tisdag 30 juni 2009

Det mörknar

Idag är det sista juni. Våren är förbi liksom försommaren, och kvällarna blir redan mörkare. Plötsligt, utan att vi förstod hur det gick till befinner vi oss mitt i den flämtande högsommaren. Och medan större delen av omgivningen uttrycker sin eufori över hettan kan vi inte låta bli att känna ett litet stygn av vemod. Fortfarande väntar några av doftpionerna i skuggiga lägen på att slå ut - men sen då, vad återstår? När pionerna gjort sitt börjar den stora galashowen lida mot sitt slut (även om vi förväntar oss många spektakulära extranummer, av till exempel Örtagården).


Paeonia suffruticosa-blomma på sin allra sista levnadsdag

Nå, medan pionerna leker Kameliadamen och dramatiskt låter det ena kronbladet efter det andra falla till marken får vi väl gå runt och njuta av lugnet och grönskan. Och sedan är det ju alla de där projekten vi inte hunnit med... och köksträdgården ska pysslas om och grönsakerna skördas så småningom. Och så kommer svampen! Utflykter i skogen i klar rödskimrande höstluft - kan något egentligen vara bättre? Hm, det finns nog ett liv även efter pionblommornas frånfälle i alla fall.


Alice Harding - håll med om att hon nästan spelar över?

måndag 29 juni 2009

Ertappade rymlingar

Det finns ett litet exklusivt sällskap i Arboarkticum. Det är klubben för trädgårdsrymlingar sprungna ur Örtagården, dit de ursprungligen inplanterats för sina påstådda nyttoegenskaper. Dessa medlemmar har alla det gemensamt att de smitit ut från de påvra förhållandena i örtlanden, men inte helt upphört att existera utan i stället frösått sig på de mest oväntade ställen i omgivningen. Inte utan en viss munterhet kan man vid promenader även i grannskapet utanför trädgården konstatera att rymlingar som vildmorot och korsört berikat den flora som tidigare inte kändes vid dem i våra trakter.

En annan medlem i denna exklusiva klubb är det ettåriga honungsblomstret, Phacelia tanacetifolia, ursprungligen införd från Kalifornien. Örten är i Sverige främst känd som gröngödslinggröda och dragväxt för bin. Den påstås ge ovanligt rikligt med honung (därav förstås namnet). Mindre känt är att honungsblomstret är viktigt i bekämpningen av bladlöss eftersom dess nektar är oumbärlig för en sorts nyttiga rovflugor. Nästan helt okänt i Sverige är att örten tidigare även använts vid behandling av febersjukdom.


Honungsblomstret är en relativt ny bekantskap i Sverige,
och definitivt som vildväxande i vår bygd

Det är bara att hoppas att grannarna på trakten gläds över att även de nu kan dra nytta av honungsblomstrets alla förtjänster, inte att förglömma hur utmärkt trevligt och vacker denna trädgårdsrymling är när den blommar hela sommaren igenom.

söndag 28 juni 2009

Vita vidder

Ingen torde ha undgått att vi gärna klagar på klimatet i Arboarkticum. Idag till exempel, mitt i sommarhettan, ligger snön halvdecimeterdjup på trädgårdens framsida.

Eller – okej då, snö är det inte. Det är våra stora balsampopplar som under en sommarvecka varje år fäller sina vita fröhängen i hejdlösa mängder – och i år är det värre än någonsin. Kan ni föreställa er effekten av att gå med gräsklipparen genom detta ludd???

Någon som vill köpa lite poppelved på rot? Just nu till makalösa fyndpriser…



Poppelfluff i minipinetet – snöbollskrig, anyone?

lördag 27 juni 2009

Om god litteratur och usla tv-program

Utarbetade efter en ovanligt vidrig arbetsvecka skrinlade vi fredagskvällens alla ursprungliga planer på gräsklippning och trädplantering. Att somna över ett glas rödvin framför tv:n föreföll plötsligt som ett riktigt lockande alternativ. Men se tv-tidningen var redan upptagen. Det var vår gode granne Gregor guldbagge som hade lagt beslag på den. Tv-tidningar är dock nästan ännu tråkigare än tv-programmen i sig och Gregor hade följaktligen slumrat in redan på sidan tre, mittemellan danska TV3 och Discovery.


Näe, ingen Guldbaggegala i kväll heller, Zzzz.. zzz...

Försiktigt försökte vi avhysa den sömndruckne skarabén och tänkte att han i stället kunde få sova ut i en pelargonkruka i dotterns sovrumsfönster. Väl där fick han dock syn på en bok av Maria Gripe som låg kvarglömd på skrivbordet, och gissa om det blev fart på den annars bara nattaktive Gregor. Det här var tydligen litteratur av en helt annan kaliber än den förra och helt i guldbaggens smak.


Jag är inte bara guldbagge, jag är bokmal också...

Ungdomsromanen höll Gregor sysselsatt hela kvällen medan vi själva svor högt över tv:s usla utbud. Den minnesgode läsaren kanske kan återkalla hur vi i vintras sablade ner SVT:s gräsliga tv-serie med det lockande namnet ”Engelska Trädgårdar”. Denna kritik, som vi delar med alla vi känner, hade tydligen helt undgått SVT eftersom man nu, döm om vår förvåning, hade köpt in ytterligare en omgång av det patetiska programmet och som man premiärvisade på fredagen. SUCK! Du kan väl säga till när du är klar med boken Gregor!

fredag 26 juni 2009

Blommig fredag: Robinia

Kan någonting vara underbarare än ett träd översållat av doftande vita blommor?

Häromkvällen, en av de här märkligt lena och ljumma kvällarna vi haft sedan midsommar, befann vi oss på promenad i Stockholmstrakten, och stannade plötsligt till som bedövade av den mest paradisiska doft man kan tänka sig - smultron, schersmin och honung blandat till ett så ljuvligt elixir att man tyckte sig förflyttad till sydligare nejder... Och så såg vi trädet varifrån doften kom: den överdådigt blommande robinian, Robinia pseudoacacia, och känslan av paradis var komplett.


