

Eva vann en rafflande duell igen och går till final.

---

Tatta-taaaa!!!

Finaldags.

Till vänster Madame C, till höger Eva.

1-1, 4-4, 1-6, 1-5!!!

Grattis Eva!

Nu återstår bara att ta reda på vem du egentligen är. Den enda Eva vi känner till som brukar läsa vår blogg är Eva, som driver plantskolan Odlargädjen utanför Eskilstuna. Är det du som varit inne och röstat på Knopptoppen? Du kan väl höra av dig och bekräfta. Svara här eller skriv till kontakt@arboarkticum.se så ska du se att tomten nog ska klara av att leverera ett arboarktiskt vinpaket ända hem till en brevlåda nära dig.

Dammiga prispavor på väg

Återigen stort grattis till Eva och tack även till alla andra som deltagit i omröstningen och orkat läsa ända hit!

Viktigt meddelande!

2011-12-12T17:20:00.003+01:00

I morgon är det redan Lucia. Det betyder också att det är sista dagen att rösta på årets Toppknopp. Intresset för tävlingen har väl inte varit sådär överväldigande i år. Endast elva röster har inkommit (av vilka en är vi själva), och alla av dessa har inte ens gett sig till känna. Synd, tycker vi, eftersom det står ett tungt paket här och väntar på att bli utlottat. Aldrig har det varit lättare att vinna Arboarkticernas erkänt fina Toppknoppspris! Så sätt fart nu!

Mika-El says

En försmak om vad som komma skall

2011-12-10T15:22:00.001+01:00

Natten till lördagen kom den första snön nedseglande över Arboarkticum.

Nånting vitt och blött har dråsat ner från himlen...

Visserligen täcker den knappt det klippta gräset, men likväl finns den där. Åtminstone än så länge. Redan nästa vecka lär det visst bli rejält blidväder igen och vi kan åter få njuta av en grön Lucia. Kanoners!

...men det har redan börjat smälta

Låter vi en smula tykna kan det bero på att vi faktisk skulle kunna tänka oss att uthärda en smula snö för närvarande. Eftersom nattemperaturen redan varit nere på nio minusgrader i veckan skulle ett skyddande täcke faktiskt vara mer än välkommet. Alla våra växter begriper som vanligt inte sitt eget bästa. Nektarinen till exempel när inga som helst planer på att göra sig av med sina helt opåverkade gröna blad. Vi har varnat henne, men hon har valt att inte lyssna på det örat.

Fröken nektarin är kanske väl stursk efter att ha klarat den senaste
vargavintern galant. Att detta kan ha berott på snötäcket vill hon inte
riktigt tro på.

Borta på vinden

2011-12-07T17:24:00.003+01:00

Vi har erkänt det tidigare så det är väl lika bra att stå fast vid den bittra sanningen - Arboarkticerna fuskar! En hel hoper av våra kinkigare växter slipper övervintra utomhus i den bistra zon 4-kylan. Det gäller framför allt lite mindre lignoser som vi inte riktigt tycker är mogna att flytta ut från hemmets trygga vrå ännu. Några andra av växterna, som olivträd, nerium och bougainvillea, lär det väl aldrig bli aktuellt att plantera ut pemanent (såvida vi inte köper en trevlig liten herrgård med skyddat läge i zon 0 inom kort (nä skulle inte tro det va?)).

Inomhusövervintringen säsongen 2011/2012

I år så fuskar vi mer än vanligt! Normalt nöjer vi oss med att tränga vi ihop alla ljuskrävande växter i två bokhyllor framför det enda fönstret i övervåningens ouppvärmda del. Nu har vi i stället monterat upp två starka lysrörsarmaturer i taket som gör att flertalet växter i stället kan övervintra betydligt mindre trångt och betydligt ljusare på något av de två extrabord vi satt upp i lampljuset. Fram tills nu har det normalt strukit med fler växter inomhus varje vinter än det gjort utomhus trots klimatet och de elaka skadedjuren. Det är den trenden vi hoppas sätta stopp för på det här lite ohederliga sättet.

Tänt vare här!

Och visst märks det att växterna förstår att uppskatta de nya arrangemanget. Det är ett liv och ett kiv av sällan skådat slag. Rena karnevalsyran eller åtminstone orangeristämningen råder. De enda dubierna vi har är hur det ska gå för några av växterna som vi antar skulle må bäst av att sova så här dags. Det finns väl en uppenbar risk att de blir gnälliga och kinkiga i vår i stället när det är dags att masa sig ut i trädgården igen.

"...rumba i engelska parken... lalalaa...'

Vinterfrukt

2011-12-05T08:26:00.002+01:00

Under senhösten har snart sagt varenda trädgårdsbloggare i landet stolt visat upp sina läckra smultron. Vi ska väl inte vara sämre men medger samtidigt att solen inte längre orkar göra bären lika intensivt röda som på sommaren. Smaken är det däremot inget fel på. Som vi berättat tidigare är det först sent på säsongen som våra annars trista smultron blir riktigt goda. Så här sena bär har vi ingen erfarenhet av, vad vi minns.

Decembersmultron

Men varför stanna där? Det finns ju fortfarande gott om andra kvarsittade frukter i trädgården. Alla kanske inte tjänar på att förtäras förvisso. Den röda hundrovans, Bryonia dioica, bär till exempel. Dem bör man nog passa sig för. Det finns flera mysterier förknippade med denna giftiga medicinalväxt. En av dem är att bären märkligt nog får sitta kvar hos oss hela vintern medan den lika giftiga svarta hundrovans, Bryonica alba, bär äts upp av fåglarna ögona bums. Ett annat mysterium är hur vår enda planta över huvud taget kan få bär eftersom den röda hundrovan till skillnad från den svarta är tvåbyggare med han- och honblommor på skilda plantor?

Giftigt kvarsittande mysterium

Till skillnad från hundrovan är inte bären, eller rättare sagt kottarna, hos idegranen giftiga. Det är faktiskt det enda på hela växten som inte är giftigt. Smaken är dock inget vidare och fröet inne i den röda köttkotten är lika giftig som växten i övrigt så det finns nog skäl att låta dem vara ändå. Och underligheterna fortsätter. Det här är faktiskt första gången vi får frukt på en idegran. Det är hybrididegranen Taxus x media 'Hicksii' som nu blivit tillräckligt stor för detta. Problemet är bara att hybrididegranar lär vara sterila (bland annat just för att slippa locka till förtäring av de vackra frukterna). Varför fattar inte växterna hos oss hur det ska funka? Vi får tydligen sätta in en akut intensivutbildning i blommor och bin här!

Hybrididegrankotte. Hur kom den hit?

Dagens sista bärmysterium är vad detta är? Vi vet inte ens vad för planta det handlar om. Det här är något egenhändigt frösått som vi i stressen och hetsen i år planterat ut i Örtland 6 utan att ägna så mycket uppmärksamhet. Förrän nu då, då vi upptäcker att växten både måste ha blommat och nu har svarta bär. Enligt växtetiketten intill plantan ska det vara en bärhyperikum. men den har vi i sådana fall glömt att föra in i våra digra listor och vi tycker inte att utseendet stämmer. Någon annan bärhyperikum med svarta bär har vi heller aldrig hört talas om. Någon som vet bättre besked?

Förvisso dekorativ med likväl en doldis

Månadsbild 11, 2011

2011-11-30T14:00:00.019+01:00

Då återstår bara själva upploppet. Den givna funderingen är givetvis om det
ligger snö på nästa månadsbild? Förmodligen! Att vi ännu inte fått snö den 30

november är visserligen inte unikt, men att vi så här dags inte ens haft

minusgrader dagtid eller kallare än -4 grader någon natt kan vi inte erinra

oss ha hänt tidigare. På det sättet har det varit en mycket bra höst.

Och staketet (skymtande i högerkanten) är äntligen klart!

Adventsblomster

2011-11-27T17:17:00.001+01:00

Visst har färgen på kronbladen bleknat en smula, och visst har rådjuren har gått hårt åt bergklintens och grekväddens knoppar - men blommar gör det ändå, här och var.

Vi tillönskar alla en synnerligen trevlig första advent och rekommenderar avsmakning av glöggen för att betvinga mörkret!

Adventskalender 2011

Knopptoppen 2011/2012

2011-11-24T08:41:00.002+01:00

Jamen… ska det inte bli någon toppknoppstävling den här vintern? Joodå! Det ska det! Och nu är det dags. Reglerna är desamma som tidigare år. Gå in och rösta i marginalenkäten här intill. Det går bra att rösta en eller flera gånger fram till Lucia. Passa samtidigt på att ge dig till känna på något sätt (varför inte genom en kommentar på någon av månadens texter) så deltar du även i utlottningen av ett fint pris. Här är kandidaterna:

No 1 Magnolia loebneri 'Leonard messel'

No 2 Wilsonrabarberpoppel

No 3 Vanlig hästkastanj

No 4 Alnus sp. ?

Årets startfält är således en blandning av gamla favoriter som varit med förr och nya stjärnskott.

Magnoliastallet har inte deltagit på flera år, främst beroende på interna motsättningar om vem som varit mest lämpad att skickas fram som kandidat. I år lyckades man efter mycket hårda ordväxlingar enas om atleten Leonard Messel. Om han mot förmodan inte skulle sopa banan med de andra mindre ädla lignoserna kan man nog räkna med att teamet får en ny coach till nästa år. Om det ens finns kvar då. Från trädrotsnivå mullrar rykten om att både praktmagnoliorna och stjärnmagnolierna vill bryta sig loss från det nuvarande stallet inför kommande säsonger.

Wilsonrabarberpoppeln (Populus wilsonii) är en ung, viril nykomling som redan hänfört sin publik med fantastiska knoppar under hela försäsongen. Vi får väl se om premiärnerverna sviktar nu när det är upp till bevis i skarpt läge. Lycka till Wille, säger vi.

Pollux, vår ofta omskrivna hästkastanj från Kungliga Djurgården i Stockholm, är en veteran i toppknoppssammanhang. Normalt brukar han försöka blända juryn med sin klibbiga, svällande toppknopp (ja vad ska man annars kalla den största knoppen i mitten högst upp?). En enda gång har det räckt ända fram. Sedan har den kräsna juryn krävt nya konststycken. Därför försöker Pollux i år med en vassare men lika spektakulär sidoknopp. Vi får se om den ärrade mästaren lyckas få en efterlängtad revansch på ålderns höst.

Årets sista kandidat är en riktig outsider. Aldrig tidigare har Al-stallet vaskat fram en finalist. Nu har man lyckats med det. Ett problem i sammanhanget är bara att kandidatens identitet är höljd i dunkel. Vissa elaka tungor hävdar att han inte ens är en al, men blad och växtsätt är, som vi tidigare uppmärksammat, onekligen mycket al-lika. Att alar kan ha så här läckert matta, röda, skaftförsedda, klubbliknande knoppar finns dock inte dokumenterat från annat håll. Hybrid, bastard eller bara ovanligt klädsam byracka med okänt ursprung? - Oavsett vilket är det ingen anledning att neka kandidaten ett deltagande (även om Magnoliastallet redan lämnat in en protest där man vill se alens stamtavla). Vi ska inte sticka under stol med att vi håller en extra tumme för denna underdog i år.

Kulturkrockar

2011-11-21T18:27:00.002+01:00

De norduppländska vallonbrukens julmarknader står som spön i backen och på söndag är det visst första advent. Den första saffransexcessen har redan peakat och sju sorters glögg är redan provpimplade. Kort sagt: julstämningen är på topp! ...eller kanske inte? Den behagligt ljumma hösten har nämligen lagt lite sordin på denna då den skapat kulturkrockar mellan sommar och vinter som sällan annars äger rum.

Den lilla röda ljuslyktan som brukar lysa upp snön på farstubron är inte
helt nöjd med konkurrensen om uppmärksamheten i år.

Intill ytterdörren står fortfarande olivträdet kvar i väntan på vinterförvaring.
Vem får komma in först? Hon eller årets julgran som redan väntar just intill?

Likadant är läget för den kaukasiska bäralmen (Celtis caucasica), som
också vill vara inomhus denna vinter (i fjol strök en kompis till honom med
i kylan utomhus). I väntan på att han ska tappa bladen får han snällt sällskapa
med årets jultall utomhus, ett stort och präktigt gulbarrigt exemplar.

På farstubron står också brödgranen Apis och gnolar obekymrat.
Han är hemskt stolt över sina två krukor med höstljung som han bevakar
nogsamt. Blir det inte vinter snart och han får flytta in har vi hotat

med att hänga små julgranskulor på hans vassa tassar. Det är tveksamt om
Apis kommer att kunna ta det med med bevarad stolthet.

Budskap från rymden?

2011-11-17T18:20:00.002+01:00

Arboarkticum kommer alltid att förbli en magisk plats fylld av fördolda hemligheter. Men det är sällan det övernaturliga tar sig så här konkreta uttryck. För visst måste väl det här vara en hälsning från en fjärran galax som materialiserat sig, i Norduppland av alla ställen?

-Var hälsad jordling! Titta upp mot himlen i kväll!

Och tro nu inte att det här är någon ödets nyck eller tillfälligheternas spel. Det finns massor av dem. Här är en till:

- Vi kommer i fredliga syften! Ta oss till er ledare!

Fast man undrar ju en smula varför utomjordingarna valde att använda sig av vår manchuriska valnöt Valfrid som kommunikationsmedel. Kanske är detta träd heligt på andra planeter? Kanske är det heller inte alls valnötter som växer på trädet? Kanske är det förpuppade embryon från en stjärnhop några miljoner ljusår härifrån? Kanske har de kommit för att vägleda oss? Kanske inte?

- Ursäkta men vi har kört lite fel... Är det här möjligen vägen till Andromeda?

Senapssurr

2011-11-15T17:32:00.002+01:00

När vi nu genom vårt nya staket expanderat ägorna till det som tidigare orättfärdigt brukats som åker fick vi också en hel hoper åkerogräs med örtstatus på köpet. Det kanske mest iögonfallande av dem, åtminstone just nu, är den här förtalade nyttoväxten: åkersenap, sinapis arvensis.

Nybliven arboarkticer - nu på rätt sida staketet

Som förstås av det vetenskapliga namnet är åkersenapen en nära släkting till vanlig svart och vit senap och har också i nödfall nyttjats av den svenska allmogen på ett liknande sätt. Något verkligt gillande har växten dock aldrig vunnit. Vissa källor menar att det beror på att åkersenap inte är lika högavkastande som vanlig senap. Andra källor menar att smaken är betydligt sämre. Mer besk, men mindre skarp.

Åkersenap i full blom trots den sena årstiden

Budskapet att åkersenap skulle vara mindre välsmakande har dock inte nått den illasinnade råbocken Iddi, som redan nästlat sig in på fel sida staketet och näst intill eliminerat samtliga blommande plantor av detta slag. Senapsspäckad rådjurssadel, anyone?

Ett av Iddis många illdåd

Underträdet

2011-11-10T09:21:00.005+01:00

Underträd är det, inte speciellt ofta längre brukade, svenska namnet på ricinbusken (Ricinus communis). Det är inte utan att man undrar på vilket sätt denna idag så vanliga offentliga utplanteringsväxt ansågs så underbar förr i tiden? Fast det är väl som vanligt det där med att extremt giftiga plantor ansetts bota de flesta upptänkliga krämpor och åkommor. För att bara nämna något exempel i mängden är ricin en av de två växter som nyttjas till så kallad munkpeppar - ett elixir för att främja avhållsamhet. (Den andra växten är kyskhetsträdet, Vitex agnus castus, som vi lär återkomma till eftersom det är en av våra favoriter.)

