måndag 23 september 2013

Mysteriet Mulle

Men vad har hänt här med vårt äldsta och mest högavkastande mullbärsträd? Jo, Mulles placering var inte idealisk. Dels inkräktade han på den intilliggande pionrabatten, dels skulle han inom en snar framtid ha vuxit sig alltför stor för att åkerutsikten från köksfönstret skulle kunna behållas intakt.

Mulle bor inte här längre...

Mulle fick därför helt sonika finna sig i att bli förflyttad till vallslänten borta vid staketet. Noterbart är att detta var andra gången Mulle tvangs utstå denna omilda behandling. En gång tidigare när Köksträdgården skulle expanderas gick det till på samma sätt. Förhoppningsvis kom det även denna gång med tillräckligt många av Mulles illgula rötter för att han på sikt ska repa sig och fortsätta med att vara den glädjespridare i trädgården som han hittills varit.

...men väl här, i vallslänten,
närmsta granne med en zelkova, ett korkträd och tre olika vingnötter

Morus 'Mulle' är emellertid ett mysterium på många sätt. Exempelvis tycks höljt i dunkel vilka som är denna superhärdiga korsnings föräldrar. Tidvis har det talats om att koreansk mullbär skulle vara inblandat på något sätt men detta tycks numera avskrivet. Man undrar om ens Balsgård som avlat fram Mulle själva har någon riktigt koll längre?

Ett stort frågetecken måste också resas för hur Mulle egentligen ser ut och hur bären smakar. Vår originalmulle, som är den som förekommer på de här bilderna, inhandlades som en pytteliten kruka av Örtagårdens Plantskola i Vinslöv, på den tiden då man fortfarande sålde postorderplantor och inte bara frön och chili. Hur mycken man än försöker att stamma upp honom förblir han alltid en kraftigväxande buske som ger rika skördar av ganska goda bär.

Originalmulle vägrar låta sig tuktas till träd

Annorlunda är det med vårt andra Mulleträd, som köptes på en vanlig handelsträdgård några år senare. Den killen är uppstammad sedan dag ett och har aldrig kommit på tanken att knorra över det. Däremot har han inte alls lika stor tillväxt som originalmulle och märkligt nog varken lika många eller lika goda bär. Visste man inte bättre skulle man inte tro att det var fråga om samma träd.

Nu tillbaka till Balsgårds avelsverksamhet för av en ödets nyck har just vi kommit över stucket och rotat skott av vad som påstås vara den ena av Mulles föräldrar. Moderplantan (till vårt skott alltså) kommer från ett av de största och vackraste mullbärsträden vi sett i hela landet. Trädet står hos goda vänner till oss i en fantastisk samlarträdgård i trakten av ökända Knutby här i Uppland. Varje år dignar trädet av mängder av välsmakande mullbär som omhändertas till allehanda välsmakande produkter. Kanske hade det varit bättre om Balsgård lanserat denna förträffliga förälder än den ohängda avkomman Mulle, som verkar vara mera lynnig och kan bete sig lite hur som helst? 

Rotad skott från den ena av Mulles föräldrar
Nästa vår ska vi plantera ut skottet från detta träd, som alltså tycks ha alla åtråvärda egenskaper ett mullbärsträd kan avkrävas. Till exempel kan vi nämna att det lilla skottet, stucket på försommaren i år, redan blommat rikligt och till och med gett frukt.
När vi ändå befinner oss i växthuset och snackar mullbär måste vi visa en bild på det här tjusiga pappersmullbäret som också skall ut på friland i vår - trots namnet är det emellertid inget riktigt mullbär. Däremot är det en av de där klassiska zonknäckarväxterna som vi ännu inte testat. Det ska bli spännande.

Pappersmullbär

måndag 16 september 2013

Långt ifrån allt om trädgård

I detta inlägg hade arboarkticerna egentligen tänkt skriva om en av sina största tallar, tillika en av sina absoluta favoritditon, Banks tall, Pinus banksiana, och dess märkliga kottar, vilka ibland växer direkt på stammen, som om vore det nån slags larvig lärk.