Vita doftskyar - njutning för själen...

Även hemma hos oss finns det faktiskt flera robinior - men eftersom vi dragit upp dem från frö är de ännu lite för små för att klara av uppgiften att åstadkomma doft- och synintryck som dessa. Men det är inte bara trädets blommor som är vackra - medan vi väntar på blommorna njuter vi av de dekorativa bladen, som är storvuxna varianter av ärtväxternas typiska parblad.

Det är märkligt att den underbara robinian inte är mer använd i svenska parker och trädgårdar, men man kan misstänka att förklaringen delvis ligger i att alla delar av trädet är giftiga. Man har i Sverige ofta en föreställning om att barn och djur inget hellre vill än att tugga i sig blommor och blad...


...och njutning för öga och näsa.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

torsdag 25 juni 2009

Den nysvenska tattarlönnen

Utan någon önskan att förhäva oss vill vi nog påstå att vi är halvhyfsade på träd. Tacka sjutton för det, vi har ju närmare 500 olika sorter i trädgården, drygt 650 med buskarna inräknade. Men detta hindrar inte att man lär sig nya saker varje dag.

I alla år har vi trott att det bara finns tre olika lönnar som betraktas som svenska: den vanliga skogslönnen (Acer platanoides), den sällsynta naverlönnen (Acer campestre) och den naturaliserade tyska sykomorlönnen (Acer pseudoplatanus). Men se, för några veckor sedan gick vi en guidad lövträdsvandring i Bergianska trädgården i Stockholm och då fick vi lära oss att det dekorativa buskträdet ginnalalönn (Acer tataricum ’ginnala’) varit så framgångsrik med självsådderna i vår flora att även den numera räknas som naturaliserad.


Ginnalalönnen - snart vanligare än sykomorlönnen

Vi vill på detta enkla sätt hälsa nysvensken välkommen och hoppas att den artar sig väl även i Arboarkticum. Hittills har det varit lite si och så med den varan, men så har också båda våra exemplar blivit hårt betade vintertid. Ja, ni vet säkert av vem…

onsdag 24 juni 2009

Askungeeffekten - eller, enough bang for the bucks?

Är det verkligen OK att en blomknopp är fullt så här erbarmligt anskrämlig?


'Beast of Livermere'?

För något år sedan drabbades vi av ett starkt habegär efter en rabatt med jättevallmo och stäppsalvia. Som vanligt bejakade vi våra trädgårdslustar och anförskaffade ett antal Papaver orientale av sorten 'Beauty of Livermere' och blandade dem i rabatten med de lite senare och mer långblommande stäppsalviorna 'Caradonna'. Tanken var - och är! - att salviaplantorna ska dölja de snabbt överblommande vallmoplantorna. Rätt tänkt så långt. Men: vad ska man hitta på som gömmer de ohyggligt fula knopparna innan de slår ut då???

När vallmon väl blommar får man hoppas att man råkar vara hemma, eller allra helst ta ledigt från jobbet och helhjärtat ägna sig åt att få valuta för inköpskostnaden genom stint betraktande. Med tanke på att blomningstiden är ungefär femton och en halv minut blir ju inte ledigheten särskilt kostsam heller.

Man kan fråga sig om denna korta blomning är värd allt besvär - men såna frågor brukar ju vi verklighetsfrånvända trädgårdsentusiaster vara mycket duktiga på att låta bli att ställa oss. Nog förlåter man en blomma med ett så här eldigt inre?


'Beauty of Livermere'

För den som trots denna tveksamma reklam är sugen på att handla vallmoplantor rekommenderar vi ett besök på Plantmakeriet utanför Enköping - ett synnerligen trevligt litet ställe med ett allmänt kul perennsortiment och jättevallmo som specialitet.

tisdag 23 juni 2009

Den ultimata örten

Kvannen, Angelica archangelica, behöver väl knappast någon närmare presentation. Detta torde vara den ultimata nyttoväxten i örtlandet och har sedan urtid använts i alla former, rå eller tillredd på de mest upptänkliga vis som grönsak, krydda, te, konserveringsmedel, malmedel, godis, wunderbaumföregångare och inte minst universalmedel mot alla åkommor i världen, från håravfall till böldpest och engelska sjukan. Det är inte konstigt att den av munkarna fick namnet angelica med betydelsen ärkeängelört och enligt myten var det också en av ärkeänglarna (oftast Rafael eller Gabriel) som introducerade örten för mänskligheten.

I själva verket kommer inte kvannen alls från himlen, den kommer typ härifrån. Minst 99 procent av alla örter i en rejäl örtagård, t.ex. den i Arboarkticum, kommer söderifrån. Det är växter som vanligen kommit in i landet med munkarna och som ofta får hotas med repressalier för att ens komma på tanken att vilja övervintra i vårt uschliga klimat. Med kvannen är det tvärtom, den stortrivs i fjällen och längs våra blåsiga och kylslagna kuster. Kvannen ensam står i princip för hela den resterande procenten – alltså nyttoväxter som har sitt ursprung i norr och sedan blivit en kommersiell exportsuccé långt söderut.


Namnet kvanne kommer från ett gammalt nordiskt ord för rund
- nu när den blomnmar är det lätt att förstå vad som åsyftas

Kvannen tros vara en av de första växterna som våra förfäder odlade över huvud taget och i våra äldsta historiska källor, isländska sagor och norska landskapslagar, finns också sådana kvannegårdar omtalade.