Själva odlar vi numera underträd...

Giftet ja, möjligen är underträdet den farligaste växten vi har i trädgården. Giftet är dödligt redan i mycket små doser och det finns inget botemedel. Säkert var detta avgörande för KGB när man valde ricin för att i värsta agentklyschiga stil ta avhoppare av daga med förgiftade paraplyspetsar. Den vedervärdiga ricinolja som tidigare generationer tvingat i sina barn har dock inget av giftet i sig. Detta är avlägsnat vid framställningsprocessen. Den laxerande effekten härrör istället från själva oljeämnena, vilka idag oftare används som smörjolja än som tortyrliknande uppfostringsmetod.

...inte i Örtagården som tidigare, utan i nära infarten vid Nedre pinetet...

I vårt land odlas underträdet nästan alltid som ettåring. Fröna gror lätt och växer fort till ansenlig höjd om man ger dem vatten och näring, så varför ägna sig åt besvärlig övervintring? Plantan är dock flerårig och blir i rätt klimat med tiden ett stort träd och eftersom hösten varit mild överväger vi att låta våra tre små riciner komma in i värmen för att överleva vintern. Mest för att det går och för att vi är på för årstiden ovanligt bra humör.

...och detta i en trasig gammal trefoting, som vi
hittat i skogen i samband med svampplockning

Godnatt jord!

2011-11-07T08:14:00.001+01:00

Den milda hösten till trots råder det inte längre någon tvekan om att odlingssäsongen nu sjunger på sista versen. Detta bekräftas av ett litet strövtåg i höstträdgården.

Natten mellan lördag och söndag släppte plötsligt, och i våra ögon en smula omotiverat, den japanska blodlönnen (Acer palmatum artropurpureum) alla sina vackra höstlöv.

Höstglöd?

I Sänkan, brevid den vita bänken, har nästan samtliga örtartade växter lagt sig platt på marken. Det enda undantaget är jätteramsen, som fortfarande står i stram givakt.

Jätteramsen i Sänkan kämpar på.
Ormbunkarna i bakgrunden räknas till Lundens flora.

I fjol strök en av våra små kaktusar med under vintern. Knappast på grund av kylan eftersom hela gänget var täckta av snö från oktober till april, men troligen blev fukten till sist alltför besvärande. När våren väl kom såg den stackars kaktusen bara ut som grönt snor. För att förhindra detta har vi nu byggt ett litet kaktushus av några tegelpannor. Där har vi nu nattat de små taggbollarna för säsongen.

Kaktushus, till skydd från fukt och masochistiskt lagda råbockar

Hej matematik!

2011-11-02T20:02:00.000+01:00

Den här hösten har arboarkticerna lärt sig räkna. Vi har lärt oss att räkna så långt som till... sex!

För att åstadkomma detta tog läroplanen till botaniska hjälpmedel, så på köpet har vi även lärt oss identifiera de svårskiljbara tidlösa och höstkrokus.

Ett, två, TRE ståndare! Här har vi en höstkrokus!

Examination: Ett, två, tre, fyra, fem, SEX ståndare! Och alltså en tidlösa!

Happy Halloween!

2011-10-31T20:02:00.000+01:00

Tillönskar arboarkticerna alla läsare och andra
trädgårdsvänner runt om i världen!

Månadsbild 10, 2011

2011-10-31T06:50:00.000+01:00

Den minnesgode och skarpögde har måhända noterat att solen strålat från
en blå himmel över Arboarkticum den sista i varje månad hittills i år. Så lär
den visst ska göra idag också, men eftersom den inte är uppe tillräckligt länge

för att vi ska få se den fuskade vi och tog månadsbilden igår och då var det mul.
Tja vad finns mer att säga... höst, höst, höst (om än mild sådan) och hönsnäten
är som synes redan på plats.

Moderna trädgårdsmysterier: Snöbär, här?

2011-10-26T16:44:00.003+02:00

Det har kommit in en katt ibland hermelinerna! Å nu syftar vi inte på det rara gamla värdparet i vår senaste text utan på medicinalväxten blåbärstry, Lonicera caerulea kamtschatica, vilken vi berättade om i våras. Utan att vi märkt hur det gått till har den av oss lovordade bärbusken plötsligt närt en gökunge vid sin barm - en odåga som vi inte kan tolka på annat sätt än att det är det fruktade ogräset snöbär, Symphoricarpus rivularis.

Visst måste väl det här vara snöbär?
Men hur sjutton kom det hit?

Arboarkticerna brukar påstå att de älskar alla växter, särskilt träd och buskar, men till och med vi har hittills dragit oss för att introducera detta påstått oerhört invasiva ogräs i trädgården. Det närmsta vi kommit är en liten rosabärig släkting från Lidl som vi planterat mitt på Pelousen för att kunna bekämpa med gräsklipparen ifall den skulle bli för stursk. Än så länge är den dock bara en tvärhand hög och har aldrig blommat så mysteriet kvarstår. Var sjutton kommer snöbäret mitt i blåbärstryet ifrån?

En ny granne

2011-10-24T08:13:00.002+02:00

Det händer ibland, men inte särskilt ofta, att arboarkticerna får nya grannar. Nu är ett sådant tillfälle. Till vår stora glädje har någon flyttat in i ett hål i vår slarvigt ihoprafsade mur mellan Sipplunden och Nedre pinetet.

Kanske dags att sätta upp en liten brevlåda utanför
ingångshålet mellan tegelstenarna?

Nu på söndagen, i samband med staketmåleri på platsen, fick vi för första gången träffa denna någon. Det visade sig vara ingen mindre än unga fröken Vera småvessla - en levnadsglad nippertippa som kanske inte är den mest vittra i omgivningen, men som ändå kommer långt med sin flickaktiga charm.

Tyvärr hann vi inte få någon bild på Vera, som hade rysligt bråttom då hon skulle på te hos herr och fru Melin. Därför har vi lånat en bild på Veras estländska kusin Hilja, som villigt poserar på en utbildningssajt på nätet:

Småvessla (Mustela nivalis nivalis)

Jamen, släck då!

2011-10-20T08:00:00.001+02:00

Men det är inte bara solrosorna som envisas med att förneka hösten.Vad är det här för präktig solgul höstblomma då?

Jamen, är det inte...?

Jovisst, är det det grekiska silverkungsljuset vi redan skrivit om så många gånger. Det som först tog nio år på sig att blomma och som sedan hotades av det nya vedbodbygget. Men här står det nu fortfarande i slutet av oktober och blommar rikligare än någonsin.

Galet blommande silverkungsljus, strax före halloween

Nu har den fantastiska plantan blommat överdådigt sedan midsommar och helt utan att bekommas av säsongens allt tätare nattfrostsangrepp. Det här är nästan löjligt. Nu måste det väl ändå snart vara dags att släcka ljuset. Det finns faktiskt de som vill sova här!!!

Soldyrkare

2011-10-16T19:26:00.001+02:00

Höst! De säger Höst!

Höst? Vi vägrar lyssna. I Arboarkticum strävar solrosorna fortfarande mot himmelen och oktobersolen värmer både kropp och själ.

I Arboarkticum kommer inte årets höst förrän
solrosorna hunnit både blomma och vissna. Sådeså.

Idag myntar Tant Grön uttrycket "Oktober är det nya augusti". Underbart! Vi kunde inte kommit på något bättre för att beskriva denna synnerligen välvilliga höst (OK, -2 grader har vi haft en morgon denna vecka, men inte längre stund än att våra blomster som synes oförtröttligt strävar på).

Dickson flyttar in

2011-10-13T08:10:00.001+02:00

Så kom då frosten även till Arboarkticum och vi fann det för bäst att flytta in flertalet av de lite mer kinkiga vännerna i farstun. Till dessa hör Dickson. Kommer ni ihåg honom? Trädormbuken (Dicksonia antarctica) som vi köpte av lokalbefolkningen utmed en levada på Madeira för fyra euro i mars och som vi först trodde var stendöd.

Dickson undrar vad som hände!?

Men död var han som bekant inte utan vaknade till liv lagom till försommaren och har sedan dess stått ute i trädgården och mått förträfligt. Ja, kanske har vi rent av fått ett nytt problem på halsen.

Nyss hade han det luftigt och mysigt utomhus.
Nu plötsligt befinner han sig i en trång farstu.

Dickson tycks ha trivts lite för bra och har på blott några ynka sommarmånader växt sig groteskt stor. Nu vet vi inte riktigt var vi ska göra av honom. Han är redan för stor för att få upp för den smala trappan till vinterförvaringen så risken är att han blir grinigt stående i farstun hela vintern - och den skulle vi behöva för andra ändamål. Vinterkläder till exempel. Aldrig får man vara riktigt nöjd. Våren, kom fort!!!

Vi undrar också hur det här gick till.
Har någon gett Dickson anabola steroider när vi tittade bort?
Bilden ljuger. Han är betydligt större än vad det ser ut som här.

Redan över metern hög och drygt 1,5 m i omkrets

Ännu en frostfrist...

2011-10-09T18:02:00.000+02:00

OK då. Det är väl höst nu. Åtminstone visar dagarnas längd tydligt vartåt det barkar, även om vi även föregående natt klarade oss från de högljudda hoten om frost. Vi har varit gynnade i år - ännu inga minusgrader, och det blommar grannare än något tidigare år i oktober. Igår kväll, precis innan mörkret föll och det kändes isande kallt i luften, tog vi in en hel famn rosenskäror, lejongap och luktärtor för att rädda blomsterprakten från den frost som uteblev - så nu blommar det grant även inomhus i Arboarkticum. Men blomsterprakt i vas i all ära - det var med ett stort leende och lätta kliv vi hälsade våra kära vänner utomhus godmorgon ännu en solig oktobergryning.

Rar liten frösådd toffelblomma - Calceolaria sp. När den vissnat ligger toffeln kvar flera dagar på marken under - det ser ut som att någon mycket liten varelse, kanske en skalbagge, tappat sina tofflor i brådska...

Körsbärsbenvedens frukt är visserligen ingen riktig blomma, men vacker som en sådan.

Cigarrblomman är en förtjusande ettåring. Var den här kommer ifrån vete sjutton. Det verkar som att förra årets planta frösått sig i barktäckningen runt pallkragarna. Är det verkligen möjligt?

Underbara, underbara höstsilveraxet. Det är inte alla år den hinner blomma innan frosten tar den, men i år sprider den sin väldoft över hela gårdsplanen.

Blåklocksklematisen har lagt sig över hortensian. Den har aldrig blommat så överdådigt som i år och man slutar aldrig förundras över blommans alldeles egna textur. Som tjock marsipan!

Den kära grekiska vädden. Hur kan något grekiskt vara så otroligt köldtåligt???

Grewian, fortfarande översållad med sina rosalila blommor - nästan som små magnoliablommor. Snart ska den in för övervintring.

Den här plantan, då med skylten Calceolaria, köpte den toffelälskande arboarkticern på en växtmarknad. Plantan växte och växte och växte och... kom slutligen ut såsom nattljus.

Pelargonium sidoides bor fortfarande utomhus och verkar icke misstycka.

På Gotland sägs rosorna blomma minst fram till jul. Vi vågar väl knappast hoppas att Stanwell Perpetual förmår göra detsamma - men vem vet..?

Vit ölandstok - blommar som en ... ja, tok.

Och till sist: vårlöften. Hjärtat smälter vid åsynen av magnolians lovikavantar (men hallå, LITE tidigt för vantar va???)

Straffarbete?

2011-10-03T15:55:00.001+02:00

En taktlös besökare har klantigt upplyst oss om att vårt nya zornstaket ger associationer till fängelsestängsel.

View through a fence

Och visst måste vi medge att det för närvarande känns lite som ett straffarbete att vika höstens vackraste tid till att slava med det här byggprojektet. Men nöden har ingen lag. Innan vintern kommer måste vi göra vad kan för att få slitgörat gjort. Annars kommer vi att ha korsdrag av råbockar här.

Sisyfosarbete i stekande sol

Men varför varnade ingen oss för hur jobbigt det skulle vara att dunka jordankare i styv lerjord eller hamra sextumsspikar genom fjädrande stör och regel? En av arboarkticerna kan nu addera smärtande tennisarmbåge till sina redan klena handleder.

Så där ja - en av 66 sektioner färdig.

Och då återstår fortfarande 40 sektioner, d.v.s. 80 meter eller 400 gärdsgårdsstörar att hamra. Ännu fler återstår att måla, knappa två löpkilometer närmare bestämt. Det mesta tyder nog på att vi tagit oss vatten över huvudet och får kalla på extern hjälp den här gången.

För att inte tala om hur tröstlöst det är att måla - de här störarana vid
ingången till Nedre pinetet lär knappast få färg i år.

Månadsbild 9, 2011

2011-09-30T18:45:00.000+02:00

Fortfarande ingen nattfrost och just nu har dagstemperaturen överstigit
20-gradersstrecket med råge i två dagar. Likväl går det inte att blunda för
att hösten är här. De flesta träd har redan fått höstfärger och löven far
i luften. På arboarkticerna går det dock ingen större nöd. De är lediga
från jobbet och gör allt sådant som inte hanns med i somras, som att spika
staket och plantera horder med lignoser.

Detta är slutet

2011-09-07T20:25:00.002+02:00

Arboarkticerna längtar ständigt till södern, men längre söderut än så här lär vi aldrig komma. Här tar nämligen trädgården slut, vi har, som man säger, nått vägs ände. Nu finns det inte längre mer odlingsbar mark att exploatera utmed tomtgränsen. Åtminstone inte åt det här hållet.

Ultima australis arboarktica

För den som noga studerat den arboarktiska kartan på hemsidan befinner vi oss på den del av tomten som fram tills nu gått under namnet Ängen. Det är väl lika bra att medge att denna experimentverksamhet blivit ett gravt misslyckande. Så gott som samtliga växter vi på ren chans planterat direkt i den obearbetade och usla jorden har strukit med under årens lopp, antingen uppätna av ondsinta gnagare eller kvävda av det höga gräset. Endast tre lignoser på platsen kan ännu sägas vara vid god vigör, vår blågran, en slånbärsbuske och en vanlig fläder.

Nu när halva ängen för första gången klippts ner till grämattenivå (se bilden ovan) påträffades två överlevare till, en liten grönpil och en tysklönn som mirakulöst klarat sig. Som belöning för sin tapperhet har de nu befriats från ogräs och fått en rejäl tilldelning god plantjord och täckbark. Dessutom har de begåvats med en nyplanterad granne - en koreansk stickgran (Picea koraiensis), inte att förväxla med de betydligt vanligare koreagranen Abies koreana.

En sörmländsk fostergran i exil

Utöver att kanske bli det sydligaste träd vi någonsin kommer att plantera har den lilla granen en egen historia värd att berätta. Vi har nämligen fått den av en plantskoleinnehavare i Sörmland, som var besviken på den. Hon tyckte nämligen att de koreanska granarna, av vilka hon hade massor eftersom de hade grott mangrannt, var alldeles för lika vanliga svenska skogsgranar för att kunna säljas. Möjligen hade hon till och med blivit lurad och fått fel frön av fröfirman, trodde hon. Vi fick granen för att kunna jämföra med de två andra exemplar som vi redan hade av samma träd, men köpt på annat håll.