 Bankskotte 1...

 ...och bankskotte 2

Men så noterade vi att vi det senaste dygnet haft mer än dubbelt så många besökare på hemsidan som hur det brukar se ut så här års. Vi insåg ganska snart vad det handlade om. 

Arboarkticer är skygga varelser som ogillar allt för mycket uppmärksamhet. Därför är det ganska sällan de släpper in någon förutom den allra närmsta nördkretsen i sin trädgård. Antingen bröt man mot den regeln i helgen eller också håller nördkretsen långsamt på att utökas, ty i söndags gästades samlarträdgården av nya gäster. Två yttersta höviska, belevade och kunniga damer, ända från Uppsala, hedrade oss med sin närvaro - ett besök som verkligen gav mersmak. Jättekul! 

Den ökande trafiken på hemsidan hänger med stor sannolikhet samman med att en av dessa damer senare på dagen skrev ett inlägg om besöket på ett forum som heter Allt om trädgård, och vilket vi själva normalt inte begagnar oss av.  http://www.alltomtradgard.se/forum/tradgard/tradgardsforum/harligt-inspirerande-besok-pa-arboarkticum-211400. Av kommentarerna från läsarkretsen där förstod vi att det önskades bilder på vår klippträdgård och den exotiska baksidessamlingen. Då damerna själva gick bet på dessa punkter vill vi räcka en hjälpande hand.

 Så här ser klippträdgården ut just nu i väntan på ytterligare expansion

 Och så här ser baksidan ut just nu. Två olika kejsarträd i förgrunden,
äkta valnöt, kastanj, tulpanträd och några mindre katalpor i bakgrunden.

 Och så nestorn i sällskapet; Satchmo, vår C. bignonioides,
i år med en tillväxt på nästan 3,5 meter

Fast de här grejerna känns det som vi skriver om jämt ju. Själva gläds vi just nu mer över att vår enda slånbärsbuske, planterad för cirka tio år sedan, äntligen har börjat ge frukt. Voila! Just igår hittade vi det första och hittills enda slånbäret. Hämta ginen! Här vankas likör!

Något skral men dock likörkrydda

fredag 13 september 2013

IGS 2013 und PuB

Det blev en trädgårdsresa i år också. Denna gång till Hamburg med omnejd. Som helhet blev det i vanlig ordning en upplevelse med stora angenäma utropstecken. Huvudattraktionen, den uppmärksammade trädgårdsmässan International Garden Show 2013, lämnade dock i arboarkticernas ögon en hel del övrigt att önska. Vore det inte för att utställningen bara är tillfällig och redan i höst kommer att omdanas till bostadsområden vore vi nästan benägna att att inkludera den i vår underkategori "Överskattade besöksträdgårdar.

Ganska typisk vy i IGS 2013 - tyskar äter slabbgryta flankerade av monorailen
 
Ett gigantiskt grönområde, genomkorsat av kanaler och korvsjöar, i luften trafikerat av en nästan allerstädes närvarande monorail, och helt tryfferad av små trädgårdsanläggningar med teman som "världens kulturer", "världens religioner' och "vattenvärldar', hur fel kan det bli? Tyvärr ganska mycket skulle det visa sig. När det nordtyska kulturlandskapet i sig är så vackert och med vetskapen om alla dess fantastiska parker, kändes det rätt snopet att betala en hög entréavgift för att titta på sommarblommor, ruffiga kolonistugor och målade plastfår.

Faktiskt både bu och bä på samma gång
 
Lite märkligt kändes det också att se de annars så kräsna och bortskämda trädgårdstyskarna här totalt hade tappat omdömet. Ett talande exempel är hur den här fula plastbalkonglådan med mixad sallad (så där spännande va?)...


Balkonglåda med mixad sallad...
 
...av juryn ansågs så nyskapande och spektakulär att den belönats med en medalj i äkta brons.