Det blir lätt mycket babbel om hur det var förr i tiden när man går på strövtåg i Örtagården, men ska sanningen fram är ju kvannen än idag en högst levande nyttoväxt. Alla barlejon som skämtar om att förebygga malaria med Gin & Tonic ska veta att den typiska ginsmaken i lika hög utsträckning kommer av angelicarot som av enbär och att denna kvannetillsats förmodligen är betydligt mer verksam mot myggbett än kininet i tonicen. Det är inte konstigt att just denna enastående ört utsetts att bli symbol för det Svenska Örtasällskapet.

måndag 22 juni 2009

Odlarbekännelser - den stulna lupinen

Hos oss har lupiner aldrig betett sig som det svårbekämpade ogräs de har rykte om sig att vara. Hos oss hotas de snarare av total utrotning, ety den plats där de växer har drabbats av den förfärliga åkomman Parksallat (Cicerbita macrophylla). Att vi fått parksallat i Arboarkticum misstänker vi är ett straff för att vi hittills aldrig besvärats av varken kirskål eller sniglar (elände måste spridas rättvist, right?).

Men detta ska inte handla om parksallat utan om lupiner. Efter försommarens kyla och regn är lupinerna vanvettigt sena i Arboarkticum. I allt beter de sig alltså som att de vore exklusiva exoter, och inte motorvägssluttningarnas trasgranna luffarkungar.

En av våra lupiner har till och med uppgraderats så till den milda grad att den fått ta plats i Konnässörsrabatten och förärats ett eget namn. Alsikelupin kallar vi den för, och här kommer vår bekännelse: denna lupin är uppgrävd - alltså stulen! - vid ett ödetorp utanför nämnda ort, en midsommar för några år sedan. Där, långt från ära och redlighet, fanns en fantastisk äng fylld av lupiner i alla färger. Just denna planta var extra vacker och, som av en händelse fanns en liten spade tillgänglig i handväskan (vaddå, brukar man inte ha det när man är ute på midsommarpromenad???)...


Stulen skönhet

När Alsikelupinen slår ut drar tonen på de vita bladen åt svagt svavelgult. Om inte våra övriga bonnlupiner har försvunnit helt snart hoppas vi på självsådda bastardfröplantor i spännande färger om några år.

söndag 21 juni 2009

En midsommarnattsmardröm

Hela vårt vuxna trädgårdsliv har vi varit aktiva i motståndsrörelsen mot dem. Vad hjälpte det. Plötsligt, på årets längsta dag, stod de bara där på uppfarten, en hel armé med röda dumstrutar på huvudet, beväpnade med giftsvamp.
–Vi är TTIO, Trädgårdstomtarnas invasionsorgan. Allt motstånd är meningslöst! mässade de i kör med otäcka, metalliska, entoniga röster.
– Var god bered plats för vår etablering i denna park, beordrade de hotfullt.


En fasa värre än döden

Hur vi än försökte skulle vi inte kunna undkomma. Skulle vi lyckas dräpa en tomte skulle genast två nya uppstå ur tomma intet och det var nu bara en tidsfråga innan den dåliga smaken helt skulle ta över. Så fort tomtearmén hade röjt väg skulle snart väderkvarnar, solur och rosa plastflamingon besudla tomten med sin entré...

Vi vaknade kallsvettiga mitt i natten. Puh! Det var bara en fasansfull nattmara som ridit oss. Nästa missommar får vi nog ta det mer försiktigt med salt mat och hemkryddad snaps, alternativt ransonera spelandet med vår nyinförskaffade gnombowling.

lördag 20 juni 2009

Dennis på dekis

Nej du Dennis. Det här trodde vi inte om dig.

Det började med att Dennis verkade en smula frånvarande. Blicken strävade liksom mot mål långt bortom Arboarkticum, och när vi konfronterade honom såg han bara slött rakt igenom oss, och flög hem till sin aspdunge. Därifrån kom sedan en sötaktig rökdoft, och en långsam fågelsång i baktakt.

Sedan hittade vi förklaringen. I rabatten under fågelmataren fann vi denna - en späd men omisskänlig planta.


Dennis har missförstått det här med holk...

Vi, som trott att Dennis närt ett sunt och genuint trädgårdsintresse med sina planteringar av solrosor i allehanda hörn av trädgården, är grundlurade. Dennis är uppenbarligen inte längre vår lille rare trädgårdsmästarfågel – han har förvandlats till en fullblodsjunkie.

fredag 19 juni 2009

Blommig fredag: Nationalistisk yra

Den inofficiella nationaldagen missommar gör som vanligt skäl för namnet: elva plusgrader och regnet hänger i luften från en jämngrå himmel. Men vad gör väl det när alla åkerholmar brinner i blått och gult? Svenskare är så här blir det faktiskt inte!

En synnerligen angenäm helg tillönskas alla våra läsare!


Lokalpatriotisk sommarhälsning från ett östra Mellansverige, just nu
klätt i ett fullkomligt överdåd av ryssgubbar och uppländsk vallört

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

torsdag 18 juni 2009

I rosens namn...

...gömmer sig en fråga.

Vi är visserligen de första att erkänna att rosor inte vår starka sida, men nu vill vi faktiskt få klarhet i vad den här rosen egentligen heter!


Louis? Louise?

En anledning till att vi har svårt för rosor är TAGGARNA. Dock läste vi oss till att det fanns rosor utan taggar, och tänkte att tja, jo, lite rosor ska man väl ha ändå, så kör till, vi köper en tagglös ros. Efter noggrant övervägande införskaffades en kanadensisk rugosaros som på reklambilderna hade alldeles förtjusande knoppar: Louis Bugnet. Och tjenare vad tagglös den var. Inte.

Knopparnas skönhet höll dock vad som utlovats, så rosen har fått stå kvar och börjar så smått bli en ganska imponerande buske. Underhållsfri är den också, eftersom rådjuren sköter beskärningen åt oss (detta trots att Zeta markerat denna ros som rådjurssäker - men att våra drägglande och imbecilla monstrum till rådjur inte kan läsa kommer inte direkt som någon överraskning).