Eva, om du kan läsa det här så kan vi meddela att alla tre granarna är mycket lika, vilket väl ökar sannolikheten att du har fått rätt frö. Med tanke på hur små de fortfarande är tycker vi också att de är betydligt kraftigare och tätare än vanliga granplantor. Det ska nog bli fason på de här små asiaterna också ska du se.

Så här ska förresten granen se ut som lite större, schysst va?

Revansch!

2011-09-05T16:33:00.000+02:00

Ståtligt substitut

Vår fordom så ståtliga silverlönn Long John, som av beklagansvärda skäl blivit något av en följetong den gångna sommaren, är nu hämnad. På Johns plats har nu i stället planterats det högsta och mest iögonfallande träd vi hade till hands - en hängbok. Måtte detta sticka ordentligt i ögonen på alla som uttryckt att de skarpt ogillar alla former av planteringar högre än gräset i gräsmattan.

Detta är toppen tycker vi

Väx nu fort och duktigt lilla vän och bli groteskt hög och skrymmande! Vi har till och med för avsikt att rucka på våra principer och ge dig några skopor gödsel till våren för att skynda på detta. No more Mr Nice Guy!

Griniga gröna tomater

2011-09-02T17:00:00.002+02:00

Alla växter har inte förstått att utnyttja årets ovanligt långa, torra och varma sommar lika bra som yuccapalmen i gårdagens text. Tomaterna till exemel.

Massor med tomater...

Visserligen har vi aldrig någonsin fått lika många tomater. Det fullkomligt dräller av dem i stora klasar. Och visserligen har vi aldrig fått så stora och vackra tomater som i år. Men vad hjälper det?

...och rekordstora.

Inte en enda av de mångtaliga, granna och gigantiska frukterna har den gynsamma sommaren till trots haft lust att mogna. Tomaterna lyser fortfarande i september grönare än gräsmattan. Vad kan vi ha gjort för att förtjäna detta??

Yuccan blommar

2011-09-01T18:47:00.000+02:00

Tänk, för bara några år sedan visste vi inte ens att det gick att odla yuccapalmer på friland i Norduppland. Än mindre att man kunde få dem att blomma. Men sådant är fallet just i detta nu. En av våra yuccor (Yucca filamentosa), en gulbrättad sådan, har i smyg utvecklat en lång stängel som nyligen har börjat blomma för fullt.

Gulbrättad palmlilja i Sydrabatten...

Vissa växter har verkligen förstått att utnyttja den långa och torra sommaren, som dock sjunger på sista versen nu. Hoppas hösten fortsätter på samma vis.

...blommar nu för fullt

Månadsbild 8, 2011

2011-08-31T16:53:00.000+02:00

Arboarcticerna har just gått tillbaka till grottekvarnen men klagar inte

allt för högljutt ändå. T.ex. har det, kors i taket, regnat på sistone. Nu har

vi nästan fått 100 mm sedan 1 maj - inte så illa med norduppländska mått.

Detta betyder att gräset är grönare och växtligheten är frodigare än någonsin

tidigare i år. Och här och där börjar det till och med dyka upp enstaka svampar.

Västgötskt husmorstips

2011-08-30T08:31:00.002+02:00

Det har varit en konstig sommar med alldeles för stort fokus på dålig grannsämja och friska träd som plötsligt dör. Fortfarande tyder dock ingenting på att de senaste dunkfynden kan knytas till något sabotage. Kanske är det, som en av våra läsare var inne på, bara frågan om ett fånigt hot. Avlägsnandet av träd är likväl temat för dagen. Igår var det nämligen Hans-dagen och enligt en folklig uppfattning från Västergötland är det just den 29 augusti som man ska fälla aspar för att slippa telningar.

Nere i det hörn vid infarten som vi sällan visar, i den ännu så länge oröjda delen av Nedre pinetet, växte fram till igår fyra hyfsat stora aspar. Efter flera års misslyckanden med att ringbarka bort dessa aspar var vi beredda att testa denna västsvenska visdom. Tidpunkten var också ovanligt väl vald medan träden fortfarande kunde falla ut på den obrukade åkern, innan det nya staketet slutgiltigt är på plats.

Ett sällan visat ovårdat hörn av Nedre pinetet (Lunden i bakgrunden)

Närmare titt på högstubben mitt på förra bilden

Annan högstubbe sedd från andra hållet (med Skogen i bakgrunden)

Nu är de bångstyriga asparna alltså väck och kvar är i stället bara tre högstubbar, tänkta att kläs in i vildvin och murgröna. Om husmorsknepet verkligen fungerar återstår dock att se. Nu ska här röjas och göras plats för ännu fler konstiga granar som försurar och fördunklar tillvaron för alla som hatar träd.

!!!

2011-08-28T17:52:00.001+02:00

När vi anlände Arboarkticum på fredagskvällen fick vi en obehaglig välkomsthälsning. Någon hade lämnat kvar tre stycken tomma 20-litersdunkar Roundup just intill uppfarten! Det är inte utan att man undrar VEM som hällt ut dem och, kanske framför allt, VAR detta har skett? Sedan gick helgen. Vi är fortfarande inte människor.

60 liter dödligt gift, t.ex. för ett arboretum

Om Ulrik och Minipinetet

2011-08-23T17:46:00.000+02:00

Det väntar omvälvande nydaningar i Minipinetet. Och då syftar vi inte bara på att den närbelägna gärdsgården snart ska elimineras. Nej, till våren vankas det betydligt tuffare tag i grannskapet. Det vi befarade har nu nämligen hänt: några av de små odygdspåsarna i den omgärdade och stenbelagda barrplanteringen har trivts lite för bra och därför ränt i höjden. Det gäller bland annat den käckt gulgrönrandiga Taxus Baccata 'Adpressa Aurea' och den förtjusande sirliga Chamaecyparis 'Fairview'. Även Tsuga Diversifolia 'Minikin' har drabbats av storhetsvansinne och kommer därmed att utlokaliseras till den grymma oskyddade verkligheten utanför Minipinetet.

Minipinetet av anno 2011

För att göra utgallringen mer lätthanterlig och om möjligt hålla pli på barrflocken under tiden har en ny särskild väktare över platsen införskaffats. Han heter Ulrik och är naturligtvis en avlägsen släkting till de båda andra demonerna i Lunden, Gergils och Mika-El. Ulrik har redan tagit plats på en hörnsten i Minipinetet, därifrån han drillar de små illbattingarna till att uppföra sig bättre.

Ulrik - Minipinetets nye väktare

Tulipanaros

2011-08-20T09:58:00.000+02:00

Det känns som om det var länge sedan vi koncentrerade oss på växterna i trädgården. Dags att göra bot och bättring. Här är en av våra nya favoriter, som dock till följd av vår svåra sommartorka redan antagit en höstlik ton.

Inte helt olikt stora ovanligt klarröda rönnbär

Att säga tulipanaros är inte svårt, men försök att göra en. Det här är någonting i samma härad. De inte särskilt nära släktingarna oxbär (cotoneaster) och vanlig rönn (sorbus) har spontant korsat sig i Sibirien och resulterat i verkligt läcker och dessutom fertil avkomma, som på svenska fått namnet rönnoxbär (Sorbocotoneaster pozdnjakovii). Lite som om man skulle lyckas skapa hundbjörnar genom att korsa vovvar med nallar. Naturen är i sanning märklig.

...men bladen har lika mycket drag av oxbär

Det allra bästa är att det dekorativa men ännu inte särskilt kända rönnoxbäret är härdigt i hela landet, eller åtminstone till och med zon 7.

Hotande silverfynd

2011-08-18T20:30:00.000+02:00

Knappt hade färgen på den nya vedboden torkat förrän vi tog oss an nästa stora byggprojekt – att färdigställa det 130 meter långa zornstaketet vi redan berättat om. När vi kommit knappt halvvägs med stolphamrandet började det trilskas. Ett jordankare vägrade att se sig nedslaget på grund av en stor underjordisk sten. Det blev bara att ta fram spaden för att gräva upp ankaret igen. Då gjorde vi samtidigt ett fynd som fyllde oss med skräckblandad förtjusning.

Eftersom vi bor på en plats som varit bebodd i tusentals år händer det ganska ofta att vi får små hälsningar från svunna tider när vi sätter spaden i marken. Vanligen handlar det om diverse järnskrot som vi hänger upp i grenarna i plommonlunden. Någonting som liknar detta har vi dock aldrig stött på tidigare.

Fyndet, som synes, i hyfsat naturlig storlek

Ganska snabbt insåg vi att det förmodat antika föremålet var av silver och bar spår av förgyllning. Lika upprymda som vi blev, lika oroliga blev vi över vad länsantikvarien skulle vilja göra med vår trädgård och vårt nya staket nu när vi troligen grävt oss ner i ett gravfält.

Ornerad perfekt välvd ram av silver...

Det var därför med viss bävan vi tog kontakt med den arkeologiska expertisen i Uppsala i morse. Det lugnande beskedet vi fick därifrån var dock att fyndet troligen rör sig om ett skospänne från 1700-talet och således inte klassas som något fornfynd. Dubbelbingo! Vi får alltså inte bara behålla det förgyllda silverfyndet. Vi slipper dessutom andra än vi själva och sorkarna som gräver hål i rabatterna.

...fortfarande med spår av förgyllning

Den stora funderingen nu är istället vem som klampat omkring på vår leråker för 300 år sedan och var så förmögen att han inte ens bemödade sig med att ta upp sitt tappade ädla skospänne?

Sågbocken

2011-08-17T08:54:00.000+02:00

Under ymnigt överinseende av den här snickeriintresserade insekten, av oss betitlad som sågbock, är sommarens mest akuta byggprojekt, den nya vedboden, nu nästan i hamn. Återstår gör bara hängrännor, dropplister etc. Och så en schysst exotrabatt intill söderväggen förstås.

Vår frekvente gäst sågbocken Alf

I begynnelsen var inte mycket...

...sedan blev det lite mer...

...och så var det nästan färdigt! Målat i de traditionella lokala färgerna.

Notera hur vi återigen lyckats freda vårt stolta silverkungsljus, som blommat konstant i över en månad nu. Vi kommer onekligen att sakna honom när han slutligen lämnar in. Men tänk ändå vad han fick uppleva under den här tiden! Ja faktiskt blev det ju han som slutligen bestämde var boden skulle få stå. En värdig avslutning efter nio års väntan på att blomma. Självklart ska vi ta tillvara på fröna!

Skåneflytt?

2011-08-12T10:32:00.002+02:00

Arboarkticerna älskar Skåne!
Hit återvänder vi alltid - så ofta vi kan.

Utsikt från Uraniborg över Ven och Sundet med Glumslövs backar i bakgrunden

Nu efter alla nederlag i trädgården funderar vi allvarligt på att flytta hit permanent. Men vart då? Vi kan inte riktigt välja. Östra Skåne, med landets bästa odlingsklimat och huspriser som är något så när överkomliga eller storstadsregionen i västra Skåne, där vi faktiskt kan få jobb?

Östra Skåne med landets bästa arboretum...

...granne med landets vackraste privatträdgård - Ulriksdal i Kivik

Eller västra Skåne med två av landets absolut bästa botaniska trädgårdar.

Här en av många stora blommande praktkatalpor i Lunds Botan...

...och här en präktig kinesisk sequoia i Alnarpsparken.

Notera de arttypiska arthålorna.

Men medan vi i Norduppland sneglar avundsjukt och lystet söderut, påstår sig skåningarna själva ha fått nog av bistert klimat och längtar till Medelhavet! Märkligt. Kan människor aldrig bli nöjda? Till exempel har en av våra favoritplantskolor Bluesage i Lund beslutat sig för att avveckla verksamheten för att flytta till Korfu. Trist för oss, men vi får trösta oss med att vi fyndade rejält på utförsäljningsrean.

Souvenirer från Skåne, de allra flesta från Blusage.

Här är föresten hela listan över alla skånska träd- och buskinköp från resan, alltså örter och perenner oräknade. De flesta är helt otestade hos oss, men några är gamla favoriter som får en ny chans efter sork- och rådjursangrepp. Några enstaka är direkta felinköp beroende på synonyma vetenskapliga namn:

Fabergran - Abies fabri

Henrys lönn - Acer henryi

Sitka-al - Alnus sinuata (A. viridis)

Nepalbjörk - Betula sp CC5763

Skäggbuske - Caryopteris x clandoniensis ‘Heavenly blue’

Kirgisisk katalpa - Catalpa sp coll. Kirgistan

Amerikansk träddödare - Celastrus scandens

Koprosma - Coprosma kirkii

Asiatisk näbbhassel - Corylus sieboldiana

Grön perukbuske - Cotinus coggigrya coll. Tallinn

Gulgrön perukbuske - Cotinus coggigrya ‘Golden Spirit’

Nepaloxbär - Cotoneaster sp CC6041

Kinesisk stickaralia - Eleutherococcus sessilifolia

Kasperbenved - Euonymus cornutus ’Quinquecornatus’

Flikbladig benved - Frangula alnus ‘Asplenifolia’

Japansk trollhassel - Hamaelis japonica

Järnek - Ilex aquifolium coll. Alnarp

Japansk valnöt - Juglans ailanthifolia (J. Sieboldiana)

Yunnan-äpple - Malus yunnanensis

Raulisydbok - Nothofagus procera (N. alpina)

Vitbrokig doftbuske - Osmanthus heterophyllus ’Variegatus’

Östlig papegojbuske - Parrotiopsis jacquemontiana

Vitblommande kejsarträd - Paulownia fargesii

Montereytall - Pinus radiata
Nepaltall - Pinus sp CC6037

Kinesiskt bergkörsbär - Prunus serrulata

Litet granatäpple - Punica granatum ‘Nana’

Nepalros - Rosa sp CC5142

Kuromevide - Salix gracistyla meganostachys

Bambuvide - Salix koriyanagi

Myrtenvide - Salix myrtifolius?

Sötbuxbom - Sarcococca hookeriana ’Purple stem’

Dvärgpagodträd - Sophora prostrata

Afghansk syrén - Syringa afghanica (S. protolaciniata ‘Kabul’)

Fjällsyrén (Koreansk syrén) - Syringa wolfii

Himalajagran (Morindagran) - Picea smithiana

Litet epåletträd - Pterostyrax psilophylla

När väl alla dessa är i jorden misstänker vi att det blir ännu svårare att flytta. Eller vad tror ni?

Månadsbild 7, 2011

2011-08-01T13:37:00.000+02:00

Arboarkticerna har äntligen semester, men efter den senaste grannfejden
med hot om polisanmälningar är vare sig växter eller bloggande kul.
Som lök på laxen håller trädgården på att kollapsa under den rådande

torkan. Vi har bara fått lite över 40 mm regn sedan 1 maj och temperaturen
balanserar dagligen fortfarande strax under 30-strecket. Är det bara vi som

längtar till hösten?I mitten på månadsbilden den nyligen avlidna silverlönnen,
Längre upp till vänster bakom jättelönnens stam skymtar vår nästan färdiga
men fortfarande omålade nya vedbod.