...uppskattas av den tyska juryn
 
Men vad var då sevärt på resan? Ja, så gott som allting faktiskt, men den största överraskningen blev nog ändå stadsparken i centrala Hamburg. Parken, som också fungerar som botanisk sådan och bland annat har ett fantastiskt tropiskt växthus, är mest känd för sin norra del, kallad Planten un Blumen. Det är här som de olika tematrädgårdarna som rosariet, apotekarträdgården och japandalen ligger.
 

Tropiska växthuset i utkanten av Planten un Blumen
 
Men de som bara håller sig i denna del av parken går miste om många andra fantastiskt sevärda miljöer och växter. Förutom de knotiga sumpsypresserna intill ett vattenfall, en allé av stora trumpetträd, av vilka några fortfarande blommade, minns vi särskilt hur vi kunde inta vårt afternoon-tea under en kolossal kärrek på en liten ö ute i floden i parkens sydligaste del.

Det japanska tea-huset

Men det som gladde oss mest och samtidigt gjorde oss stela svenskar mest avundsjuka var varken de vackra planteringarna, de välvuxna exotiska träden eller den fantastiska miljön i allmänhet. Nej, det som verkligen gjorde besöket sevärt var att ta del av hur folk använde sig av parkrummet. Precis överallt i parken finns det picknickplatser och solstolar iordningställda, vilka de vanliga hamburgarna på ett ansvarsfullt sätt förstod att uppskatta. Det är hit folk går för att ha det trevligt, ta sina bröllopsfoton eller bara ta det lugnt. Tänk dig en bättre korsning av Trädgårdsföreningen och Botaniska trädgården i Göteborg, men tänk samtigt bort fyllskallar och tykna göteborgare. Något sådant känns utopiskt att få uppleva här hemma, särskilt i en omgivning som denna. Hit åker vi gärna tillbaka!


Picknickande hamburgare. Notera särskilt det glada tjejgänget som har hippiefest

måndag 2 september 2013

Leonardos gåva

Igår söndag var det på dagen tolv år sedan arboarkticerna flyttade in i sin norduppländska trädgård. Fast så värst mycket trädgård var det ju förstås inte de första åren. Det första vi planterade var, som vi redan berättat om, inte en växt utan ett mycelblock stolt fjällskivling. Men redan första hösten petade vi faktiskt, mest på skoj, även ner en pytteliten lärk i en sandhög intill parkeringsplatsen. Vi hade nog små förhoppningar på att han skulle klara sig. Men se det gjorde Leonardo, som har heter, och ståtar idag med att vara ett gracilt vuxet sexmetersträd.

Leonardo är en stor lärk nu

Ack, vi som minns Leonardos alla umbäranden, som när älgkon Gerda nafsade av toppen. Idag känner vi en stolthet liknande den som när Leonardo fick sin första kotte. Just igår noterade vi nämligen att Leonardo för första gången bidragit till det arboarktiska kosthållet; Leonardo har fått sina första lärksoppar - fyra stycken, för att vara exakt.

Lärksoppar in situ, i gräsmattan på Åsen, just intill Leonardo

Årets svampår har på grund av den kopiösa torkan hittills visat sig vara historiskt uselt. Men inte ens bra svampår är det varje år vi hittar en ätlig och god matsvamp som vi inte har testat tidigare. Men i år skedde det alltså. Tack vare vår egenhändigt planterade lärk.
 

Årets skörd bärgad...
 
De fyra lättrensade svamparna visade sig vara i mint condition, helt utan insektsangrepp. Efter delning och smörstekning blev de, akompanjerat av en glas genever, inmundigade i växthuset. Smaken var möjligen väl mild, men inte oäven. Med lite salt och peppar blev det riktigt bra. Vi hoppas därför att det kan bli en årlig tradition hädanefter. Tack Leonardo!
 
...och trakterad
 
Vi sätter också vårt hopp till att våra tryffelmycelpreparerade hasslar Silvio och Benito kan läsa det här. Känn ingen press grabbar, men visst vore det roligt att få lika mycket positiv uppmärksamhet som Leonardo?