Men åter till ämnet! Den här rosen hette för några år sedan alltid Louis Bugnet. Vi har alltså kallat plantan "herr Bugnet" utan att mötas av några protester från den tilltalade. Döm då om vår förvåning då rosen på sistone alltsomoftast i stället dyker upp som LOUISE Bugnet i plantskolorna. Ni fattar så pinsamt om vi alla dessa år helt felaktigt behandlat denna varelse som en herre, och den i själva verket är en dam? Eller är det återigen den märkliga attityden till plantors namn som spökar och har orsakat ett namnbyte? Likväl som en blomma inte får vara sorgsen får kanske inte en skir ros i vitrosa nyanser vara en man? Så utomordentligt dumt i så fall.

Det här ämnet känns viktigt och akut för oss eftersom vi, trots taggarna, inte vill att den stackars rosen ska drabbas av total identitetskris. Vi blir evigt tacksamma för hjälp från den som vet säkert besked!

onsdag 17 juni 2009

Lite om Stig och hans artfränder

Vi har, som framkommit, många goda grannar i trädgården. Med saknad i hjärtat måste vi tyvärr delge våra läsare vad som felas för att göra tillvaron hart när perfekt. I Arboarkticum finns inga igelkottar!


Kottar lånade av Naturskyddsföreningen

Den parkliknande platsen kan synas idealisk för en liten kottefamilj, gott om mask och andra goda smådjur, ymnigt med lummiga och avskilda platser att inta eftermiddagssiestan och vintervilan på samt välvilligt inställda arboarkticer som inget hellre skulle vilja än att utfodra små kottar med kattmat och vatten i skymningen. Kattmaten är redan inköpt och står och väntar, men kottarna lyser fortfarande med sin frånvaro. (Kattmaten var ursprungligen inköpt till Max när han var liten och kom på besök, men han ratade den till förmån för currygryta. Vad ger ni kattägare era katter att äta egentligen?)

Men å andra sidan är tomten på tre sidor omgiven av mark där det ofta färdas hotfulla jordbruksredskap och på den fjärde bor Rolf med sin omvittnat glupande aptit, vilken även innefattar igelkottar, har vi läst oss till. Med detta i åtanke är det kanske lika bra att kottarna fortsätter att kura på annan ort, men visst är det trist för oss.


Stig vaktar på själva grundmuren som kringgärdar Sänkan

Som substitut för riktiga igelkottar har trädgården förärats än en liten bronserad kottestaty. Stig heter han och är en hemskt sympatisk om än en smula frånvarande figur.

tisdag 16 juni 2009

I begärets dunkla vrår

Titta - är den inte alldeles alldeles underbar? Det är en av de vackraste buskar vi vet, och den blommar just nu: blomsterkornellen, Cornus kousa.


Just nu, i en park mycket långt från Arboarkticum

Förutom att blommorna är ljuvliga är bladen ovanligt stiliga - liksom lite nådigt hängande, ungefär som på en riktigt fin dam som sträcker fram sin hand för att få den kysst. På hösten färgas händerna, förlåt, bladen intensivt och mättat röda.

Blommorna är förresten inga riktiga blommor, utan så kallade högblad, vilket är en sorts blad som ska efterlikna blommor och locka insekter till den egentliga blomman, som är den lilla oansenliga knoppen i mitten - samma fenomen som till exempel julrosen använder sig av.

Den här busken har egentligen bara ett fel. Den bor inte hos oss. Den har faktiskt med all önskvärd tydlighet talat om att i Arboarkticums kyliga lerjordar vill den verkligen inte bo. Busken på bilden bor i Trädgårdsföreningen i Göteborg. I zon 2. Hos oss i zon 4 har vi hittills misslyckats kapitalt med blomsterkorneller, och det grämer oss alldeles erbarmligt. Så eländigt faktiskt att vi under en tid i ren självbevarelsedrift förträngt hur förtvivlat gärna vi vill ha en blomsterkornell.

Men nu har vi ju träffat zonpressarnas store nestor Peter Korn, och upprepar hoppfullt den lärdom som Peter dunkat in i oss: odla i sand, odla i sand, odla i sand! Sjungande det mantrat styr vi kosan mot närmsta plantskola för att ännu en gång slänga ut en halv förmögenhet på en Cornus kousa...

måndag 15 juni 2009

Hemma igen!

En lyckad om än väl intrycksspäckad semesterresa är över. De sista 40 milen kändes dock bilen märkligt trång. Väl hemma igen förstod vi varför. Ut ur bilen hoppade nämnligen tjogtals med västsvenska vildbassar. Innan de ivrigt hastade vidare i kamp om favoritplatser att slå sig ner på i trädgården lyckades vi dock samla ihop hela gänget för ett gruppfoto.


Knô dej inte. Vi ä la goa gôbbar allihopa...

Återstår att se hur väl de här killarna kan acklimatisera sig i Norduppland. Vi fruktar för en viss språkförbistring och svårhanterliga skillnader i kynne och lynne, särskilt när den västsvenska kolonien ska integreras med gängen från Sydsverige, Öland, Gotland och Estland.

söndag 14 juni 2009

Årets park?

På sistone har visst arboarkticerna helt tappat stilen! Vartenda inlägg tycks späckat med käcka utrop och uppskattande superlativer och vår hemtama ironi och dräpande cynism är plötsligt som bortblåst. Så kan man väl inte ha det? Vi styrde kosan mot Gunnebo slott i Mölndal utanför Göteborg, med förhoppningen om att få inspiration till ett nytt smädande avsnitt i serien Överskattade besöksträdgårdar.

Av någon anledning hade vi fått för oss att Gunnebos rykte som besöksträdgård var uppblåst och överdrivet. En av arboarkticerna besökte Gunnebo för många år sedan, före restaurering och besökarstorm, och minnesbilden av intrycken var ungefär så här: ”Vad är det för märkvärdigt med det här – det kommer aldrig gå att göra publikt”.

Men ack så vi bedrog oss! Det första vi fick ögonen på var köksträdgården - en blöt dröm för varje hängiven grönsakodlare. Gigantisk, geometrisk och välansad. Och när vi sedan nådde själva slottsparken blev det faktiskt ännu bättre.