Lönnmördare

2011-07-19T08:41:00.005+02:00

Särskilt i Stockholms mer välsituerade strandnära bostadsområden, här symboliserat av Bromma, har en otäck farsot spritt sig som en löpeld på senare tid. Varhelst en nyburgen bostadsrättsinnehavare eller villaägare får för sig att uppväxta träd utanför de egna ägorna är något otyg, som enbart förfular och skymmer en åtråvärd utsikt, tar man lagen i egna händer. Ids man inte själv någon mörk natt ge sig på den vanligen kommunala egendomen med motorsåg har man numera uppfunnit ett helt batteri av mer eller mindre sofistikerade metoder att snabbt förgifta de så förhatliga biotoperna. Rapporterna om detta är legio i Stockholmsmedierna just nu och tips och rådgivning i ett obehagligt tonläge florerar ymnigt på diverse chattar på nätet.

Norra Ängby i Bromma (husen på bilden har ingenting med historien i övrigt att göra)

Varför berättar vi nu det här? Tja, utöver att det är ett beteende som vi starkt föraktar fruktar vi för att vi själva blivit utsatta för en liknande attack. Vi finner det nämligen vara lite för mycket av en slump att två av våra vackraste och mest välmående lönnar, vår stora vackra silverlönn vi skrivit om flera gånger och en sirlig cissuslönn, just nu och helt utan några förvarningar, tvärdött på mindre än 14 dagar. Alla andra träd i grannskapet mår bra.

Vår största och vackraste silverlönn

- numera i dödsskuggans dal

Utöver att de båda lönnarna var ovanligt iögonfallande hade de också det gemensamt att de satt delvis synliga i den utsiktslinje mot åkern som grannens dotter i sällsynt elaka och hotfulla ordalag upplyst oss om att denna ska vara fri från påverkan från oss. ”Detta har tidigare ägare respekterat” och ”Vi har faktiskt bott här i generationer och det tänker vi fortsätta med” och ”Vad fan håller ni på med? – Det ser ju ut som en djävla park här nere”.

Silvret blev till sand - farväl John. Vi ska hämnas dig

Det har nu gått exakt två veckor sedan grannens dotter åkt hem till Bromma igen och vi ska snart ha semester. Då ska vi plantera flera hundra nya exotiska träd, och den här gången kommer inte samma hänsyn att tas till vilka önskemål om hur och vilka delar av vår trädgård som grannarna anser att vi på nåder har rätt att använda. Det var ju en tråkig historia det här - men ger man sig in i leken får man leken tåla.

Rent hus

2011-07-12T16:52:00.001+02:00

Vi har nog varit en smula stygga mot vår gamla vedbod. Den har ju trots allt tjänstgjort oss väl, mer än dubbelt så länge som vi trodde när vi kom i besittning av det gistna skjulet. Vårt taskighet har bland annat tagit sig sådana uttryck att det till och med visade sig vara svårt att hitta några arkivbilder på hur boden såg ut. Det här var det enda i den vägen vi kunde uppbåda och nu blir det inte fler bilder ety nu är hela rasket rivet.

Tja... inte mycket till bodbild, men ändå. Det var den enda vi hittade.
En väl maskerad arboarkticer föreläser om blad för några gästande ungdomar.

Idag ser platsen ut så här i stället...

...efter att vi fällt taket...

...och alla bärande stolpar och panel.

Notera gärna hur försiktiga vi var hela tiden

med silverkungsljuset vi berättat om tidigare.

Vid sådana här tillfällen är det onekligen bra att ha en
ruinerad jordkällare där man kan lägga all bråte i väntan på
att såga upp den till vinterns kaminmat.

Apotekarrosen

2011-07-04T17:38:00.000+02:00

Eftersom vi utfäst oss att förr eller senare skriva om samtliga växter i trädgården måste vi nog raska på litet. Annars är det ju förvisso ett bra sätt att leva länge – det bara att skaffa fler växter hela tiden så måste man ju fortsätta skriva. Det här betyder att vi även måste säga någonting hyfsat uppskattande om växter vi egentligen inte är så förtjusta i och dit hör ju, som vi ofta tjatar om, exempelvis rosor. Men det sägs ju att det är rosår i år och lördags var det visst Rosens dag. Därför har turen nu kommit till världens förmodligen minst spännande plågoris – törnrosen eller provinsrosen – Rosa gallica officinalis.

Plågoris

Ändå, eller kanske just därför, är detta världens förmodligen genom tiderna mest odlade roselände. Anledningen är näppeligen att den skulle besitta några högre estetiska kvaliteter – nä, törnrosen är bara en kortlivad rosa blobb på otäckt taggig kvist. Vore det inte för rosens nyttoaspekter skulle den aldrig ha blivit lika odlad. För ty detta är den verkliga basvaran när det gäller rosenprodukter. Det finns rosor som blir till bättre rosenvatten, bättre parfym, bättre rosenolja, bättre rosenhonung, bättre kanderade rosenblad och bättre potpurrier, men den finns ingen som har en lika bred användning kommersiellt som törnrosen, som används till allt detta.

Rosa blobb

Dessutom bör man betänka att detta är den äkta apotekarrosen, som odlats i varenda klosterträdgård ända sedan medeltiden för sina oöverträffade medicinska egenskaper, både vad det gäller invärtes och utvärtes bruk. Bara av det skälet bör naturligtvis denna ros fortfarande vara ett absolut måste i samtliga örtagårdar med någon slags självaktning.

Månadsbild 6, 2011

2011-06-30T15:54:00.001+02:00

Och vi som tyckte vi valde en bra fotovinkel för årets månadsbilder... Så där va?

Nu när prick halva året har gått inser vi hur lite man minns i januari av hur

trädgården buskar till sig. Nu ser man ju knappt ens huset längre. Än mindre alla

våra storstilade projekt. Enda undantaget är det nya stenpartiet som fortsätter att

växa fram på Vallen, på bildens högra sida.

Snart är det dags att fylla på jord och sand där.

Staketstart i raketfart

2011-06-28T21:02:00.000+02:00

Då är sommarens första stora byggprojekt igång. Vår gamla gärdsgård, till största delen nedmonterad och inhandlad för en spottstyver på en bondgård i Sörmland, får nu sägas ha gjort sitt efter nio år i norduppländsk lera. Vi har helt enkelt tröttnat på att staga upp det gamla skrället som ruttnar nedtill hur väl vi än tjärar det. Riktigt all är dock inte sagan ännu. En stor del av störarna och slanorna kommer nämligen att reinkarneras till byggmateriel åt vårt nya zornstaket, som nu är påbörjats.

Eftersom vi redan tidigare har försökt förklara hur ett sådant staket ser ut väljer vi i stället att visa en bild den här gången. Just denna faluröda hybrid mellan staket och gärdsgård är ingen mindre än den som kringärdar självaste Zorngården i Mora.

Zornsstaketet runt Zorngården i Mora

Att projektet kom att bli av just i år är en slump, men en osedvanligt lyckad sådan. Eftersom åkern utanför gärdsgården ligger i träda i år, av skäl som vi redan berört, passar vi samtidigt på att flytta fram våra positioner. Innan gärdsgården uppfördes har nämligen bonden på arrendet år efter år genat i hörnen så att åtskilliga meter av vår tomt försvunnit. Denna mark återtar vi nu - och gissa om det behövs. Kampen om kvadratmetrarna i Arboarkticum slåss både vi och våra allt för många växter om.

Arboarkticum växer med många sköna rättmätiga meter

Premiärblommare

2011-06-25T18:18:00.004+02:00

Varför i allsin dar visar vi en bild på något så gement som rosenhallon? Jo, det är en nyttig påminnelse om hur lång tid det tar att etablera även de mest invasiva lignoserna i vår styva lerjord. Vårt enda lilla rosenhallon planterade vi redan för fem år sedan, men i den värsta leran vi äger. Därför är det först idag, midsommardagen 2011, som vi får uppleva dess första blomning. Från och med nu tror vi dock att det blir mer av den varan. Till och med mycket mer.

Rosenhallon premiärblommar på tomtens lerigaste plats

En annan lite ädlare ros premiärblommar också just nu. Det är den bulgariska oljerosen, Rosa damascena 'Trigintepetala' som också den bott på sin plats i många år utan att mäkta med att blomma. I oljerosens fall handlar det inte så mycket om styv lera utan att den är samplanterad med vår manchuriska valnöt Valfrid, som effektivt skuggat den stackars rosen. Först i år har Valfrid blivit så pass uppstammad att tillräckligt med solljus nått fram under grenverket och möjliggjort rosblomningen.

Bulgarisk oljeros, fram till nu i skuggan av Valfrid

För en dryg månad sedan berättade vi om att en gullgentiana i Örtagården var på väg att blomma för första gången i Arboakticums historia. På midsommarafton var hon ännu så här maffig:

Arboarktisk gullgentiana i midsommartid

Likväl är den mest efterlängtade premiärblomningen av alla just nu en annan. Redan i december 2009 berättade vi om vårt silverkungsljus, Verbascum bombyciferum, som aldrig ville blomma. Idag, hela nio år efter utplanteringen, ser det ut så här. Inte undra på att vi är nöjda med årets midsommarhelg:

Äntligen, efter snart ett decennium! Och det var i grevens tid, för nästa helg
börjar vi riva vedboden intill vilken silverkungsljuset är planterat.

Arboarkticer i österled – igen

2011-06-21T18:40:00.001+02:00

För snart två år sedan genomförde arboarkticerna en sällsynt lyckad trädgårdsexkursion till det stolta Helsingfors. Vi vet att vår text om detta gladde många Finlandsvänner och flera av dem har vi fortfarande kvar som läsare har vi noterat. KUL!

Nu är det dags för våra finska fränder att sträcka på sig igen, ety vi har genomfört en ny forskningsexpedition till vårt östra broderland – denna gång till den europeiska kulturhuvudstaden Åbo – men med samma succéartade resultat som för Helsingforsresan. Eftersom vi hade tre hela dagar till vårt förfogande hann vi med en hel del sevärt i och kring den gamla biskops- och universitetsstaden. Det gör att vi här får begränsa oss till att berätta om resans tre top spots.

Åbo domkyrka, där bland annat Karin Månsdotter ligger begravd

Intill Finlands största ekskog på ön Runsala, ett kort stycke utanför staden, ligger den botaniska trädgården. Den är visserligen inte lika stor som sin namne i Helsingfors, men väl så sevärd. Utöver de sedvanliga exoterna finns här också flera arter som man är ensamma om i Norden. Trädgården känns också betydligt mer lekfull än man är van vid i dessa sammanhang och har i stor utsträckning även karaktären av försöksstation och mycket inspirerande experimentverkstad.

Vy i Botaniska trädgården i Åbo

En av orsakerna till trädgårdens särart torde vara den före detta överträdgårdsmästaren Arvo Kasvis förtjänst. Arvo, som är otroligt kunnig och en verklig rikskändis i Finland, är allt igenom okonventionell och full av infall. Närmast kan han beskrivas som något så intressant som en korsning mellan Maj-Lis Pettersson och Peter Wahlbeck. Att få förmånen att guidas i trädgården av just Arvo gjorde inte besöket mindre oförglömligt. Tyvärr kom Arvo på mitt under guidningen att han ju skulle sända radio från växthuset, varför guidningen blev kortare än vi hade önskat.

Arvo Kasvi svarar på lyssnarnas trädgårdsfrågor

Utanför Åbos grannstad Nådendal ligger de finska presidenternas sommarbostad Gullranda. Vare sig Harpsund eller öländska Solliden har riktigt fått oss att tända till, men det här var något annat. Och ändå är det inte nedlusat av växter som i sig är intressanta. Gullrandas förtjänst ligger i stället i de storslagna vyerna i kombination med utsökt finsk design. Som ett mellanting mellan Versailles och Millesgården. Sätt ungarna i Mumindalen och åk själva på en guidning i Gullranda. Ni kommer inte att bli besvikna.

Gullranda - ett finländskt Versailles

Maffig allé av pelarpopplar

Vår tredje top spot är svårare att besöka. Det tillhör ovanligheterna att den finska finansmannen Nalle Wahlroos öppnar sitt lantställe Åminne herrgård, fem mil från Åbo, för besökare. Tack vare unika kontakter fick vi nu den sällsynta möjligheten.

Åminne herrgård

Runt den vackra herrgården, ursprungligen uppförd åt den finska nationalhjälten Gustaf Mauritz Armfelt, har Wahlroos plöjt ner en stor påse pengar av sin förvisso ansenliga förmögenhet för att återställa den engelska trädgården i ursprungligt skick. Det är bara att slå fast att han lyckats.

Ett av flera vackra hus i den engelska parken

Ingenstans har vi någonsin sett ett bättre exempel på den gustavianska parkestetiken. Hagaparken, som vi tidigare vurmat för, kan slänga sig i väggen. Synd att inte alla kan åka hit för ett studiebesök och själva kan få uppleva det med egna ögon.

Men det här ekotemplet blev nästan vår favorit

Helvetesmaskinen

2011-06-14T16:59:00.002+02:00

Så har då det arboarktiska hushållet fått tillökning igen. Ännu en bensinhungrig tank att mätta. Möt Jörgen!

En av arboarkticernas chefer sa att vi skulle ha honom och att det kostade 300 kronor så då vågade vi inte säga nej. Jörgen lär vara en så kallad jordfräs, men exakt vad har man en sådan till? Seriöst alltså. Är inte det en så där helvetesmaskin som bara dödar daggmask och gör otäcka ogräsrötter till tusentals nya ogräsrötter. Är det någon som har någon erfarenhet av slika tingestar? Kan man ha någon glädje av dem också eller dricker de bara bensin och ställer till djävulskap?

Jörgen jordfräs - men... vad har man en så till egentligen???

Gissa bladet!

2011-06-12T20:43:00.000+02:00

Ibland blir det rätt - fast man kanske egentligen tänkte fel.

Det var nog inte meningen att det skulle bli fullt så här trångt i rabatten. Men inte hade vi med planering kunnat fixa till den här kombinationen av färg och form så snyggt!

Känner ni igen alla sorter som syns på bilden? Vem vet, kanske det rentav kan bli ett litet pris till den som lyckas väl med artbestämningarna?

Man kan behöva klicka på bilden för att se alla sorter!

En hälsning till Peter Gaunitz

2011-06-09T19:51:00.002+02:00

Tidigare i våras ondgjorde sig en av våra skånska läsare, tillika landskapsdesigner på Alnarp, över att våren föreföll vara mycket längre gången i Norduppland än i Lund. Det stämmer visserligen att vi har onödigt tidiga vårar här (med ständiga bakslag som följd), men denna gång handlade det om ett missförstånd. Den blommande hybridkryddbuske vi visade upp vid tillfället hade naturligtvis inte övervintrat i vår 30-gradiga minuskyla utomhus. Det är inte förrän nu sådana hybridkryddbuskar blommar hos oss.

(Sino)calycanthus 'Venus' - ännu en hybridkryddbuske som blommar

Hoppas det känns tryggare nu Peter! ;-)

X-sti flygare/nassenaldag

2011-06-08T16:37:00.000+02:00

Då var årets lägsta ledighet utanför sommarsemestern till ända. Sex långa dagar och ett strålande (om än väl torrt) väder skulle borga för ett verkligt nappatag med vår eftersatta trädgård. Så blev det nu inte riktigt. Redan på onsdagskvällen, bara en timme in på ledigheten, lyckades en av arboarkticerna med konststycket att sabba en hornhinna på en elak kvist. Pang! Där gick tre dagar åt helsike med brännande smärta, blindhet och besök på S:t Eriks ögonakut i Stockholm som följd. Trevlig helg!