Gunnebo slottspark är ingen anläggning man besöker för att beskåda praktexemplar av specifika växter. Det är snarare en pampig men ändå inbjudande trädgårdshelhet, med en så kallad boské, en av tuktade lindhäckar hägnad gårdsplan med olika spännande gröna rum, som huvudnummer. Och vilket läge! Slottet ligger inramat av gröna kullar och med Stensjön som en glittrande gräns nedanför. Sällan har vi sett en trädgård som lyckas vara majestätisk men ändå mjukt vänlig i sin framtoning.


Så här kan man också ha det

Företeelsen boské var ny för oss, och alldels förtjusande. Vi läser att avsikten med de olika gröna sommarrummen, som kunde ha innehåll som till exempel vackra statyer, en fågelbur eller en vattenspegel, var att locka och tjusa besökarens sinnen. Vi älskar idén. Om vi hade haft ett extra hektar tomt, ett lastbilsflak med lindplantor och ett stall av tjänstvilliga trädgårdsslavar – och kanske även ett litet lagom slott därtill - så vet vi precis vad vi hade gjort.

I år är Gunnebo nominerat till utmärkelsen Sveriges vackraste park, och du kan lägga en röst på din favoritpark här.

Och nu var sådär larvigt positiva igen. Hur ska detta sluta???

lördag 13 juni 2009

I ormskinnets pelarsalar

Ormskinnstallen, Pinus leucodermis, har på senare år blivit allt populärare i offentliga planteringar. Inte minst vid uppförandet av nya trafikplatser har man förstått att nyttja denna tall, som har förtjänsten att snabbt bli trädlik men aldrig bli hotande stor. Namnet kommer sig av barkens egenhet att spricka upp i regelbundna mönster så att den med lite fantasi liknar skinnet på en orm.


Dags för en närmare titt på ormskinnstallen

Naturligtvis har vi en ormskinnstall i Arboarkticum, även om han i likhet med merparten av sina kompisar i Nedre Pinetet blev hårt betat av Iddi i vintras. Ormar, som han heter, är trots det en trevlig och gladlynt prick, men frågan är om vi hittills verkligen förstått att uppskatta honom efter förtjänst. Efter att nu ha besökt Göteborgs Botaniska trädgårds arboretum på Änggårdsberget har vi bättre kommit till insikt vilket fantastiskt träd detta är.


Möte med en ormskinnstallsskog i medelåldern

1962 planterade man ut ett 40-tal träd av detta slag och dessa bildar nu en liten skog. Att befinna sig i denna är en mäktig och exotisk känsla. Plötsligt tycker man sig förflyttad till helt andra breddgrader. Även i det vilda är ormskinnstallen numera ett ovanligt träd som bara återfinns på ett fåtal isolerade bergslokaler i södra Italien och på Balkan. Hjälp till att sprida den! Den är fullt härdig i zon 4, troligen också i zon 5.

fredag 12 juni 2009

Blommig fredag: 3 i topp i parkernas park

Arboarkticerna är på semester. Igår var vi i parkernas park, Botaniska trädgården i Göteborg, och njöt av träd, buskar och blommor. Vi dedicerar veckans blommande fredag till några av gårdagens blommande underverk:

På tredje plats - exklusivt:
När näsduksträdet blommar i Sveriges parker är det en händelse så stor att den ibland hittar vägen till tidningarnas nyhetssidor. I Botan fanns skyltar uppsatta med pilar mot det blommande näsduksträdet - och OK då, vi kapitulerar och erkänner att trädet är makalöst...


Näsduksträdet har hängt hela linneförrådet på tork i grenverket

På andra plats - överflöd:
I den egna trädgården är det ofta svårt att få till den där tjusiga masseffekten. Men om tjugo år ska vår Corydalis elata x flexuosa ha spritt sig och se ut så här:


Vi vill vada i ett hav av blå nunneört...

På första plats - rarast!
I ett undanskymt hörn av klippträdgården hittade vi Paris japonica. Det är en släkting till den svenska lundväxten ormbär, men man får nog erkänna att den japanska kusinens dräkt är ett strå vassare. Blommorna är stora, 7-8 cm i diameter och sitter direkt i ett vackert och tätt halskrås av mörkgröna blad. Suck, så vackert!


Skimrande japanska stjärna

Läs fler bidrag till Blommig fredag här: Roses and Stuff

torsdag 11 juni 2009

Möte med Gud

Vi har träffat Gud. Han såg inte ut som vi trodde och han talade till oss på skånska!

Alla känner naturligtvis till trädgårdsgurun Peter Korn. Självklart har även vi stött på honom i press, radio och tv eller skymtat förbi honom i något stånd på olika evenemang. Oftast ger han i dessa forum ett lätt forcerat och nästan irriterat intryck när han tvingas freda sig från påflugna trädgårdsgroupies eller mota bort klumpiga besökare som trampar ner nyplanteringarna i hans fantastiska experimentträdgård i Eskilsby, nära Landvetter. Det var därför inte utan bävan som vi dödliga på onsdagen styrde bilen förbi denna skylt:


Paradisets portar

En av de faktorer, förutom svårtyglad nyfikenhet, som gjorde att vi trots allt vågade närma oss den store mästaren var att vi tog för givet att han skulle vara alltför upptagen med att handgräva något nytt 60 meter långt alpinhus för att ens notera närvaron av några små amatörsamlare som oss. Vår plan var att så artigt och diskret som möjligt tassa runt ett varv i anläggningen innan vi, via plantförsäljningen, skulle avlägsna oss så skyndsamt som möjligt utan att störa den väldige.

Denna plan gick omedelbart om intet. Redan på uppfarten kom Peter Korn springande och välkomnade oss med ett stort leende. Sedan släppte han inte greppet om oss på över en timme utan gav oss vårt livs mest inspirerande och faktaspäckade privata guidning runt ägorna. Han var på ett strålande humör, svarade vänligt på alla våra dumma frågor och ödade med visdom ur en till synes outsinlig källa.

Vi har aldrig upplevt något liknande. Det här var det närmaste man kan komma en religiös upplevelse utan av vara troende. Peter är inte bara komplett galen, han kan också vara den mest intressanta, entusiasmerande och generösa uppenbarelse vi stött på. Han kan helt enkelt inte vara mänsklig. Det här var någonting helt annat och vi har, som redan framskymtar i rubriken ovan, våra misstankar riktade åt ett särskilt håll. Vartenda ord Peter myntade blev till budord. När bilen slutligen lämnade Eskilsby, fylld av exotiska lignoser, kändes den förvandlad till tre stora stentavlor.


Med benäget bistånd av motivet själv

Den enda vägen till sann trädgårdskärlek går via äkta och oförfalskad hängivenhet. Det finns bara en gud och han heter Peter Korn. Salig är den som är värdig att vara hans profet.

onsdag 10 juni 2009

Oväntad pionporr i västerled

På vår resa i västerled har vi nått Borås, staden som blivit så häcklad för sina konstnärliga utsmyckningar. Vi har inte för avsikt att försvara dessa märkliga statyer, men vill ge staden lite upprättelse som trädgårdsstad! Vi har nämligen hittat en ganska okänd Boråspärla: den utomordentligt sympatiska Annelundsparken.

Parken var inte på något sätt ett huvudmål på vår resa, utan snarare ett naturligt tidsfördriv för arboarkticer på genomresa. Dåligt pålästa tog vi oss skeptiskt förbi Borås egen trädgårdstomte i jätteformat, Pinocchio, och klättrade uppför trapporna till parken. Och där! Skyddad från trafikleden av överdådigt blommande rhododendronhäckar fann vi en av de mest imponerande pionsamlingar vi någonsin sett.


För tidigt - men imponerande ändå

Tyvärr har inte doftpionerna kommit riktigt så långt som vi hoppats, så vi får väl se hur det är med blomningen när vi kommer till pionodlingarna på Guldsmedsgården senare i veckan. En hel del godis att njuta av fanns dock: de sista blommorna på rockii-pionerna med sina karakteristiska svarta pandafläckar, en nyss utslagen Alice Harding och primärhybriderna med Buckeye Belle och America i spetsen. Alldeles tillräckligt för att måla fast larviga leenden på pionälskarens ansikte.


Rosa rockiipion


Alice Harding

Vit rockiipion

Buckeye Belle

I Annelundsparken fanns mycket mer att utforska: en rejäl och vacker bokskog, den ljuvliga ormbunken majbräken i massor och framför allt rhododendron i alla upptänkliga färger och former. Just rhododendron är en växt vi inte riktigt... förstått ännu... ;-) Men en sak upptäckte vi idag till den växtens försvar: det doftade alldeles sagolikt ljuvligt i rhododendronsnåren i Annelundsparken - och om vi någon gång ändrar oss och lägger rhododendron till vår samlarvurm kan vi nog tacka Annelundsparken för den inspirationen!

tisdag 9 juni 2009

Ett välkommet lyft för Vallen

Alunroten, Heuchera villosa, är näppeligen någon konnässörsväxt. Men efter 2003, när den rödbladiga varianten utsågs till Årets perenn, har den genomgått en tydligt statushöjning. Det är visserligen just det som är baktanken med utmärkelsen – att höja försmådda växters status – men det är få som lyckats lika bra som alunroten.

Inte heller i Arboarkticum kan alunroten räknas till de stora sevärdheterna. Hit har den inplanterats främst för att vi ska kunna pricka av ytterligare en medicinalväxt med sammandragande egenskaper. Att växten använts som alunstift på småsår är dock ett missförstånd. Namnet kommer sig av att roten har en smak som påminner om alunskiffer – hur sjutton man nu kommit på det? Undrar i vilken landsända som alun ingår i kosthållet? Käkar man oljegrus också?


Det finns en uppsjö olika alunrötter - detta är inte
den rödbladiga variant som blev Årets perenn 2003

Det går dock inte att sticka under stol med att alunroten även har estetiska kvaliteter, särskilt så här års. Hos oss har den dessutom ytterligare spätt på sitt existensberättigande genom att trotsa alla skötselanvisningar och stortrivas i den knastertorra Släntrabatten på Vallen. Och trots att vi kan låta en smula nedlåtande räknade vi senast till minst fyra olika sorters alunrot i våra rabatter. Hur gick det till?

måndag 8 juni 2009

Klagovisa till fröken Månsken

Nu måste vi tala om pioner igen - men denna gång vill vi avbryta den kvittrande lovsången med ett klagomål!

Pioner är förbenat snåla med blomningstid - vissa än värre än andra. Och i år händer det igen: vi missar en spektakulär grand finale med divan Claire de Lune.

Vi har nämligen ännu en gång lyckats pricka in försommarens resa just då detta sköna halvblod behagar lätta på förlåten och visa upp sina behag. Medan vi reser i västerled står hon väl just som bäst och showar med bara solen och de fyrfota och vingförsedda grannarna som publik. Möjligen återstår några av extranumren med de mindre sidoknopparna när vi är hemma igen, men det är ju inte riktigt samma sak...

För att trösta oss för att vi missar större delen av föreställningen hoppas vi i stället hinna med ett besök hos pionförädlaren Herman Krupke senare i veckan - där har vi varit många gånger tidigare, men aldrig i blomningstid. Vi hoppas på att få se ett överdåd som kommer att göra fröken Månsken därhemma stum av avund!