Nåja, lite hann vi få uträttat i alla fall - utöver ett fasligt ogräsrensande och sedvanligt vattnande:

Äntligen fick vi lite fason på Lunden igen
efter Barbros grisliga attack i höstas

Köksträdgården är äntligen färdigbrukad för våren.
Pallkragarna blir allt fler, gräsmattan allt mindre.

De plågsamma växtförsöken på norra Europas sämsta växtplats - Vallen - är över.
Nu anläggs här i stället ett nytt stenparti för växter som verkligen vill ha det magert.

Snart försvinner gärdsgården. Virket till vårt nya Zorn-staket har införskaffats.
Den gamla vedboden är också snart ett minne blott. I vecka 29 kommer den nya.

Månadsbild 5, 2011

2011-05-31T20:29:00.001+02:00

Så har det gått en månad igen och sällan är två månadsbilder så olika som april
och maj. Att tänka på till kommande år är att ta månadsbilder i mitten på månader
i stället. Nu hann ju nästan alla vackra träd blomma över. Just nu sjunger bara
syrénerna på sista versen, och de går inte att se från den här allt lummigare vyn.

Vårt nya vårdträd

2011-05-30T18:24:00.000+02:00

Som vi berättade härom sistens har vår mannaask Manfred, mitt på Gårdsplanen, dabbat sig rejält och därmed i realiteten försuttit sina chanser att en dag få bli Arboarkticums vårdträd. I fjol vid denna tid beskrev vi lyriskt hur Manfred blommade generöst. Kanske tog han i lite för mycket ty efter den här vintern har han helt bytt skepnad. Det enda som lever på stammen är tre små skott som skjutit ut under den nivå upp till vilken snön har skyddat.

Manfreds framtid ter sig en smula oviss

Det här var inte vad vi väntade oss av ett zon 3-träd som vi dessutom gullat med ganska rejält och till och med pyntat med julgransbelysning under årets mörkaste månader. Skäms, Manfred! Nu förpassar vi dig från hedersplatsen till en skamvrå på Åsen. Nu kan du på sin höjd få bli Arboarkticums solur.

Minsann. Klockan är nästan tre.

Men vi behövde inte vänta länge innan Manfreds efterträdare var utsedd och inhandlad. I svinottan på lördagsmorgonen gick planbytardagen för Trädgårdsamatörernas mellansvenska kretsar av stapeln. Denna gång i samband med en kufisk veteranmarknad i Malmköping. Möjligen var detta ett misstag. Ytterligt få plantförsäljare och ännu färre handlande trädgårdsamatörer hade orkat masa sig upp till säljstarten klockan 07:45, vilket gjorde att tvenne äckligt morgonpigga arboarkticer fick husera tämligen ostört bland de få stånden.

Trots magert utbud var flera av våra favorithandlare på plats: Eva från Odlarglädjen; Björn från Linudden och Jonas från Stolpens trädgård. Naturligtvis dammsög vi deras utbud tämligen omsorgsfullt. Men vi fick också stifta bekantskap med en för oss ny kontakt – makarna Ruff från småländska Djursdala. Och där i deras stånd bland en uppsjö rhododendron och solfjäderstallar stod hon och strålade – vårt nya vårdträd – den japanska skruvlärken Diana!

Larix kaempferi 'Diana'

Att vi inte kommit på det tidigare. Det är ju så självklart att vi nästan skäms. Naturligtvis är det ett träd av detta slag och med så outgrundligt vackra kottar som ska pryda Gårdsplanen framgent.

'Dina gröna kottar lovar mer - än dina granna grenar ger...'

Ja, inte bara vi blev störtförälskade. Så fort Diana kom på plats sträckte den närmsta grannen, den hittills namnlösa och småväxta jättetujan, på sig flera centimeter och viskade med hes stämma: Jag har väl sagt att jag heter Dragos?

Rhododendrondagen

2011-05-29T11:45:00.002+02:00

Det finns faktiskt växtsläkten som arboarkticer icke samlar på. Vi vet att ni som läser här ibland förmodligen ställer sig tvivlande, men så är det. Vi kommer på minst två: rosor och rhododendron.

Att inte samla betyder naturligtvis inte att vi inte alls äger några rosor eller rhododendron. Rosor har vi en hel drös av numer. Det är mer någon form av bristande engagemang och målmedvetenhet det handlar om. I fallet Rhododendron kan vi väl också skylla en liten smula på att rönnbären är en smula sura: försöka samla rhododendron på den kalkiga upplandsslätten är förmodligen en rätt korkad idé.

Dock har vi faktiskt två stycken små rhoddiskämpar. Och idag blomstrar den ena av dem för allra första gången! Det ni, det är väl en bemärkelsedag så god som mors dag???

Rhododendron 'Morgenrot' - en någorlunda
kalktolerant så kallad Incaro-rhododendron

Ännu en vår i sikte

2011-05-26T19:09:00.001+02:00

Nu går tulpantiden mot sitt skälvande upplösningskapitel, och man vet inte riktigt om slutet är lyckligt eller olyckligt.

Tulipa ssp. '?'

Javisst, nu väntar den ljuva sommartid! Men att våren så obönhörligt är över är alltid kluvet - det går för fort.

Som alltid finns bot för melankolin! Ikväll gör vi i ordning lökbeställningen till Botanicus, för att i höst kunna se framtiden an, trots de nordanvindar och mörker som väntar runt kröken. För en växtälskare finns alltid en kommande säsong att längta till!

En epok går mot sitt slut

2011-05-25T09:51:00.001+02:00

För flera ägare sedan, på den tiden då det ännu inte fanns någon trädgård att tala om i Arboarkticum, bodde här en trädgårdsmästardotter. Kvar från hennes tid finns dock inte mycket botaniskt att se, men vad vi förstår är det hon som planterat vår stora pil, vårtbjörken vi tappar sav ifrån, gråpäronträdet Bosse, krikonträdet Ina och den stora pimpinellrosen. Dessutom antar vi att det var hon som ställvis planterade hiskeligt taggiga vresrosbuskage, vilka en av våra första åtgärder som nyblivna husägare för snart tio år sedan var att skyndsamt eliminera.

Nej, någon riktigt passionerad trädgårdsmänniska tycks inte trädgårdsmästardottern ha varit (men det är väl så där med skomakarens barn o.s.v.). Att hon hyste en uttalad erkänsla för platsen kan man dock inte ta miste på, även om den skiljer sig en smula från vår egen. Kvar från hennes hand finns författat en litet sirligt kompendium betitlat ”Torpet under vildaplarna” – ett begrepp som vi inte riktigt köper.

Redan vid epitetet torp studsar vi till. Oavsett om det som avses är de äldre betydelserna underordnat eller ensligt beläget boställe eller den mer nutida definitionen ”litet lantligt hus” tycker vi att vår stolta parstuga förtjänar ett mer hedervärt omdöme. Den andra delen av titeln blir också alltmer verklighetsfrämmande. Redan när vi kom hit 2001 var två av de tre höga vildaplar som stått på Gårdsplanen borta och den enda kvarvarande blir allt mindre trädlik för varje år som går. Efter helgens frisering återstår snart bara en fyra meter hög stubbe med skatparet Kevin och Jeanettes misslyckade boprojekt på toppen.

De återstående resterna av den sista vildapeln.
Ursprungligen var den högre än den nio meter höga flaggstången.

Den absolut enda anledningen till att trädresterna över huvud taget får stå kvar är dess funktion som gårdsplanens fågelmatningsstation. Riktigt vilket träd som kommer att få axla den sysslan när vildapeln snart pensioneras helt, är inte riktigt klart i nuläget. De närmsta grannarna, olika valnötsträd, bokar och en jättetuja, växer för långsamt och är fortfarande alldeles för små för att komma i fråga och den tänkta efterträdaren mannaasken Manfred har högst oväntat frusit tillbaka nästan helt i vinter och kommer inom kort att flyttas till en mindre framträdande plats.

Arboarktiskt fågelfokus! Både skatbo och fågelmatning

Tänk att vi som har så många träd och så ont om plats fortfarande har utrymme för att skaffa ett vårdträd till tomtens mest hedervärda läge, mitt på Gårdsplanen! Det är inte utan att det känns lite lyxigt! Men vad ska vi välja för träd? Hm…

Buga för Gisela

2011-05-23T19:40:00.000+02:00

Nu går det ett andäktigt sus över Arboarkticum. Det är nästan så att man tvingas byta till aftonklädsel och trippa försiktigt på tå fram till rabatterna - helst även tala med viskande röst, och för allt i världen använda sig av ett vårdat språk.

Vad är nu detta? Vad har framtvingat detta från arboarkticernas sedvanliga framfusiga beteende så väsenskilda kroppspråk?

Jo ni förstår: orkideerna håller på att slå ut.

Idag hovniger vi för Gisela, den tidigaste av våra fyra olika Cypripedium-sorter. Vi var allt en smula skärrade över Gisela, som bosatte sig i Arboarkticum så sent som i höstas, och fick uppleva ett stålbad till första vinter, med obeskrivliga vintertemperaturer. Detta har hon dock tagit med en klackspark och en nonchalant huvudknyck.

- Bah!

Cypripedium parviflorum x macranthos
vänder ryggen till

Hennes strålglans är så bedövande att kameran bländas, suckar och faktiskt slocknar helt efter två fotografier och tvingas uppsöka serviceinrättningen. Så kan det gå, när skönheterna i trädgården är alltför krävande.

Två päron, kottar och ett monster

2011-05-17T08:17:00.001+02:00

Fortfarande finns det trädgårdsmänniskor som rynkar på näsan åt barrväxter. Tänk om! Annars får ni får skylla er själva när ni går misste om upplevevelser som den här:

Galen färgprakt i Övre pinetet

Det här är ingen raritet utan en vanlig, billig blå kaskadgran, Abies procera 'Glauca', en lågväxt och superhärdig sort som vi av misstag köpt på oss två stycken av. Just nu ser den ena av dem ut så här. Håll med om att det funkar ganska bra.

Något annat som funkat lika bra är det chicka nashipäronet Sandy, som drog till sig en viss uppmärksamhet från er läsare i höstas. Då visste vi ännu inte om hon skulle utstå den arboarktiska vintern. Vi hade inte behövt oroa oss. Hon inte bara lever och frodas. Hon till och med blommar till vår och humlornas stora förtjusning.

Här vankas det sandpäron - och vi som inte ens hunnit få bort hönsnätet

För rättvisans skull måste vi väl visa ytterligare en bild på vårt vårt andra premiärövervintrade päron - silverpäronet Per Silver. Att också han blommar redan första säsongen är vi kanske inte lika överaskade över (men shhh... säg inget till Per, sånt där kan vara känsligt. Man får inte visa att man favoriserar vissa träd för mycket).

Åh, så fint du blommar Per! Ojojoj! Jätteduktigt!!

Och så avslutar vi dagens spaning med att återigen visa en bild på något vi inte har en aning om vad det är. I veckan har den här läckra men groteskt stora tistelliknande tingesten tittat upp mitt i ett tätt buskage vit färgkulla och strandpilört i Örtland 6. Ingenting i våra listor eller kartor passar in på den beskrivningen. Gissningsvis är därför detta något vi planterat för flera år sedan och sedan avfärdat som dött eller odugligt då den inte visat sig igen förrän nu. Någon som har ett bra förslag på vad det kan vara???

Okänt örtlandsmonster, redan 20 cm i strumplästen

Revansch!

2011-05-15T21:16:00.003+02:00

Märkligt.

Årets pionlopp har just avgjorts. Och uppenbarligen har dillpionerna legat i intensiv hårdträning de senaste två vårsäsongerna, och vinner en överlägsen seger över bergpionen - som tidigare år tagit hem ALLA segrar i denna gren!

- Jag har laddat med Jolt-Cola och stereoider

Paeonia tenuifolia litophila, en enkel (på flera sätt) dillpion, slog häpnadsväckande ut redan förra söndagen, men var vid fototillfället en smula ödmjuk inför det sällsynta regnet, och höll klädsamt kronbladen blygt infällda.

Enligt alla förståsigpåare blir det i år den dubbla dillpionen, Paeonia tenuifolia 'Rubra Plena', som snor åt sig silverplatsen.

- Ett rikligt vätskeintag är A och O för en sprintlöpare

Bergpionen däremot tycks helt ha sjanserat - förmodligen har tidigare års ära och berömmelse stigit henne åt huvudet, och hon ligger veckovis efter i loppet, med små, hårt tillknutna knoppar där det rosa innanmätet ännu inte ens skymtar. Vilken nesa för denna latmaja!

Och vem sa att trädgårdsarbete inte är spännande? Borde man kanske tipsa Ladbrokes om denna nervkittlande idrottsgren (som dessutom är ett utmärkt alternativ till schlagereländet)?

Arboarktisk kurirpost

2011-05-11T19:18:00.000+02:00

Hej Eric!

Spörsmål 1:

I anslutning till veckändan 5-7 augusti kommer vi att bo tre hotellätter i Lund för diverse trädgårdsevent. Om möjligt, och ifall du tycker det är en bra idé, skulle vi gärna besöka Borealis i samband med detta. Hör av dig när du vet om det passar. Annars dyker vi upp någon annan gång.

Spörsmål 2:

Vi hade lite otur med vår beställning från dig i år, ety mycket var slut eller utgånget av ditt annars utsökta växtmaterial. Av detta skäl har vi en slant över på vårt växthandlarkonto. Eftersom vi misstänker att du i dina samlingar har annat spännande än vad som framkom i vårlistan ger vi dig denna utmaning: Plocka ihop en överraskningskorg träd och buskar till ett värde av högst 1.500 kronor. Välj om möjligt sådant som har skuggan av en chans att klara sig i skyddade lägen i vårt (urkiga klimat i Norduppland), men otestade grejer är lika välkomna. Helst vill vi ju som alla tokiga samlare få tillgång till sådant vi inte redan har. Om du har massor av ork och tvekar om vi kanske redan har något (möjligen redan inköpt från dig) är du hjärtligt välkommen att ta en titt i vår alfabetiska Lignoslista på hemsidan http://www.arboarkticum.se/. Korgen kommer sedan att hämtas upp och betalas cash av en maskerad kurir vi skickar till STA:s växtmarknad i Alnarp på söndag. Håll utkik efter en stum figur med en liten grinande demon på rockuppslaget.

Vänliga hälsningar Arboarkticerna, Poste restante Tierp.

***

Hej!
Om helgen 5-7 augusti vill jag inte lova något, men har noterat i min almanacka!