Häromdagen i Arboarkticum: retsamt fladdrande kronbladsspetsar

Claire de Lune är en så kallad primärhybrid, det vill säga en korsning där den ena föräldern är en namngiven doftpion, en Paeonia lactiflora, och den andra en vildart. Som ni förstår tycker alla primärhybrider att de är lite finare än andra pioner. Just Claire de Lune är resultatet av förbindelsen mellan doftpionen Monsieur Jules Elie och den ryktbara Madame Molly the Witch, Paeonia mlokosewithchii. Med de föräldrarna kunde ju inte avkomman bli annat än spektakulär: envis och vansinnigt vacker - men hon driver oss samtidigt till vansinne med sin retsamhet.

söndag 7 juni 2009

En blöt tillställning

Eftersom vi aldrig har tid (eller lust) att springa runt på fjolårshyggen när björken har musöron får vi snällt köpa våra stenmurklor i stället. Då skulle det passa oss bättre att jaga vårmusseroner på vår egen kalkiga gräsmark. Det är också en god svamp, trestjärnig såklart, och betydligt säkrare att plocka än vad folk i gemen tror. Fram till midsommar finns det få andra vita skivlingar och ingen av de eventuella förväxlingssvamparna är farliga.

Det är bara ett problem: svamp kräver regn, och det är som bekant en ständig bristvara i Arboarkticum. MEN, i år HAR det regnat! Bara den här veckan har det kommit 27 mm, under den senaste månaden nästan 70 mm - det mesta vi någonsin fått. Onekligen läge att hålla korkgluggarna öppna - och minsann. I gräset på Utsiktsplatsen igår morse hittade vi säsongens första svamp.


Pigg musseron

Vårmusseron! Trodde vi ja, ända tills vi luktat på svampen. Visserligen påminde doften om brödbak, men inte mjöl som önskat utan snarare jäst. Foten kändes också aningen spensligare och högre än hos en vårmusseron, och mycket riktigt. Efter att ha konsulterat svampböckerna var det ingen tvekan om att detta i stället var en sommarmusseron - en inte hälften så bra matsvamp. Typisk! Aldrig får man vara riktigt glad, men tack för regnet i alla fall!

lördag 6 juni 2009

Järnnätter

Tord, Arboarkticums bedrövligt korkade fasan, vet precis vad järnnätter är.

Det är de där långa, ljusa juninätterna som är så kalla för den som är ensam. Tord har nämligen fortfarande lika dålig framgång med brudarna, och skriker ut sin vilsna frustration där han sprätter omkring i köksträdgården.

Han fattar som vanligt ingenting och gastar ut sitt ständiga: ”var är brudarna???” Han som svidat sig i bästa sidenstassen...

Vi är kanske inte lika förvånade som Tord över att han ratas så mangrant av de lokala puddingarna. För ärligt talat Tord - det där är väl knappast en lämplig kostym för en vistelse på bonnvischan???

Den enda som reagerar på Tords gastande är ett litet kid, som just nu gör prao i trädgården tillsammans med sin mamma för att lära sig vilka träd som ska fejas till vintern och var de bästa tulpanerna växer.


I morse genom köksfönstret: Tord trippar försiktigt för att inte smutsa ner
dojjorna, medan hans nya kompis förundrat betraktar snobbens blus.

fredag 5 juni 2009

Blommig fredag: Misstaget som blev en fullträff

I vår ständiga jakt på roliga lignoser stannade vi i fjol till på Lindhults plantskola i Halland. På deras sticklingsavdelning fann vi något som vi antog var någon slags obekant barrväxt och som därför fick följa med i shoppingkassen. Och visst är den på flera sätt lik en liten hiba (Thujopsis dolobrata) men någon barrväxt är det då inte. Det framstod med all önskvärd tydlighet när den började blomma med de mest förtjusande små klockor.


Inte blommar väl barr så här???

Alla ni trädgårdsauktoriteter ser naturligtvis på en gång att det här är en medlem av kantljungsläktet Cassiope, men för oss utan samma bildning, blev det här en helt ny, om än angenäm, bekantskap.

Just den här sorten, C. inermis, har det dock inte varit lätt att få någon information om. Inte oväntat saknar den svenskt namn och frågan är om ens det vetenskapliga namnet är helt korrekt eftersom den tycks vara lika okänd utomlands. Men just när vi funderar på detta dyker av en ren slump det senaste numret av den utmärkta tidskriften Natur & Trädgård ner i brevlådan, och gissa vem som är värvningspresent denna gång – jo just C. inermis och tre av hennes mer namnkunniga kompisar.


Kantljungen Cassiope, uppkallad efter
prinsessan Andromedas mamma Cassiopeja

Även här framstår dock Inermis som något av en doldis, men vi kan garantera att hon är värd att värva en ny prenumerant för! Kantljungsläktet har plötsligt, och helt otippat, seglat upp som nya personliga favoriter!

torsdag 4 juni 2009

I Plantbanken

Vi satt och bläddrade i katalogen från Zetas och drabbades av ett häpet fnitteranfall.

Visst förstår vi att det måste få kosta en slant att köpa växter som någon drivit upp och gödslat och vattnat och vårdat och kört i långtradare hit och dit och ställt upp på smakligt vis i plantskolan - men ibland alltså. Ibland känner man ju att nånting är oerhört märkligt. Ta betalt för krolliljor? Och inte bara betalt - HUTLÖST betalt. Den som haft krolliljor ett slag i sin trädgård förstår säkert vad vi menar. Vi noterar också att jordärtsskocka Bianca betingar ett så kallat 'dagspris'. Det låter dyrt. Vi kliar oss i huvudet och får inte ekvationen att gå ihop, med tanke på avkastningsstatistiken för den växten.

Men nästa gång någon gnäller på oss för att vi lägger för mycket pengar på växtinköp så ska vi dänga Zetas katalog i huvudet på dem och påpeka att i vår trädgård står minsann blommorna på led och FÖRRÄNTAR sig! En pensionsförsäkring så god som någon i dessa tider...

onsdag 3 juni 2009

Majvin och andra potenshöjare

”Rött vin och pimpinella” känner alla till, men hur många har egentligen druckit det? Äsch, det är inget att deppa över. Dagens rödviner är förmodligen tio gånger godare än på Bellmans tid, och det utan att man försökt maskera smaken med bockrotens, Pimpinella saxifraga, lätta gurktouch. Men låt oss hålla oss kvar i vinkrydderiets ädla konst ett slag. Nu är visserligen maj över, men – får vi ändå lov att bjuda på lite majvin?