Här kommer en snabb lagerlista. Om inget annat anges är alla växter i "postorderstorlek"!
Pinus aristata, 5 st á 69 kr

Pinus tabuliformis, 5 st á 69 kr

Picea brachytylla, 5 st á 69 kr

Picea jezoensis, 5 st á 69 kr

Picea purpurea, 5 st á 69 kr

Pinus jeffrey, 5 st á 69 kr

Picea koyamai, 5 st á 69 kr

Sibiraea angustata, 15 st á 29 kr

Clematis akebioides EW09085,Kina, Sichuan, Gonggashan, 3500 m, 15 st á 29 kr

Lonicera sp. EW09027, Kina, Sichuan, Kangding, 3700 m, 15 st á 29 kr

Carpinus fargesiana, 4 st á 49 kr

Sorbus alnifolia, 100 cm, 1 st, á 109 kr
Eucommia ulmoides, 40-50 cm, 1 st á 69 kr

Euonymus aff sieboldii, Japan, Chino: Minodo-guchi 1500 m, 5 st á 49 kr

Betula sp. EW09041, Kina, Sichuan, Kangding, 3700 m, 10 st á 49 kr

Acer sp. Japan, Okura, Tanzawa-Oyama, 1 st, 69 kr
Daphne giraldii 1 st á 59 kr
Rosa wichuraiana (tidigare såld som Rosa sp.) Japan: Chino, Minodo-guchi 1500 m, 5 st á 59 kr

Magnolia officinalis var biloba, 40 cm, 2 st á 199 kr
Magnolia 'Randy' 70 cm, 2 st á 199

Magnolia cylindrica 30 cm, 2 st á 199 kr

Respondera gärna på listan till på söndag, så jag hinner ställa ihop!

Hälsningar
/Eric

***
Excellent choice! Vi tar en av varje det bli 1.480 pix!

Vänliga hälsningar
/Arboarkticerna

Borealis Plants i ordets rätta bemärkelse

Tänk att det finns läkemagnolior - Magnolia officinalis! Det visste vi inte.

En ny trädfavorit i arboretet - körsbärsoxel - oxel med alblad (Sorbus alnifolia)

***

Wow!!!

Enastående grejer!
Hade vi vetat om att det finns något som heter Magnolia officinalis hade vi beställt en sådan för länge sedan. Kommer att sitta som en smäck i Örtagården.

Och Sorbus alnifolian är verkligen magnifik!

Återigen tusen tack, återstår bara att dricksa kuriren med lite frösådder från Madeira.

Vänliga hälsningar
/Arboarkticerna

Nytt örtlandsnedslag

2011-05-04T18:23:00.000+02:00

Vi vet. Det har varit mycket träd på sistone. Dags att vända blicken mot några andra planteringar. Varför inte kolla av hur långt våren är kommen i Örtagården? I fjol plågade vi er läsare med ideliga besök i Örtland 5 - vårt kanske märkligaste örtland. Den här gången tänkte vi göra ett nedslag i örtland fyra - vårt längsta och mest innehållsrika örtland. Kanske blir det en följetong i år också. Den som lever får se.

Våradonisen, som vi skrivit om tidigare, har spridit sig riktigt duktigt. I år är det fler blommor än någonsin:

Det heter våradonis om vi får välja. Inte arontorpsros.

Blåbärstry, Lonicera caerulea kamtschatica, är en en lågväxt lignos som sällan ges någon större uppmärksamhet. Synd tycker vi, inte minst då den på våren har helt underbara stora silverfärgade knoppar som spricker ut i läckert ådriga och finludna blad. Att man sedan kan äta bären på hösten är bara bonus. Bären används också mot diverse medicinska åkommor av sibiriska natufolk. Helt klart en växt värdig sin plats i Örtagården.

En ofta lite försummad medicinal- och prydnadsväxt.

Det berömda gullgentianan, Gentiana lutea, är en nästan mytisk växt bland örtvänner och har givetvis en given plats i varje örtagård med självaktning. Våra frösådda exemplar har tagit många år för att växa till sig, men nu äntligen tycker vi att de är värda att visa upp. Hyfsat bra jobbat för att bara vara i början av maj tycker vi.

Okej, nu börjar storleken duga. Vad sägs om att blomma lite i år också??

För den som undrar varför gullgentianan anses så oumbärlig i örtagården är förklaringen (utöver dess stora estetiska värde) att det är en av de bittraste växter som hittills är upptäckta. Och det som är bittert är ju bra för magen! Eller hur?? Nja.. det finns de arboarkticer som skulle föredra mjölkchoklad.

Pepparrot däremot är gott och behöver väl ingen närmare presentation. I Örtland 4 får den bo i ett meterdjupt cementrör för att inte slita sig och invadera hela trakten. Men vad har hänt med bladen i år? De här taggiga gröna pinnarna har vi aldrig noterat förut. Någon som vet vad som hänt?

Någon mer som tycker pepparroten ser konstig ut i år?

En ny vår

2011-05-02T18:42:00.001+02:00

Den tillfälliga värmeperioden med försommartemperaturer är över för den här gången. Nu är det återigen bistra nordanvindar och nattfrost som gäller. Men om man tar på sig en extra tröja och en basker kan man ändå gå runt på upptäcksfärd i trädgården. Det har vi gjort.

I höstas röstade ni läsare fram ullvidet Ullrik, Salix lanata, till segrare i säsongens Knopptoppstävling. Nu blottar Ullrik, utan allt för mycket skam, vad som dolde sig i dessa knoppar:

Ullrik - som gud skapade honom

Vår sympatiska bohuslind, Tilia platyphyllos, har vi också skrivit om förut i en ofta framgooglad text. Men med ett bladutspring som det här tål man att visas flera gånger. Nästan erotisk skönhet, eller hur?

Sveriges näst ovanligaste träd är ovanligt sevärt så här års

Vår finska rödbjörk Petula, Betula pubescens rubra, vill dock gärna anta utmaningen om läckrast just nu. Det här är ett träd som vi har haft en smula problem med att få att trivas i vår torra jord, och som därför har fått flytta flera gånger. Nu verkar hon dock ha hittat hem och prålar i mängder av rödbrättade blad:

Rödbjörken Petula bekänner färg

Vår fortfarande unga pappersbjörk Rhamses II, Betula papyrifera, har fortfarande inte fått sin karaktäristiska flagande vita stam. Men visst funkar väl den här stammen också? Särskilt när han slapp ifrån snöret till stödpinnen. Den lilla midjan som uppkommit försvinner snabbt på björkar.

Rhamses II, denna säsong med getingmidja

Granne med Rhamses, uppe på Åsen, bor de flesta av våra rönnar. Alla utom denna, Sorbus sargentiana, är redan utslagna. Varför detta träds svenska namn är kastanjerönn förstår ni säkert.

Kastanjerönnens knopp, lika stor, klibbig och kulört som hos en hästkastanj

Och när vi ändå är inne på kastanjer måste vi faktiskt också visa en bild på en av våra hydridkastanjer som drivit upp av material insamlat på Norra Latins skolgård i Stockholm och som vi redan skrivit om vid upprepade tillfällen. Sinsemellan är alla kastanjer som fortfarande lever i kullen tämligen olika. Men frågan är om inte den här lilla sirliga rödlätta fröknen är allra smakfullast av dem? Eftersom hon fortfarande bor på vår kompost har hon ännu inte fått något eget namn. Kanske dags att fixa det?

Läcker hybridkastanj, lillasyster till Angie, som vi visat bild på tidigare

Månadsbild 4, 2011

2011-05-01T15:11:00.000+02:00

Valborgsmässoafton! Så där ja, nu börjar det hända saker. Utöver att träd

och gräs börjat grönska kan man också ana några stora stenar på Vallen

i linje nedanför det högra fönstret - detta är det första fundamentet till det nya

stenparti som påbörjats på platsen. Alla tidigare planterade växter på

Vallen är redan evakuerade och bor tillfälligt i plastkrukor.

Mer försommar

2011-04-26T19:35:00.000+02:00

Den tidiga försommaren tycks inte ha kommit av sig - tvärtom - den accelererar! Nästa alla inhemska träd utom ek, bok och ask har nu slagit ut och häggen kan till och med börja blomma vilken timme som helst. I april! När hände det senast på våra breddgrader?

Otålig hägg i hänryckningstider

Glädjande nog är det också många av våra exotiska vänner som, trots allt gnäll från vår sida om "hemsk vinter och elaka odjur", har klarat skivan med bravur. För flera av dem som exempelvis kinesträd, pagodträd, näsduksträd, nektarin, sandpäron och äkta kanstanj är det första försöket som omedelbart föll ut till belåtenhet.

Vår första utomhusövervintrade äkta kastanj

För silverpäronet är det också första försöket men där är vi kanske inte lika lyckigt förvånade att det gått bra. Zon tre-grejer brukar sällan vara några problem i vår zon fyra.

Silverpäronet Per Silver, som vi tidigare berättat om

Någonting vi däremot brukar ha vissa problem med är påstått härdiga aralior och rådjurssäkra rhododendron. De förra brukar likväl alltid frysa tillbaka och få komma igen från roten, de senare brukar ändå alltid slaktas av mordiska råbockar med stora hörntänder. Inget av dessa oönskade scenarior tycks ha inträffat i år.

Parkaralian, Aralia elata, har redan bladverk blottat i toppen

Våra båda djävulsklubbor, oplopanax horridus, ligger inte långt efter

Medan jättearalian, Kalopanax pictus, tar det lite lugnare, men helt klart mår bra

Denna Rhododendron brachycarpum 'Tigerstedtii' ,

ett kultivar från finska Jumala, kan faktiskt bli den första

rhododendron någonsin att blomma i Arboarkticum

En betydligt större överaskning är dock den här minipersikan som vi skrivit om förut. Eftersom den ska vara så kinkig har vi fram till nu odlat den i en kruka som vi kunnat ta in när kylan blivit för svår. I fjol fick detta resultatet att växten blommade inomhus redan i januari. I år struntade vi i det fåfänga fruktträdet. Det fick stå kvar i sin kruka utomhus hela vintern och helt utan någon täckning eller annat skydd. Det gick som ni ser bra ändå. Nu blommar trädet för fulla muggar. Kinkig? Jo pyttsan! Nu är det slut med daltandet. Nu åker minipersikan ut på friland ögona böj.

Väna rosa blommor, men skenet bedrar - det här är en riktig tuffing.

Men frågan är ändå inte om vår allra mest glädjande upptäckt just nu återfinns inomhus. I det skarpa ljuset har plötsligt vår fram till nu skendöda trädormbunke från Madeira plötsligt fått liv och börjat sträcka sig efter det livgivande gula klotet.

Arboarktisk trädormbunke - långt ifrån död

Två bildgåtor

2011-04-20T08:20:00.000+02:00

Det är inte bara de exotiska träden som är sevärda så här års. Vi tycker att våra fantastiska inhemska lignoser får alldeles för lite uppmärksamhet på landets trädgårdsbloggar. Vet ni förresten vad det är för träd som har en så här gul och vacker stam?

Gul stam med flammor i orange

Nä, vi tänkte just det. Och ändå är det här, enligt vårt förmenande, vårt kanske mest underskattade inhemska prydnadsträd. Om vi kompletterar med det just pågående bladutspringet då? Ser ni nu då?

Lika läckert som någonting i konditorsdisken

Nä, vi vet. Det är inte lätt att se ändå. Men om man koncentrerar sig på honaxen i bakgrunden är det lite lättare. De här alltså:

Och här ska det bli kottar till hösten

Jomenvisst. Och hade vi visat de gula hanhängena hade det nästan blivit för lätt. Det är alltså en vanlig gråal som är så här tjusig just nu. Ja, alldeles vanligt är inte det här exemplaret förstås eftersom det är köpt på Zetas handelsträdgård som en flikbladig gråal (Alnus incana 'laciniata') - fast flikbladig var hon alltså inte, men vad gör väl det. Vi tycker om henne ändå.

Men vi tar väl en bildgåta till. Alla som vet vad det här är räcker upp en hand!

Klasar av rosa lösläppar

Nä, inte heller det är lätt att veta om man inte sett dem förut. Men om vi avslöjar att det är blommorna på de här hanhängerna så kanske det är lättare att gissa?

Fyra gråluddiga korvar med rosa inslag

Jodå, mycket riktigt. Det är ju vanlig asp som är så här sevärd just nu. Och inte vilken asp som helst utan den kusliga ringbarkade zombie-aspen som vi skrivit om vid upprepade tillfällen, eftersom den vägrar dö. Tidigare har vi benämnt trädet som Fru Asp, men det är alltså som ni nu alla ser fel. Herr Asp är det alltså. Honasparna har helt andra hängen. Just nu gör Herr Asp ett extra kusligt men ganska fascinerande intryck, helt översållad av dessa silverskimrande korvar, med den i övrigt nakna aspdungen som fond. Som taget direkt ur någon ond men vacker saga. Kanske dags att ringa Tim Burton i alla fall?

Tusen och åter tusen effektfulla hanhängen - Scarrry!

Farväl till våren

2011-04-18T20:28:00.000+02:00

Det blev en kort vår i år. För två veckor sedan regerade fortfarande kung Bore och nu har redan försommaren slagit till på allvar. För vad ska man annars kalla det när träds och buskar blad redan är utslagna och sommarens blomster ilar mot sitt crescendo?

Inte bara hägg och hassel har slagit ut. Detsamma gäller krusbär, vinbär och många andra lignoser. Vissa av dem har vi tänkt återkomma till i veckan, men redan nu måste vi bjuda på några dagsaktuella bilder. Eller vad sägs om ullungrönnens fantastiska bladutspring?

Lönnlöst

För första gången någonsin har vi lyckats få sommarbudlejan att övervintra på fjolårsskotten. Fjärilarna väntar redan en smula otåligt på att även blommorna ska slå ut.

Restaurang Blå vingen öppnar inom kort

Pioner sticker upp precis överallt. Gissningsvis är det väl någon av arboarkticerna som samlar på slika växter. Mest aggressiva just nu förefaller det här stöddiga Krupkegänget Paeonia lactiflora ’Christina’ vara.

Älskade pion

Men eftersom vi oftast lyckas dåligt med magnolior är frågan om inte den här hybridkryddbusken Sinocalycalycanthus x raulstonii ’Hartledge Wine’ är allra läckrast just nu. Blommorna är gigantiska och mulligt bordeauxfärgade i snygg kontrast till de stora limefärgade bladen. Tänk att det går att odla sådana växter i Norduppland.

Hybridkryddbusken, som faktiskt var det sista vi köpte i höstas,
har vi hittills inte haft någon anledning att ångra

Gulligt krull

2011-04-13T19:11:00.001+02:00

Som alltid när våren kommer så sent som i år händer allting på en gång. Fortfarande har inte snödroppar och vintergäck helt blommat över innan blåsippor och pärlhyacinter gjort entré i stora bestånd. Ja, i gynnsamma lägen syns faktiskt också enstaka gula maskrosor och till vår stora förvåning är häggens bladknoppar mer än lovligt sprickfärdiga redan nu i mitten av april.

Vår största gröna överraskning hittills i år har vi dock stött på i fjolårets nyanlagda stenparti i Sänkan. Här i ren sand satte vi, mest på kul, ut en billig krukväxt vi fått med oss från en plantbytardag – ett stycket krulltåg, Juncus effusus ’Spiralis’. Döm om vår förvåning när vi nyligen hittade vår lilla plantvän från i somras i högönsklig välmåga. Och knappt ett krulligt strå på hans huvud var krökt (?)!

Okej här är sanden... men var är stranden??? Hallå!

Till saken hör även att krulltåget inte bara är att betrakta som en krukväxt på arboarktiska breddgrader, i de delar av världen där det egentligen hör hemma är det dessutom att betrakta som en sump- eller till och med vattenväxt. Men det går tydligen lika bra med ren sand och nästan 30 minusgrader.

Ode för en bondlurk

2011-04-05T21:04:00.004+02:00

Den hett efterlängtade våren är här. Men var det verkligen det här vi drömde om? Arboarkticum ligger insvept i daggvåta dimmor, så tjocka att man inte ens anar den gråa himlen där bakom. Allt är lerigt, kladdigt, fult och förstört. Som vi redan varit inne på har gnagarkräken varit mer än lovligt elaka mot våra växter. Nu har vi även varseblivit den tribut det tjocka snötäcket krävt främst i form av knäckta barrväxter.

Allt är kladdigt, lortigt och obehagligt, ända in i själen

Men när vi gick här och tyckte som mest synd om oss själva nåddes vi av ett fruktansvärt besked, som onekligen gav perspektiv på tillvaron. Storbonden är död! Samma bondlurk, som vi så sent som i somras satt hemma vid köksbordet hos och svor över att han kört sönder vår gärdsgård, finns inte mer. Den nyblivne småbarnsfadern dog, knall och fall, vid samma köksbord nu i veckan, inte ens 60 år fyllda. Plötsligt ter sig vår egen påstådda olycka som ett dåligt skämt som man helst inte vill knysta om.

Också den taggigaste tistel har kvaliteter värda att beundra

Socknarna i Norduppland är de största i Sverige, söder om Dalälven. Vår storbonde ägde eller arrenderade ensam mer än hälften av jordbruksmarken i vår socken, däribland all den åkermark som kringgärdar Arboarkticum. Nästan dygnet runt under årets snöfria månader såg man storbonden köra fram och tillbaka på sin traktor, brukandes sin jord, nästan helt utan medhjälpare. Därför är storbondens frånfälle inte bara en tragedi för hans lilla familj och alla som kände honom, det är något som kommer att slå mot en hel bygd. Om någon har möjlighet eller ens intresse att ta över storbondens omfattande jordbruk kommer det antagligen att ta mycket lång tid – kanske kommer det aldrig att ske. Vår bygd får nog finna sig i att ligga för fäfot under ansenlig tid framöver.

Vildhallonets kvarsittande svepblad blickar tomt ut mot åkern

Farväl bondlurk, vi kommer att sakna dig!

Månadsbild 3, 2011

2011-04-01T08:39:00.000+02:00

Igår, den sista mars, när solen som vanligt sken över Arboarkticum,
var vitt fortfarande det dominerande intrycket av Pelousen. Dock var Åsen
och vissa större fläckar redan helt snöfria. Idag, den 1 april, när vi lägger
ut månadsbilden, regnar det och snön bokstavligen flyter bort. Så här års
skulle man behöva ha en ny månadsbild varje dag för att visa hur fort allt förändras.

Fripassagerare

2011-03-30T17:22:00.002+02:00

Vi var visst lite väl snara härom sistens med att döma ut djurlivet på Madeira. Faktum är att det är rikligare än man först kan tro. Ja, till och med så ymnigt att vi fick med oss några arter hem.

När vi skulle plantera om den här Madeira-järneken (Ilex perado maderensis), som vi inhandlat av en liten gumma i saluhallen i Funchal, dök en sällsynt stor och fly förbaskad Madeira-daggmask upp ur jordklumpen. Till saken hör att den arboarkticer som ombesörjde omplanteringen har daggmaskfobi (vilket onekligen är opraktiskt i kombination med ett brinnande trädgårdsintresse) – varför masken utan vidare åtgärd fick följa med ned även i den nya krukan.

Madeira-järnek

En närmare titt på järneken avslöjade vidare att masken inte var det enda oönskade djur som liftat norrut med plantan. Trots sitt taggiga och till synes ogästvänliga yttre förefaller tyvärr hela järnekseländet nedlusat med madeiriska sköldlöss. Gäuck!!

Madeira-sköldlöss

Men vi har glada nyheter också. Nu har de första frösådderna från Madeira börjat gro. Först ut var några mimosor, följt av någon baljväxt vi ännu inte identifierat. Men så idag visade sig också den första äkta höghöjdskastanjen ovan jord. Bra bra. Fortsätt på det viset.

Nu äntligen ovan jord - äkta kastanj från Eira do Serrado

Kluvna vårkänslor

2011-03-28T19:08:00.001+02:00

Nu är det ingen tvekan längre. Våren är verkligen här och snötäcket är obönhörligt på reträtt. Isranden kryper allt längre ifrån husets sydvägg och blottar alltfler blommande lökar och alltmer gulnad gräsmatta.

Vade retro, malum glacies!

Vi känner oss lite malliga för att vi denna säsong inte alls gnällt lika mycket som vanligt på den årligt återkommande naturkatastrof man i vårt land valt att kalla vinter. Det beror bland annat på att det faktiskt inte varit någon rekordvinter. Det har till exempel aldrig varit kallare än -28,9 denna gång, så sent som i fjol var det -29,8. Men det beror också på att vi med tiden blivit härdade och vet att det inte i första hand är kylan och klimatet som tar död på våra exoter. En första vårinventering av trädgårdens vedartade växter bekräftar att detta gäller också i år – tillbakafrysning och andra frostskador är tämligen sällsynta.

Ändå är det svårt att känna sig till freds. Ni som redan känner till våra mindre goda grannar förstår säkert vad vi menar. Trots skydd i form av hönsnät, säckväv, fiberduk och till och med ett par glasburar har uppskattningsvis drygt hälften av våra flera hundra träd och buskar fått allvarliga gnag-, bit- och tuggmärken. Många är jämnade med marken. Det är faktisk det värsta vi någonsin upplevt i den vägen! Alla kommer säkert inte att stryka med, men många kommer säkert inte att hämta sig på flera år och för det cirka 50-tal stammar som blivit helt ringbarkade av sork hyser vi föga hopp.

Till synes, i övrigt, fullt frisk Stockholmsplatan, ringbarkad av sork

Men, men, trots ett stänk av bitterhet kan vi ändå inte känna att vi är helt nedslagna. Vi börjar kanske bli luttrade angående den här årliga ritualen också? Och i Lunden bland harpluttar, bruna barr och ratade solrosfrön tittar redan trillium fram – också det någon slags rekord! :-)

Purpurtrebladet, trillium erectum, har redan vaknat

En sista sipp Madeira

2011-03-24T21:18:00.001+01:00

Det har nu snart gått två veckor sedan vi kom hem från Madeira och det har börjar därför bli hög tid att lämna paradisön bakom oss för den här gången. En sista gång väljer vi dock att återvända för att säga något kort om öns många sevärda trädgårdar. Man behöver nämligen inte alls likt oss bege sig ut på dumdristiga balansakter över svindlande avgrunder eller genom avlägset belägna vattenfall för att uppleva fantastisk växtprakt.

Blommande praktkorallträd i Presidentparken

Nej, det räcker alldeles utmärkt att ta en promenad i någon av öns offentliga parker för att bli helt salig. Flera av dem är privata men står kostnadsfritt öppna för besökare dagtid. Det gäller till exempel Presidentpalatsets park eller den fantastiska Dona Amelia-parken, hörande till sjukhuset med samma namn (vilket för övrigt drivs med svenska drottning Silvias beskydd). Nästan ännu mer imponerande är de kommunala parkerna i centrala Funchal, vilka alltid är öppna och bättre uppskyltade än vilken botanisk trädgård som helst. Den lilla stadsparken São Francisco, nära katedralen, är en våt dröm för varje älskare av exotiska träd.

Svenska riksvapnet i typiskt portugisiskt kakel i Dona Amelia-parken

Och själva sjukhuset i parken

Ett litet hörn av den lummiga stadsparken São Fransisco

Botan ja. Just den Botaniska trädgården, tre kilometer utanför huvudorten, är den trädgård som resebolagen oftast väljer att visa upp för öns charterturister. Och visst, den är sympatisk, men knappast så imponerande som den närbelägna toppattraktionen Monte Tropical Garden, en kort linbanetur bort. Här kan man med lätthet tillbringa en hel dag om man har tid och ork.

Vy i Monte Tropical Garden

Den allra mest sevärda trädgården på ön enligt vårt förmenande är dock en annan (ja inte bara vårt förresten, denna madeiriska park rankas av vissa trädgårdsmagasin som en av de mest sevärda i världen). Vi talar om Quinta do Palheiro Ferreiro – bland engelsktalande mer känd som Blandy’s Garden.

Topiarium i Blandy's Garden

Sedan sockerrörs- och bananexporten kraschade på grund av utländsk konkurrens har Madeira endast två inkomstkällor av rang – turism och madeiravin. Båda branscherna domineras av en och samma engelskättade familj. Familjen Blandy äger samtliga av de klassiska lyxhotellen på ön och de största och mest kända vinfirmorna. Quinta do Palheiro Ferreiro, beläget i bergen nordost om Funchal, är familjens nuvarande huvudresidens och det är här som man under generationer skapat denna magnifika parkanläggning, som inte tycks sakna någonting i fråga om väl underhållna och välkomponerade planteringar av imponerande och intressanta växter av alla slag. Parken är bara öppen på vardagar och är hutlöst dyr att besöka, men vi lovar att den är värt det.

"Den sjunkna trädgården" i samma park

Äntligen en grenseger för Norduppland

2011-03-21T21:26:00.000+01:00

Såg ni superfullmånen i lördag? Klart ni gjorde, större och närmare än på 19 år. Vi såg den också. När den klara natten frös till vad dagsmejan hade åstadkommit blev det ett fantastiskt sparkföre på åkern utanför Arboarkticum. Där sparkade vi oss fram i det klara månljuset en god stund, omgivna av skällande rävar och ovanligt många ugglor som cirklade omkring oss i jakt på smågnagare.

Superfullmånen 19 mars

Det var då det slog oss – det finns faktiskt det som är bättre hemma än på Madeira! Och då syftar vi inte i första hand på sparkföret utan djurvärlden. Eftersom den vulkaniska ögruppen ligger isolerad långt ute i Atlanten, 40 mil från närmsta granne, har helt enkelt mycket få djur lyckats ta sig hit för egen maskin. Inte ens fågellivet är vidare imponerande för att vara i ett behagligt klimat med gott om föda året runt. Och de som ändå finns, till exempel halvtama bofinkar som dästa sitter utmed levadorna och en smula blasé låter sig utfodras med turisternas matsäcksinnehåll, är ärligt talat inte mycket att se.

Det enda naturliga däggdjuret är en fladdermus och det enda kräldjuret är den här trevliga filuren, som förvisso är mycket uppskattad av Madeiraborna själva:

Madeiras enda kräldjur - oemotståndligt charmig
och inte helt olik våra egna skogsödlor, herr och fru Skog

Riktigt lika uppskattad är inte den här välbekanta, men av misstag hitförda, skeppsråttan. Men när de är så ovanligt sällskapliga som här killen, som vi mötte på stigen mycket högt upp i bergen, är det svårt att inte tycka om sådana djur också:

Också en trevlig prick med smak för Mariekex och Marabou

Men detta var faktiskt nästan det enda i djurväg vi såg på en hel vecka på Madeira så i det avseendet vinnar, det av oss ofta så förtalade, Norduppland med hästlängder.

Men... faktum kvarstår -
blott Norduppland norduppländska ugglor har

Högt över havet

2011-03-16T22:07:00.000+01:00

Monsteror, mimosor och trädormbunkar i all ära, men ett av huvudsyftena med vår Madeiraresa var ju att insamla frön och plantor som möjligen skulle kunna gå att odla i trädgården. Bland annat av det skälet besökte vi en plats där vi viste att det skulle finnas äkta kastanj på ovanligt hög höjd.

Bra startpunkt för att hitta högtlänta äkta kastanjer

Ingen av de äkta kastanjer vi redan har i Arboarkticum tror vi är av någon särskilt härdig sort, varför vi hyser föga förhoppningar om att någonsin kunna få se dem ge frukt eller ens bli särskilt trädlika. Kanske skulle det gå bättre med växtmateriel insamlat mer än tusen meter över havet, på en plats kringgärdad av snöklädda toppar och där någon slags frusen nederbörd yrde i luften ännu vid vårt besök i mitten av mars?

Jodå, det är snö på topparna - trots att det är +20 grader i havet

Vad vi inte visste var att platsen i somras härjades svårt av skogsbränder och nästan samtliga vuxna träd i kastanjeskogen var förkolnade. Det gjorde nu inte så mycket för i det som nyligen var aska spirade redan tusentals nya små snökastanjer. Vi pillade med oss en påse kastanjer som vi hittade på den stenlagda stigen, några av dem hade redan hunnit gro.

Utsikt från en nedbrunnen äkta kastanjeskog

Det var dock inte bara små kastanjer som trivdes i den brända jorden. Här var redan fullt av pionjärer som ville vara först på plan. En av dem tyckte vi oss känna igen hemifrån, om än långt ifrån lika aggressiv där. Stigen kantades ställvis av meterstora bestånd av vad vi gissar var mariatistlar.

Mariatistlar? som pionjärväxt i stora bestånd

Här och där syntes också solitärer av världens största smörblomma, Ranunculus grandiflora, en gigant som kan bli upp till metern hög. Just nu blommar vårt medtagna exemplar (inhandlad i saluhallen i Funchal) för fullt på fönsterbrädan. Vi hade hört att själva blomningen inte skulle vara lika spektakulär som de maffiga bladen. Detta var fel! De stora glansiga och intensivt gula smörblommorna är minst lika häftiga! Hoppas att det går att plantera ut plantan när frostnätterna är över.

Jättesmörblomma in situ på Madeira

Och samma växt på fönsterbräda i Arboarkticum

Av de endemiska lignoser som växer på Madeira tvivlar vi på att någon skulle trivas i vår trädgård. Ett möjligt undantag skulle madeira-enen, Juniperus cedrus, kunna vara eftersom den går att hitta nästan ända uppe på de över 1800 meter höga topparna. För säkerhets skull såg vi därför till att även få med några sådana små enar hem.

Madeira-enar och lite annat smått och gått nedstuckna i en kruka väl hemma igen

Den botaniska smältdegeln

2011-03-14T17:55:00.000+01:00

En helt vanlig dag i Funchal

Någon har räknat ut att Madeira med sin bördiga vulkanmylla och en perfekt mix av sol och regn året runt, är den plats på jorden där flest antal växtarter går att odla med framgång. Det må vara hur det vill med den saken, men visst tycks all världens tropiska växter trivas utmärkt i och runt huvudorten Funchal, växter som vi ofta känner igen hemifrån som krukväxter. I det svalare klimatet högre upp i de branta bergen hittar man i stället åtskilliga växter som man också finner i vår egen natur och trädgård.

De jättelika ätliga frukterna på en vanlig monstera

Vad som är helt säkert är i alla fall att öns läge, i egenskap av viktig utpost mellan den nya och den gamla världen, lett till att upptäcktsresande medfört exoter hit av en sällan skådad mångfald. Växter som normalt hittas i tempererade medelhavsklimat i Nordamerika, Sydafrika och Australien trivs till och med lite för bra och blir ofta invasiva ogräs. Douglastallar, mimosor och olika eucalyptussorter är bara några exempel.