Allt var INTE bättre förr...

Receptet är det enklast tänkbara. Klipp av önskad mängd blommor och späda blad från myskmadra, Gallium odoratum, och låt det dra i vitt vin över natten. Sila av och drick med välbehag och känn hur stärkande denna vårdryck verkar (?). Naturligtvis är det tyskarna som hittat på detta påfund och har de inget vin hemma häller de myskan i likör eller veteöl i stället och kallar det för majvin lika fullt. Att folk blivit ”glada och lätta till sinnet” får vi nog främst skylla på alkoholen, men möjligen har även myskmadrans dokumenterat lugnande och rogivande effekt bidragit.


Myskmadran är inte bara en underbar marktäckare i Lunden
- blommorna doftar gott också

Vill man komma i åtnjutande av den antiseptiska kumarinen i myskmadran är det dock bättre att göra som allmogen i Sverige och torka blommorna i buketter först. Dessa har sedan använts till te mot magont men framför allt nyttjats för väldoftens skull. Man har helt enkelt använt buketterna som lavendelpåsar för linneskåp och utedass. På Linnés tid såldes till och med kransar av myska på torgen för att hängas upp ovanför sängen och ge god nattsömn. Mer tveksamt är tipset om att myska i makens underkläder skulle ge ökad potens – men det kostar ju inget att försöka – åtminstone inte om man som vi har god tillgång till myskmadra i Lunden.

tisdag 2 juni 2009

Moderna trädgårdsmysterier 8: Varför är det så svårt att minnas tolvgudablomman?

Tänk att det är samma sak varje år. Att man inte minns! Det dyker upp saker i rabatter som man inte har en aning om vad det är, förrän (om man har tur) de börjar blomma.

Intill vår lunddocka dyker det på vårarna upp ett ljusgrönt salladsrufs. Först har vi ingen aning om vad det är - det visste vi inte i år och inte något tidigare år heller. Är det en primula? En liten funkia?? För inte kan det väl vara en helbladig ormbunke av något slag???


Går den att äta?

Veckorna går och mystiken tätnar. Placeringen intill lunddocka och sorgklocka gör ju gällande att det här skulle kunna vara något vi rankar ganska högt.

Och så till slut, när blomstänglarna börjar visa sig, trillar polletten ner! Det är ju förvisso en primulasläkting, nämligen tolvgudablomman, Dodecatheon meadia, som fått äran att klä den hedersamma platsen. Och nog sköter den det uppdraget ganska bra, när blomningen tar vid precis då lunddockan gjort sitt?


Hur kunde vi glömma dig???

Ännu en växt i samma grannskap visar på en variant av glömskeproblemet: ibland vet man ju faktiskt knappt vad man köpt! Det händer oss när vi fyndat på växtmarknader, där det ibland är ganska knapphändiga uppgifter om det som saluförs. Den här snygga anemonen köptes namnlös sent på säsongen förra året, men belönar oss nu med så här snygg blomning:


Gissa vem jag är!

En snabb bildgoogling berättar att det handlar om en röd flikanemon, Anemone x lesseri. Och tänk vilken tur man kan ha, att den matchar tolvgudablomman så bra!

måndag 1 juni 2009

Trädgårdstips av dignitet

Nu har det blivit dags att ge en premie till våra mest trogna läsare – de som envisas med att sitta här framför datorn och lyssna på vårt svammel, trots att det är ett så gudomligt sommarväder ute. Vi har medvetet hållit på det, men nu är det dags att bjuda på vårt kanske bästa trädgårdstips, alla kategorier.

Säg kvitten och merparten av alla som lyssnar tänker på den meterhöga rödblommande rosenkvittenbusken, Chaenomeles japonica, vars pektinstinna frukter förvisso är utmärkta till gelé och marmelad. Allt fler börjar dock bli medvetna om att äkta kvitten, Cydonia oblonga, är någonting helt annat. Särskilt i år tycks kvitten ha slagit igenom på bred front i de sydligaste delarna av landet, där de påstås gå att odla, och trendkänsliga trädgårdstokar i zon I och II, planterar kvittenträd som aldrig förr.


Den vackra rosenkvittenbusken blommar just nu...

Normalt när man lyckas få fram härdigare sorter av läckra lignoser, t.ex, persika, järnek, buxbom, vindruvor, blåregn, eller nästan vad som helst, är dessa på olika grunder inte lika attraktiva som de former som kan odlas längre söderut. Det tycks emellertid vara en väl förborgad hemlighet att detta INTE gäller kvitten. Få tycks känna till att det på marknaden numera finns en Kaukasus-klon, ’Kuganskaya’, som visserligen inte är särskilt testad i Sverige men, som åtminstone klarar de tuffa vintrarna i Moskva utan problem. Nu kan vi stolt deklarera att Katinka Kvitten, som vi kallar henne, även uthärdar de tuffa vintrarna i Arboarkticum, på friland, helt utan täckning och utan att förfrysa minsta kvist. Just nu blommar hon som bäst!


...men det gör Katinka Kvitten 'Kuganskaya' också!

Som redan antytts är Katinka heller på intet sätt mindre attraktiv än andra kvittenträd, snarare tvärtom. Trädet är lika vackert växt, de magnolialiknande blommorna är lika imponerande vackra och de jättelika väldoftande frukterna, som påminner om en storväxt korsning mellan äpple och päron, anses av vissa kännare vara de bästa i världen. De har dessutom en unik fördel jämfört med alla andra kvittenfrukter: Kuganskayas aromatiska kvittenfrukter är de enda som kan ätas direkt från trädet, utan att först kokas.

Det finns ingen anledning att tveka längre – skaffa ett eget kvittenträd, även om du bor långt upp i Norrland! Säg, var inte det ett ovanligt matnyttigt och handfast trädgårdstips?