Eucalyptus och mimosa förfular landskapet ;-D

Så länge man håller sig till sådana växter kan man med gott samvete samla frö och gräva upp hur många plantor man vill på ön, vars liberala allemansrätt med råge överträffar den svenska. Faktisk är det så att dessa handlingar rent av uppmuntras av myndigheterna som försöker bekämpa de införda hoten mot de skyddade endemiska arterna på ön. Har man ingen egen spade står lokalbefolkningen ofta utmed de så kallade levadorna (öns sinnrika bevattningskanaler) och säljer växter som de krukat i avklippta PET-flaskor.

Typisk levadabild

Engelska turister beundrar blommande ogräs - i detta fall acacia

Mer ogräs - australisk trädormbunke...

...men eftersom den är så här dekorativ i närbild...

...så kunde vi inte låta bli att köpa med oss ett eget ex hem.

Arboarkticum-vår

2011-03-13T15:40:00.000+01:00

Otroligt men sant.

Igår var de inte där. Men idag:

Hur kom de hit? Flygande från Södern, med stararna?

Dessutom väcktes vi morse av att stararna anlänt - en något tvivelaktig vårglädje, eftersom de bor i väggen under vårt sovrumsfönster och rumsterar om så att ostörd nattsömn blir ett minne blott tills ungarna är kläckta, matade, uppfostrade och utflugna. Och ovanpå närmsta telefonstolpe satt hackspetten Pekka och trummade glatt på stålskoningen så att det ekade över nejden och husgaveln där telefonlinan går in (japp, densamma som där stararna bor, vid sovrummet) vibrerade. Men vem har väl egentligen tid att sova när våren plötsligt anländer, och fröpåsarna ligger i decimeterhöga drivor och väntar på sådd?

Synd bara att det fortfarande ligger drivor även på gräsmattan. Snödrivor. Halvmeterhöga där det är som värst. Det lägger en smula sordin på vårysterheten, så vi unnade oss ännu en sovmorgon, när stararna stuckit iväg till närmsta köpcenter för att fylla skafferiet...

Madeiravår

2011-03-12T17:25:00.000+01:00

Vi är tillbaka. Tack för alla trevliga lyckönskningar inför vår utlandsresa, men vi måste likväl medge att vi är en smula besvikna på er, kära läsare. Ett av syftena med resan var ju att ni skulle fixa vår här hemma tills vi kom tillbaka igen. Det har ni lyckats så där med... Nåja, på Madeira var det i alla fall vår och de daggvåta grässlänterna prunkade i säsongstypiskt vitt och gult:

Madeira i början av mars

Tyvärr lyste hästhov och snödroppar med sin frånvaro, så i stället fick vi hålla till godo med:

gula vildlupiner...

...och handflatestora kallor en masse.

Och körsbärsträdet stod i blom!

Pausbild

2011-03-04T12:27:00.000+01:00

Här:

Snöööööö

Där:

Inte snö!

Nu åker vi!

Månadsbild 2, 2011

2011-02-28T17:06:00.001+01:00

Det var ju just det här vi varnade för. Månadsbild 2 är nästan

identisk med den föregående, bara sämre väder och ännu mer snö.

Intressantast är kaske därför att Arboarkticernas silverfärgade springare
Shimi lyckats nästla sig in i helfigur för första gången på en bloggbild.
Glöm inte att klicka på bilden!

Kanarieknorr

2011-02-24T20:28:00.000+01:00

Om en vecka åker vi på vår årliga insamlingsresa till Madeira. Faktiskt har merparten av de fröer som vi hittade förra gången kommit upp och suktar nu begärligt efter mer av vårt begränsade inomhusutrymme. Bland dessa småplantor finns exempelvis en hel hoper kanariepalmer, Phoenix canariensis, som patrullerar fönsterbrädan i stram givakt.

De långa knivarnas natt

Alla kanariepalmer? Nej, faktisk är det en obstinat strulputte som vägrar falla in i den stela paraden och envist insisterar med att knorra. Naturligtvis är det denna missanpassade individ vi gillar bäst. Undrar vad det säger om oss? ;-)

Den knorrande kanariepalmens dag

Survival of the loony

2011-02-22T19:51:00.001+01:00

Äntligen har vi fått ut de sista (?) frösådderna på stratifiering! Det är i senaste laget, eftersom tre veckors kyla är absoluta minimum för de mest lättgrodda perennerna, och de flesta behöver betydligt längre tid än så. Men i kvällspressen meddelas idag att amerikanska meteorologer hävdar att vintern på våra gudsförgätna breddgrader ska vara till i maj, så det ordnar sig kanske. Hurra (?).

Arboarkticer samlar som bekant på det mesta i växtväg, men för vissa arter ger det extra tillfredsställelse att få kryssa för en ny variant i listorna. Check! Done! Got ya! Catch them all!! I år fanns till exempel Paeonia intermedia, centralasiatisk pion, i sortimentet hos Konnässörsklubben – det vill säga Göteborgs botaniska trädgårds medlemsklubb.

Konnässörsklubben tillhandahåller på ett förnämligt vis korta beskrivningar av arten på påsen, och just beskrivningen av Paeonia intermedia fick oss att ännu en gång fundera över samlandets psykologi och nörderi.

”En sällsynt pion som förväxlats med P. anomala
men har ett helt annat rotsystem”

”Ett helt annat rotsystem”. Jaha! Mhhh! Minsann!!! Detta rotsystem får oss alltså att betala 50 kr påsen plus frakt och invänta groning i cirka två år, för att sedan lyckligt kunna pricka av Paeonia intermedia i listorna? För den sibiriska pionen, Paeonia anomala har vi ju såklart sedan länge.

Varför utsätter vi oss för detta? Vad är det som låter denna samlandets gen fortleva genom årtusendena? ”Survival of the fittest” har vi alla lärt oss, men ärligt talat: hur överlägsen är man egentligen, när man ligger där på knä och rafsar i rabatten, för att bevisa för omgivningen att ens centralasiatiska pion faktiskt har ett ”helt annat rotsystem” än den hart när identiska sibiriska pionen intill???

Blytungt en-nörderi

2011-02-21T18:07:00.000+01:00

Håll i er, för nu blir det nördigt!

Blyertsenar tycks vara en salig röra. Det är allmänt bekant att detta är världens största och mest snabbväxande en, att den bevisligen kan bli över 2000 år gammal och att den doftar precis som blyertspennor, vilka tidigare gjordes av just detta nordamerikanska träd. Men vilket är då trädet? Är det juniperus virginiana, som de flesta tycks anse, eller är det den nära släktingen juniperus scopulorum, vilket bland annat Bo Grönts lexikon menar? De flesta, däribland Kulturväxtlexikon, vill dock hellre kalla det senare trädet för röd-en eller Rocky Mountain-en.

Påstådd blyertsen i Botan i Uppsala

Om man går till de amerikanska källorna blir man inte mycket klokare, bland annat för att båda dessa enar går under namnet Red Juniper (ibland med tillägget Eastern och Western). Dessutom tycks de ofta hybridisera med varandra och de kultivar som finns i handeln tycks också ha osäker bakgrund. Till exempel har en av de mest kända virginiana-sorterna, den så kallade ’Skyrocket’ nyligen visat sig vara en scopulorum.

Anledningen till att vi själva engagerar oss i denna nördfråga är att vi för några år sedan fick en påse frön från en trädgårdsförening. Ett tiotal av dessa har nu grott snällt och särskilt ett av dem har satt fart som en raket mot taket. Men vilken av informationen på fröpåsen ska vi ta fasta på? Är det verkligen en blyertsen, som det påstås, eller är det en juniperus scopulorum, som det också står. Och oavsett vilket, är det i sådana fall en Skyrocket?

Vår största egna påstådda blyertsen...

Och om ni skulle undra… jodå, den lilla enbusken doftar blyertspenna, men vad hjälper det för vilket är nu den äkta blyertsenen?

Eller är det en röd-en?
Inte ens doften kan avgöra.

Vem har sett Goshiki?

2011-02-15T20:56:00.000+01:00

Vår älskade doftbuske, Osmanthus heterophyllus ’Goshiki’, har spårlöst försvunnit . Goshiki, som betyder femfärgad på japanska, är mycket lik en gulvariegerad järnek men är faktiskt betydligt närmare släkt med vanlig bondsyrén. Som äldre blir doftbuskar breda, men låga, buskage med underbart väldoftande trattlika vita blommor. Dit hade dock vår lilla planta en bra bit eftersom han bara var en tvärhand hög och inte ens hade hunnit bli avporträtterad särskilt ofta.

Goshiki i somras

Goshiki var vid försvinnandet lätt solbränd. Det var för ett par veckor sedan, då snön närmast huset tillfälligt försvunnit, som han senast var synlig i Sydrabatten. Den egentligen ytterst ohärdige och normalt vintergröne Goshiki hade då sparkat av sig sin skyddande fiberduk, vilken ännu inte återfunnits. Nu är också den lilla doftbusken själv borta – helt utan några ledtrådar angående bortförandet. För det är just det vi misstänker. Vi tror inte att Goshiki flyttat på sig för egen maskin. Möjligen är han kidnappad!

Den sista bilden på Goshiki, tagen för två veckor sedan

Upplysningar om den försvunne goshiki emottages tacksamt på http://arboarkticum.blogspot.com/. Eventuella krav på lösensummor kommer inte att beaktas.

Max gömmer en skatt

2011-02-10T17:29:00.000+01:00

Vi vill genast betona att detta inte är avsnitt i vår sporadiska äventyrsföljetong Nosar och Näbbar utan en 100 procent verklig episod, direkt saxad ur den arboarktiska vardagen.

Det började med att vi vid frukosttid fick besök av Max som beslutat sig för att ha en liten vinterpicknick i vår köksträdgård. Riktigt vad han mumsade på såg vi inte då, men han lät sig väl smaka och såg hemsk lycklig ut. Det vill säga ända till dess att skatan Konrad uppenbarade sig.

Max lyckligt smackande

Konrad gjorde sig ännu mer korkad än han egentligen är och bombarderade stackars Max med frågor i stil med: Vad gör duuu…? Har du godis?? Får jag smaka?? Visst får jag smaka, baaara lite, snälla??

Efter fem minuter med Konrads enträgna närmanden fick Max nog, tog frukosten mellan tänderna och flydde. Via några listiga krumbukter och kringelikrokar lyckades han faktiskt skaka av sig den oönskade uppvaktningen. Matron var dock redan saboterad varför han beslutade sig för att bryta taffeln, varpå han uppsökte Vallen mellan Pelousen och åkern.

Bra, ingen ser mig

Här mellan två stenblock gömde Max den resterande frukosten. Kan vara bra att ha en annan gång, tänkte han och skuttade vidare hem till grytet för en förmiddagslur.

Dags att sova frukost

Korkade Konrad letade förgäves efter räven och hans skatt hela dagen utan hitta någon av värde. Men det gjorde vi. Det var ju bara att följa spåren i snön – men det tänkte väl inte Konrad på.

Max skatt

Jamen dö då, för f*n

2011-02-07T17:22:00.001+01:00

Redan sommaren 2009 beskrev vi i en sentimental och lätt patetisk text våndorna av att döda ett träd. Det var fru Asp, vår största och vackraste asp, som fått smaka på det kalla stålet. Eftersom hon växte på helt fel plats och dessutom hade börjat suga musten ur sina nyplanterade grannar i Körsbärslunden hade vi sett oss nödgade att ringbarka den gamla primadonnan.

Länge tyckte vi att hon blängde förebrående på oss medan hon, allt mattare, erfor hur livet rann ur henne. En god stund var det därför också förenat med obehag bara att vistas på platsen så länge den sargade damen ännu var vid medvetande.

Den sedan länge ringbarkade fru Asp...

När följande vår så kom och fru Asp slutgiltigt skulle falla för motorsågen gjorde vi nästa fasanfulla upptäckt. Aspeländet hade återvänt från de döda och spirade som om ingenting hade hänt – och detta trots att absolut ingen som helst kontakt längre kan finnas mellan trädets topp och rot! All bark och bast är verkligen minutiöst avlägsnad på en nära 30 cm bred ring runt hela stammen.

Som om inte detta skulle räcka sågade vi sent i höstas dessutom ett flera cm djupt spår i den redan helt nakna stammen. Denna gång skulle väl den sega zombietanten ändå inte kunna fortsätta plåga oss?

Nu när Fru Asps andra vinter som avrättad snart är till ända är det bara att konstatera att det återigen är vi som fått bita i gräset. Det helt omöjliga har hänt igen. DEN ODÖDA ASPEN spirar ånyo och har redan fällt ut flera av sina ondskefulla ulliga hartassar.

...går igen, igen!

Några funderingar bara. Vad livnär sig den otäcka gengångerskan av? Dålig karma från aboarkticer med dåligt samvete? Och vad ska vi göra den här gången? Silverkulor eller en påle genom hjärtat?

Månadsbilden 1, 2011

2011-02-01T17:33:00.002+01:00

Ärligt talat är månadsbilder ganska trista. Lite som en mycket långsam webkamera som bara klarar av att ta en bild i månaden. I ett klimat som vårt, där snö sex månader om året inte tillhör ovanligheterna, blir dessa fåtaliga bilder tyvärr också fort ganska enahanda. Därför hade vi egentligen tänkt skippa detta tema i år. I slutändan blev det nu inte så. Vi gör ett sista tappert försök i år också och ber till högre makter om en tidig vår och en lång höst så att det finns någonting annat än översnöade hönsnätsburar och några spretiga stödpinnar att visa upp.

Årets vy blir Pelousen och Vallen fotograferad rakt söderifrån med fotografen stående på en större sten på Ängen. Om nu bara vädret är oss nådigt skulle det här åtminstone i teorin kunna vara ett panorama som har stora förutsättningar att förändras ganska mycket under odlingssäsongen. Dessutom har vi för avsikt att själva påverka utseendet på den här delen av trädgården på flera sätt. Häng med får ni se.

PS Bilden är ovanligt generöst klickbar i år.

Den 31 januari är kanske det mest intressanta på bilden toppen på det lilla
märkliga stenröse som tittar upp ur snön. En nyttig påminnelse om att vill
man ha snöfritt fort i trädgården - använd mycket stenanläggningar.
Det ska bli mer av den varan på den här platsen.

Stamtavlor

2011-01-30T20:11:00.001+01:00

Till och med i det nordliga Arboarkticum har vårkänslorna så smått börjat infinna sig. Inte bara Dennis gläds åt den värmande solen och stämmer upp i sin muntra dervischsång, det nyligen så tjocka snötäcket har också tunnats ut och naggats i kanten rejält. Närmast husväggen och runt större träd är gräset redan i dagen. För första gången den här vintern har det därför varit möjligt att inspektera tomten utan överlevnadsdräkt. Ändå tvekar man. Man vill ju ogärna hjälpa Iddi att komma åt alla dyrbara godsaker i trädgården genom att trampa upp gångar i den fortfarande bräckliga skaren. En liten stamodyssé kunde vi likväl inte avhålla oss ifrån.

Mispelträdet (Mespilus germanica) med sin sirligt gråa stam
gör sig oväntat bra mot en faluröd bakgrund.

Det här persikoträdet av östliga klonen 'Eva'
lyser verkligen upp så här års med sin brandgula stam.

Ornäsbjörken Gösta håller äntligen på att göra sig av med sin
brunspräckliga babynäver för att i stället få sin vackra vita stam.

Men frågan är om inte sumpcypressen (Taxodium distichum)
med sin behagligt kastanjebruna ton är allra läckrast just nu?